En av årets absolut bästa dagar är här. Skolåret kör igång igen. Man får återse sina kära gamla elever och man får lära känna nya som snart kommer att vara lika kära för en. Det finns en nästan magisk förväntan i luften. Om det finns en dag när allt är möjligt så är det just den här dagen. 

Men här ligger jag kvar i sängen. På väg ingenstans. Det här skulle ha varit min nionde skolstart i den skola som jag älskar att jobba i. Jag kunde ha fått bli grupphandledare för en helt ny grupp i dag och få lära känna en helt ny årskurs. Jag kunde ha fått fortsätta jobba med tvåorna, de som gav mig så mycket glädje och energi under den trötta gravida perioden förra hösten. Och jag kunde ha fått göra det kanske roligaste av allt roligt; hjälpa abiturienterna i mål.  Jag kunde ha fått tro på unga människor och hoppas tillsammans med dem. Hjälpa dem att se sina styrkor och hjälpa dem att bära sina svagheter.

I stället ligger jag kvar i sängen. På väg ingenstans. Det blir ingen skolstart för mig i år. Jag ska vara hemma med Hilde. Det känns värdefullt och fint. 

Och jag vet att jag inte kommer att ångra det. Alls. Men jag vet också att jag kommer att sakna. Mycket. 

Så kan det vara. Så får det vara. 

Jag i klassrum.