Många tusen helt olika

Längst fram på startlinjen står en OS-medaljör. I samma startgrupp som hon finns andra kvinnor som kan springa tio kilometer omänskligt snabbt. 

De flesta av oss som springer tjejmilen i Stockholm kan ju inte det. Många av oss kan inte springa tio kilometer alls utan går i stället. Och det är väl något av charmen med just det här evenemanget. Många tusen helt olika kvinnor ger många tusen helt olika lopp med många tusen helt olika mål. 

Mitt eget mål var att springa min mil på under en timme. Jag klarade det. Inte med marginal. Inte med stil. Men jag klarade det. 

Min mamma startar sitt lopp långt efter att segraren har kommit i mål. Faktum är att till och med jag har hunnit korsa mållinjen när mammas startskott går och därför kan jag och mina systrar och vår pappa stå vid upploppet när mamma är på väg in i mål.

Vi går dit i god tid. Ställer oss på rad vid staketet och väntar på kvinnan med störst K. Under en knapp halvtimme ser vi hundratals kvinnor korsa mållinjen.

Och vet ni vad? Nu kommer inte bara de kvinnor som tack vare sina kroppar tar sig igenom tjejmilen. Nej, här har vi också de kvinnor som gör det trots sina kroppar. 

Här har vi kvinnor som haltar. Kvinnor som saknar en arm. Kvinnor som väger trettio kilo för mycket enligt läkaren och sextio kilo för mycket enligt rådande skönhetsideal. Kvinnor som inte kan se. Kvinnor som inte kan höra. Kvinnor som kommer gående med ledsagare i gul väst.

Kvinnor som vägrar vara sina kroppars begränsningar. Kvinnor som väljer att se sina kroppars möjligheter. 

Stunden vid mållinjen är en hyllning till de kroppar som nästan aldrig hyllas på instagram och verkligen aldrig hyllas i modetidningar. 

Jag gråter många gånger. Jag kunde kanske skylla på trötthet efter mitt eget lopp men jag kan också vara helt ärlig; det här är något av det vackraste jag sett. 

Allra mest gråter jag när mamma kommer. Jag gråter för att hon har klarat det. Igen. För att hon är sötast av alla. För att hon är min. För att hon var ensamstående trebarnsmamma när vi var små och förstås inte kunde träna då, men för att hon började senare i stället. När kroppen var äldre och tröttare och förutsättningarna på några sätt bättre men på andra sätt sämre. Hon vägrar vara sina begränsningar. Hon väljer att se sina möjligheter. 

Bland annat därför älskar jag henne. Bland annat därför älskar jag att hon är min mamma. 

Tack för årets mil, älskade ursprungsfamilj. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s