Nästan varje gång jag möter den förundras jag. Och räds. Men fascineras också, rentav beundrar lite. Känner allt möjligt. Alla känslor. Jag är åtminstone inte tråkigt neutral i möte med tvärsäkerheten.

Idag träffades tvärsäkerheten och jag i ett par olika kommentarsfält (den verkar bo i just kommentarsfält) och som vanligt finns det människor som tvärsäkert tycker si och människor som lika tvärsäkert tycker så. Det handlar om huruvida diesel eller bensin är mera miljöovänligt och det handlar om huruvida man ska äta några få mål mat eller flera mindre. Och tvärsäkerheten råder. Alla verkar vara miljöexperter och kostrådgivare. De flesta säkert självutnämnda.

Jag har försökt tänka efter ordentligt. Finns det någon fråga som jag är så säker på att jag lätt kan idiotförklara en människa som tycker annorlunda än jag? Det är ju inte dieselskatt och det är inte periodisk fasta, men vad är det då? När blir jag själv jobbigt tvärsäker?

Jag tänker att den mindre vackra varianten av tvärsäkerhet säkert är ganska lätt att se hos andra men svår att ana i sig själv. Det är lite som med flisan och bjälken. Vi vill väl tro att vi själva är nyanserade och rationella och att våra åsikter är så väl grundade att det inte råder tvivel. Att vår egen övertygelse aldrig är envis tvärsäkerhet utan ren sanning.

Jag har alltså försökt tänka efter ordentligt. Tvingat fram ett ovälkommet möte med min egen bångstyrighet. Bara då jag erkänner den kan jag bearbeta den. Jag har mina aningar om var den ligger, men det är ett annat inlägg. Var ligger din?

En gång i tiden var jag helt övertygad om att jag skulle bli journalist. Jag älskade mina studier i journalistik i media. Jag kände mig levande när jag fick möta människor, höra deras berättelser och sedan föra dem vidare. Jag älskade att uttrycka mig. Kan ännu minnas kicken som följer när en artikel blir precis som den skulle. Jag blev till och med helt bekväm med min egen radioröst. Jag var helt säker på att mitt professionella hem fanns någonstans i journalistiken.

Redan när jag studerade journalistik kring 2006-2007 var jag och mina studiekompisar väldigt medvetna om att vi hade siktat in oss på en bransch med utmanande framtidsutsikter. Redan då var det allt färre hushåll som valde en dagstidning. Så redan då, innan ekonomin visade depressiva tendenser flera år i rad, visste vi att vi inte hade lagt våra ägg i en speciellt säker korg. Ibland var vi lite modlösa. Hur ska vi någonsin få jobb i framtiden? Och jag minns hur en av våra lärare tröstade oss och sa att det alltid finns jobb för bra typer.

Idag tvivlar jag på att det där stämmer längre. HSS Media inleder samarbetsförhandlingar med hela sin personal. 30 jobb av 120 är hotade. Lätt kunde jag ha varit en av dem vars jobb nu är hotat, en av dem som nu ska förhandla om sin framtid. Jag har ju frilansat på både ÖT och VBL. En gång var min största dröm att få jobba där på riktigt. Idag tvivlar jag på att det finns jobb för alla bra typer.  Idag känns det som om också bra typer får gå utan jobb. Jag tänker på alla dem som sover oroligare i natt. Jag känner så många av dem.

Mina ägg ligger som bekant i en helt annan korg nu. Också den korgen är ett skepp som kanske inte direkt sjunker men som nog seglar lite trögare för varje år som går. Under ett par års tid har undervisningssektorn stadigt skurit ner. Det talas ibland om att vi sparar, men alla vet ju att de pengar som man sparar finns kvar sedan och alla vet också att de pengar som vi nu inte fått satsa på undervisning verkligen inte kommer att finnas kvar sedan. Så vi sparar inte. Vi skär ner.

Min mans ekonomiska ägg ligger också i en helt annan korg än den journalistiska. Också han jobbar i en bransch där ekonomin är rejält utmanad. När kyrkan tappar medlemmar tappar församlingarna anställda. Det är ett faktum. Utskrivningar syns i pengar. Kyrkans ekonomi är en sluttande nedförsbacke och ibland är det svårt att inte nedslås.

Med andra ord; alla de branscher som ligger mig närmast är hotade. Alla sparar, drar in och skär ner. Säger upp. Nedmonterar. Och jag undrar lite försiktigt; var finns pengarna? Egentligen? Någonstans måste de ju vara.

– Du är en jättetråkig förälder. Mycket tråkigare än pappa!

– Jag får ju aldrig göra någonting för dig!

– Ååååh, du förstår ju ingenting!

Så låter det hos oss ibland. Inte ofta, men ibland. Tack för feedbacken, tänker jag nästan alltid då. Helt utan ironi, helt uppriktigt. Faktum är att jag älskar att hon vågar bli så vansinnigt arg på mig. Att hon är så trygg att hon vågar vråla av ilska. Vara helt oresonlig. Smälla i dörrar. Hon vet att jag håller trots väldigt rak och väldigt negativ feedback mellan varven. Hon vet att min kärlek inte är beroende av ett visst sorts beteende. Tror jag. Hoppas jag.

Men alltså; bara nästan alltid tänker jag så där att jag tackar och tar emot och småmyser inombords för att min kärlek upplevs som villkorslös. De andra gångerna när jag är trött och trasig och tråkig (helt på riktigt alltså och inte bara enligt henne) tänker jag helt andra saker.

Ingrid och jag finns i samma byggnad på dagarna. Så vi tog kompisfoto i år. För att vi kan. Vi kan också kramas ibland i matsalen. Vi gillar.

Jag var en sådan som älskade billiga kläder. Som tyckte att det var min skyldighet som människa att köpa ett klädesplagg om priset var riktigt lågt. Som ansåg att Ta 2 betala för 3 var sjukt lönsamt trots att jag egentligen bara ville ha eller behövde en. Som köade när det var reor. Som hittade lappar med procenttal på med en orienteringsförmåga som jag aldrig annars visat prov på. Som tyckte att inget köp var dåligt om det var billigt. Som bar hem mängder av kläder. Som bar bort nästan lika stora mängder till insamlingar och sophögar. Men som – helt på allvar – tyckte att det inte spelade så stor roll eftersom kläderna ju hade varit billiga.

Jag var en sådan. Och det är faktiskt inte alls länge sedan. I pinsamt färskt minne har jag de där första insikterna som försiktig började knuffa min klädkonsumtion åt ett annat håll.

Idag är jag en sådan som älskar kläder. Tyvärr. Åh, så mycket lättare det skulle vara att leva enligt mina egna ideal om jag inte älskade kläder lika mycket som jag gör. Men jag gör ju det. Hopplöst mycket. Så mycket att det ibland känns som om ingenting har hänt, men faktum är att mitt konsumtionsbeteende har gjort en helomvändning.

Idag köper jag inte kläder för att de är billiga. Jag köper faktiskt mycket hellre en tröja jag verkligen tycker om för hundra euro än tio halvbra för tio euro och det skulle aldrig någonsin ha hänt för fem år sedan när jag köpte plagg efter plagg utan att ens prova dem. Jag hade liksom råd att köpa dem men inte tid att prova dem. Nu väljer jag mina plagg med omsorg, speciellt nu när jag får köpa bara ett plagg i kvartalet, och av de plagg som jag burit hem de senaste tre-fyra åren har ytterst få burits vidare redan. Vilket är ett stort framsteg för mig. Jag har köpt plagg som jag tror att ska göra mig glad också om några år.

Jag har långt kvar. Jag hoppas ju att jag någon gång kommer till en punkt då jag köper kläder bara när jag faktiskt behöver dem och där är jag verkligen, verkligen inte idag. Ibland känns det nedslående avlägset. Och just därför är det bra att påminna mig själv om den vandring jag ändå gjort. Trots att jag har långt kvar är vägen vidare ändå lite kortare nu än den var för fem år sedan.

Det är också skönt att påminna mig själv om att vi människor kan förändras om vi bara vill. Både våra värderingar och våra handlingar kan förändras så mycket att vi svårligen kan känna igen dem som fanns förr. Och det är precis som det ska vara.

Jag har läst åtta böcker hittills i januari. Jag vet inte riktigt hur det har gått till, eller rättare sagt när det har gått till, men åtta är de i alla fall. Av dessa åtta ganska eller väldigt slumpmässigt utvalda böcker har tre haft otrohet som huvudsakligt tema och ett par av de andra har också berört ämnet på något sätt. Så i min litterära värld är otrohet nu plötsligt lika vanligt som att byta strumpor. Egentligen vanligare. I en av åtta böcker har det alls handlat om strumpor och det var i boken om maraton och andra långlopp. Otroheten har däremot huserat i de flesta, varit själva husgrunden i flera.

Är otroheten så stor? Så fascinerande? Så kittlande? Så vår allas?

Min egen erfarenhet av otrohet är tack och lov liten. Att i det här fallet ta till ordet ickeexisterande är inte att göra för mycket. Så jag har sökt lite i andras erfarenheter och landat i tankar som nog ligger rätt långt borta från mina egna.

Dominika Peczynski är svensk chef för otrohetssajten Victoria Milan. Enligt svenska yle säger hon så här om otrohet;

”Jag skulle inte bli förkrossad om jag själv blev utsatt för otrohet, då man jämför med alla andra hemska, elaka saker som folk kan utsätta varandra för skulle jag säga att otrohet är väldigt milt.”

och

”Om man är otrogen men inte berättar det, har man då varit otrogen? Min egen princip är att man inte ska berätta det för det är sist och slutligen en självisk och t.o.m. aggressiv, man erkänner ju inte sin otrohet för att man vill vara snäll mot sin partner utan förmodligen av andra skäl.”

Jag skulle bli förkrossad. Förvånad och förkrossad. Och utan att påstå att otrohet är värre än allt annat så skulle jag nog aldrig våga påstå att otrohet är väldigt milt. Inte heller förstår jag riktigt tanken om att otrohet räknas som otrohet bara om den lämnar den otrognas eget samvete. Skitprat är skitprat också om den baktalade aldrig får veta. Stöld är stöld också om den bestulna aldrig märker. Otrohet är otrohet också om den bedragna aldrig anar. Det vi gör gör vi ju inte bara mot någon annan utan också med och mot oss själva. Därför räknas det. Förstås. I min värld.

Men min värld är som sagt mycket begränsad. I min litterära värld i januari 2015 är otroheten ytterst vanlig och odramatisk. I min riktiga värld i januari 2015 är otroheten ytterst ovanlig och främmande. Så jag påstår mig inte veta. Jag påstår mig bara tro att otroheten inte är väldigt mild. Jag påstår mig bara tro att otroheten river sönder också om den förblir en hemlighet.

Är det bara jag eller är intelligens den typ mest hyllade egenskapen av alla i dagens värld? Och är det bara jag eller är intelligens utan godhet egentligen bara farligt?

Jag blir så trött på diskussioner där alla bara vill överträffa varandra. Det viktigaste är inte alls att växa som människor och lära av de andra, det viktigaste är att visa hur smart och snabbtänkt man själv är. Att ha fel är en dödssynd. Att inte kunna motivera sin åsikt tillräckligt välformulerat är ett misslyckande.

När jag ser tendensen hos mig själv vill jag bara gömma mig under en sten. Hur dålig får jag vara? Hur kort får jag ha kommit på min resa mot en bättre version av mig själv?

Må min godhet växa med min kunskap. Må den växa om kunskapen. Må min hjärna vänta in ett hjärta gott nog för att förvalta stor kunskap. Må jag inse att det största aldrig är att vara störst själv utan att se andra bli större. Och det kostar godhet mer än det kostar kunskap.

Mitt facebookflöde upplyser mig idag om siffror som kvinnor alltid ljuger om. Enligt texten är vita lögner harmlösa, i synnerhet om de vita lögnerna kommer till för att kvinnan ska kunna ge en bra bild av sig själv. Så för att ge en bra bild av mig själv ska jag som kvinna ljuga bland annat om:

– vad mina skor kostade

– min klädstorlek

– hur många fylle-sms jag skickat till mina ex

– min vikt

– antalet sexpartners jag har haft

– min ålder

Jag får allergiska utslag av sådana här texter. En riktigt trött dag eller en riktigt glad dag orkar jag inte bry mig, men en sådan här medelmåttig dag drabbas jag av spunk och börjar tycka saker.

Jag tycker för det första inte att det är roligt. Alls. Jag tycker i regel att skämt som bygger på att alla kvinnor är på ett sätt och alla män på ett annat är jättetråkiga. Och det här är inget undantag alls.

Jag tycker för det andra inte ens att det är speciellt harmlöst. Jag tycker att vi cementerar dåliga roller genom att påstå att man som kvinna måste ljuga om en massa saker för att ge en bra bild av sig själv.

Jag tycker för det tredje att det är ruttet att vi påminner oss själva och ännu yngre kvinnor om att en kvinna per automatik är en kvinna som är missnöjd med sin vikt och sin klädstorlek.

Jag tycker för det fjärde inte alls om att kvinnor framställs som shoppinggalna puckon som i efterhand måste ljuga om hur mycket pengar de lagt på sina inköp.

Jag tycker för det femte också att det är sorgligt att vi hela tiden får höra att en kvinnas ålder är hennes ensak då vi ju vet att det betyder att en kvinnas högsta önskan alltid ska vara att verka yngre än hon är.

Jag tycker helt enkelt att det är så oerhört beklagligt att vi påminns om att vi aldrig ska vara nöjda och att vi dessutom ska ljuga om det vi är missnöjda med. Och att vi ska tycka att det här är hysteriskt roligt.

Jag skrattar inte.

Men jag tycker mig också se att 364 personer har delat artikeln på facebook. Så det är kanske bara jag som tycker konstigt då.

Jag läste kommentarer till en av artiklarna om den åländska julfesten på allas läppar. Jag läste en kommentar om att de unga som var med faktiskt tyckte det var roligt och att deras talan minsann borde väga tyngre än åsikter hos vuxna som inte var med.

Borde de? frågar jag mig lite försiktigt.

Som lärare kan jag ganska lätt gissa mig till vilka slags elever som väljer att vara med i sådana här programpunkter. Och det är om möjligt ännu lättare att ana vilka slags elever som nu försvarar programpunkterna högt och officiellt. Men de här eleverna är inte alla elever. Verkligen inte.

De elever som deltar och försvarar är elever som är starka och högljudda. Det får de gärna vara! Jag tycker om starka och högljudda elever (har senast ikväll umgåtts med ett trettiotal sådana då vi körde repris av julskådespelet), men jag tycker om de andra eleverna också. De som aldrig skulle våga säga till när något går över gränsen eftersom de populära och coola på alla sätt signalerar att det ju är heeeelt okej. Och som vuxen måste jag stå på de mindre starka och mindre högljuddas sida. Vi måste föra deras talan då deras egna röster inte bär. Därför kan jag aldrig godkänna något som nästan alla tycker att är bara harmlöst och roligt om någon mår riktigt dåligt av det. Det är väl det som är att lämna de nittionio för den ena.

När man jobbar med unga människor som inte ännu är vuxna måste man våga vara tråkig och till och med lite bakåtsträvande ibland. Dra gränser hellre lite för tidigt än lite för sent, för även om många unga tycker om att töja på gränser är det ingen som tycker om att vara den som tog ett rejält kliv över. Den som sårade en annan. Den som ärrade någon. Det måste vi vuxna skydda dem från. För efter det där klivet är också den starka och högljudda plötsligt svag och tyst. Och det är på deras sida vi som vuxna ska vara de gånger vi måste välja.

En oanständig programpunkt på en åländsk högstadiejulfest. Rubriker som alla skolor fruktar är nu en skolas. En skola står i centrum av en diskussion som ingen skola vill förknippas med.

Det finns så mycket att säga. Det jag tänker mest på just nu är att innehållet i julfestprogrammet låter som något som kan förekomma i en studentförening med dålig smak men inte som något som hör hemma i ett högstadium. Ja, det är klart att yngre tonåringar är nyfikna på sex och att vi ska tala om sex med dem. Men det betyder inte att vi ska uppmuntra dem att leka sex på scen på bästa sändningstid. Det betyder inte att skolans julfest ska leverera sexbilder som tonåringarna själva inte hade.

För nej, de här anspelningarna är inte uppenbara för alla. De trettonåringar som ännu tycker att sex ligger långt fram i tiden ska få tycka det också efter skolans julfest. De ska inte få en känsla av att sex är så förlegat att det redan är ironiskt.

Tycker jag. Ganska bestämt.

Inte för att låta som en gammal tant men det bekymrar mig att allt går så snabbt numera. När jag var femton var jag otroligt mån om att se bra ut i skolan. Smink, fixat hår och de snyggaste kläderna. Idag går många femtonåringar till skolan i mjukisbyxor och hårknut. Det finns något fint i det. Men det finns också något väldigt jobbigt. Det jobbiga är att många av femtonåringarna idag går till skolan utan att kamma håret eftersom de har tröttnat på smink och frisyr för länge sedan. Att göra sig snygg är förlegat och uttjatat. När man är femton. Det är svårt att gilla det.

Tycker jag.

Inte för att jag lekte med kottar när jag var tretton. Men inte hade jag strypsex på scen heller. Det finns mellanting.

Och ännu en tanke så att det här redan råddiga inlägget ska bli ett kaos av ord och bokstäver… Det vi vuxna accepterar och välkomnar kommer aldrig att vara tonåringarnas gränser. De vill alltid mer än vi tillåter. Om vi tar udden av nakna rumpor genom att rada upp dem på julfesten – hur ska de unga chocka oss då?

Jag vill inte ens veta.

Högst på Ingrids önskelista i julas låg en älva. En som kan flyga själv och som man kan styra med hjälp av handen. Hon hade sett den i affären. Hon hade hört andra tala om den. Hon ville verkligen ha älvan.

Jag var motvillig. Under mina år som förälder tycker jag mig ha utvecklat en viss känsla för vilka leksaker som är roliga två dagar och vilka leksaker som är roliga en halv barndom. Min fingertoppskänsla sa definitivt att älvan var mera av tvådagarskalibern och fingertoppskänslor ska man inte leka med.

Men jag lekte med den. Och köpte älvan. Den kostade något i stil med 42,90 vilket är otroligt mycket när man är tveksam redan i köpögonblicket. Jag menar, ännu i det ögonblicket brukar ju ALLT kännas kul. Neonkläder, sockervadd, diktsamlingar som man vet att man borde läsa fast man inte vill… Men inte älvan.

På julaftonskväll plockades älvan upp ur ett paket. Ingrid jublade. Och i just det ögonblicket försvann min tvekan. Glädjen i hennes ögon övertygade mig om det riktiga i att ibland göra våld på sin känsla.

Men vet ni vad? Min fingertoppskänsla hade helt rätt och den känslan ska jag faktiskt inte göra våld på igen när det gäller plastleksaker för flera tior. Också om vi bortser helt från det faktum att älvan har levererat ojämnt ända sedan dag ett och att batterierna ramlar ur varannan dag så var älvan ett misslyckat inköp. Älvan är så ojämn och nyckfull och störtar så plötsligt att både den unga ägaren och hennes bror är rädda varje gång hon lämnar sin platå och slungar (inte svävar) iväg. Älvans ljudnivå är så bedövande att både den unga ägarens far och mor får fel i huvu av den.

Älvan är i sanning julklappen som äcklar mig. Jag borde inte ha köpt den och jag visste ju det redan när jag köpte den. Nästa gång köper jag den inte. För det kommer ju att komma flera älvor. Det kommer ju alltid älvor i alla möjliga olika förpackningar. I vårt hushåll ska man för all framtid få spara pengar själv till sina älvor. Vi föräldrar köper bara säkra kort, sådana kort som vi vill köpa.

Tycker jag. Fredrik tycker jag är för hård mot älvan. Han tycker jag borde komma över det där nu och sluta rysa varje gång jag ser älvan (vilket tack och lov är sällan eftersom ingen förutom jag ens tänkt på henne på typ en vecka) eller något i älvans färgskala.

Men det handlar ju inte bara om älvan utan om vad hon representerar. Onödiga, ogenomtänkta och oförlåtliga inköp och jag vill ju sluta med just sådana. Jag arbetar mig bort från dem hela tiden och så fick hon mig på fall en decemberdag. Den arma älvan.

(Jag kunde ju lämpligtvis ha illustrerat med en bild av älvan här. Men det går inte. För jag vet ju inte var hon är. För ingen bryr ju sig om henne. Förutom jag då. Som uppenbarligen bryr mig lite för mycket.)