Det fanns en tid i mitt liv då jag var rätt populär bland konfirmandflickor. Inte omåttligt populär, men rätt nog. De flesta femtonåringar vill ha någon vuxen i sina liv som inte är deras föräldrar (hur bra föräldrar de än har) och för många konfirmandflickor fick jag vara den där vuxna i början av min prästfrukarriär. Jag kommer ihåg det där lägret sommaren 2010 då de konfirmander som ville fick boka in en tumisträff med någon ledare. Hela 15 kofirmander ville ha tumisträff med mig. Det måste vara den absoluta höjden på min prästfrukarriär. Kanske höjden på alla mina karriärer.

Men något har hänt. På lägret sommaren 2014 ville inte en enda konfirmand ha tumistid med mig. Min spalt i bokningsschemat var så tom och vit att den bländade. Istället var det en av ungdomsledarna som drog till sig de femtonåriga flickorna, nu var det hon som var den där vuxna som de ville ha i sitt liv.

Jag är tyvärr inte en större människa än att det först kändes lite som ett nederlag. Jag har i sanning dalat, tänkte jag. Men sedan insåg jag en sak och plötsligt blev nederlaget en seger. För den unga kvinna som femtonåringarna nu ville vara mest med var en en gång i tiden en femtonåring ville vara mest med mig. Det som hon gör för andra nu gör hon åtminstone delvis för att jag en gång gjorde det för henne. Och den tanken är hisnande.

Av allt det jag älskar med mitt jobb som lärare är det kanske just det här jag älskar allra mest; när jag får se stora saker hända i de unga människor jag kommer i kontakt med och att jag ibland vågar tro att min egen inblandning har spelat roll någonstans på någon nivå. Som lärare är ju det magiska aldrig vad jag kan göra utan vad de omkring mig kan göra. Jag har elever som jag vet att kommer att bli mycket bättre skribenter än jag om de bara fortsätter skriva. Och jag har elever som jag vet att kommer att hålla tal som jag aldrig skulle kunna hålla bara de fortsätter möta sin publik.

Det finns inget nederlag alls i att den jag lär en dag överträffar mig själv. Tvärtom. I det finns bara seger.

Mellan halv tolv och sju idag ville jag bara att tiden skulle gå. Ja, redan typ halv tio i morse tänkte jag första gången att den här dagen gärna får ta slut. Att önska tiden ur dagen är på alla sätt ett dåligt sätt att fira ledig dag på. Kanske jag vågar kalla denna lördag för en dålig ledig dag. Trots att den sist och slutligen var bättre än jag trodde.

Jag har varit prästfru i fem och ett halvt år. Borde vara åtminstone lite rutinerad. Men vissa saker vänjer jag mig bara inte vid och gräsänkestånd hela helgdagar hör definitivt till de vissa sakerna.

Arvid är på många sätt en ”typisk” pojke. Han klättrar, han vågar och han springer. Han pratar sent och lite, han tycker orimligt mycket om fotboll (om du frågar mig alltså, inte alls tillräckligt mycket om fotboll om du frågar hans pappa) och hans tillvaro blir lite ljusare varje gång den befolkas av en bil.

Som en förälder som vill vara en genusmedveten förälder känns det väl… sådär.

Men. Arvid älskar fina klänningar och han älskar fina skor. Hemma glider han rätt ofta omkring i prinsessklänningar och väldigt ofta i klackskor. Gärna med en röd handväska över axeln och ett spänne i året. Då känner han sig fin. Han fortsätter klättra, våga och springa. Men han gör det lika bra i finskor.

Och då känner ju sig den genusmedvetna föräldern lite mindre… misslyckad.

Han har de mest rosa vinterskor du kan tänka dig. Eller ett par silvergrå med blommor på. Och han har dem utan att blinka. För någon dag sedan hade han en grå mössa med silvertrådar och en blomma. Också den bar han tveklöst. Om Ingrid får lackade naglar vill Arvid också ha. Han får bara en. Inte för att han är pojke utan för att han är två och helt saknar respekt för nagellack och insikt i stillasittandets och väntandets ädla konst.

Han verkar än så länge inte ha en aning om hur han förväntas se ut för att han är pojke. Det är väl att överskatta honom att tro att han vet men väljer att inte bry sig. Och jag är glad för hans skull. Jag tänker att han så länge som möjligt ska få tycka att fina skor är fina vilka fötter de än sitter på.

Den genusmedvetna föräldern jag var i början, den som ville bannlysa allt rosa och ljusblått i vårt hem, är jag inte längre. Nu är jag snarare den föräldern som vill ha alla nyanser av rosa och ljusblått och allt annat och sedan låta alla välja själva. Jag ser hur Ingrid nu leker med Arvids tågbana, en tågbana som vi en gång i tiden köpte åt henne men som hon då valde bort. Och jag ser hur Arvid leker med Ingrids dockor. Om han fortsätter som nu blir han en lika bra pappa som sin pappa.

Och då är jag en glad förälder. Inte en lyckad genusförälder. Just det bryr jag mig inte längre om, jag är inte med i den tävlingen. Men jag är glad över att se att mina barn inte klämmer in sig i roller som är mindre än de måste vara. Så mycket utrymme som möjligt så länge som möjligt.

Jag skulle helst leva i en annan värld än i den där en person kan bli dömd till tusen piskrapp. Det finns något så obarmhärtigt och obehagligt i att en människa ens kan bli dömd till sådan plåga och tortyr. Tanken äcklar mig. Att någon på något plan civiliserad lag någonstans finner det rimligt är så otroligt otäckt.

Samtidigt har jag i nuläget inga alternativ till att leva i den här grymma världen. För jag vill ju leva alla dagar jag bara får. Och jag har åtminstone inte hittills kommit i kontakt med någon värld som passar oss som ogillar piskstraff bättre. Det här liksom den här världen som finns till buds. Jag får bara leva med det.

Jag vill inte vara domedagsprofetisk för det bär ju ingenstans, men nog känns det som om det grymma i världen eskalerar. Det är skrämmande att det finns så mycket ursinnigt och besinningslöst hat. Det är sorgligt att mänsklighetens mörka historia inte har lärt oss mer och fört oss längre. Jag menar, vem skapar ett system där tusen piskrapp är ett möjligt och rimligt straff i dagens värld? Med tanke på allt vi vet? Och hur kan det komma sig att lösningen när någon sedan påpekar att ett sådant straff är dödligt inte är att skippa straffet och nöja sig med de tio fängelseåren utan att sprida ut de tusen piskrappen över tjugo veckor?

Jag fattar inte. Men jag vill ju leva så jag fortsätter med det i den enda värld som erbjudits mig. I den sjuka, skrämmande och sorgliga värld som erbjudits mig. Där det enda som på något sätt kan hjälpa är att vi envist fortsätter försöka älska alla de människor vi kommer i kontakt med. Med all den kärlek de förtjänar och ibland med ännu mer kärlek än de förtjänar.

Det är något som händer med mig. Något stort. Vet ni? Det fanns faktiskt en tid när jag sörjde varje vardagskväll som bara bestod av att komma hem från jobbet, vara hemma och gå och lägga sig. Det kändes så genuint tomt och tråkigt och meningslöst. Nu plötsligt är just de vardagskvällarna de bästa vardagskvällarna.

Måndag, tisdag, onsdag och torsdag den här veckan var vi varit hemma allihopa hela tiden efter jobb och förskola och dagis. På tisdag hade vi besök och på onsdag hade vi besök, men hela vår kärntrupp var hemma hela tiden och jag njöt så mycket att jag i något skede ville brodera in på en kökshandduk att meningen med livet är att alla är hemma hela tiden.

Jag tror att det lite grann beror på årstiden och att det mycket grann beror på ålder. Det livsskede som för några år sedan gjorde att jag inte stod ut med hemmakvällar är på många sätt väldigt likt det livsskede som nu gör att jag vill ha just precis de hemmakvällarna, så jag tror inte att det beror på småbarnstiden i sig. Men jag vill så mycket mindre än jag ville för fem år sedan. Jag behöver så mycket mindre. Men jag behöver mycket mera tid. Jag kanske lider av samma långsamhetssyndrom som Malin skrev om igår.

Den som hängt med och den som minns vet att hösten 2014 på flera sätt var en ful höst. Nu vill jag inte ha en lika ful vår. Jag vägrar en ful vår. Och en av de viktigaste mottona jag ska bära med mig för att undvika det är att allt som går faktiskt inte går. Att det finns en liten lucka någonstans betyder inte att den luckan kan fyllas. Det betyder att luckor behöver finnas för att livet ska kännas roligt och för att jag ska fungera som människa. Jag behöver slå vakt om en del av de där luckorna och vägra släppa dem ifrån mig. Att något går att klämma in i teorin betyder inte att det går att klämma in i praktiken. Vi människor är ju så mycket mera praktik än vi är teori. Trots allt.

Illustrerar med den här bara för att illustrera med något. Jag tycker bilden är bisarr. På ett bra sätt. Ett resultat av en stund då barnen hängde med photo booth. Snacka om att de gör mer av det än vi andra gör.

– Mamma, de har sagt åt sina kompisar i ettan att jag läser som en vuxen!

Berättar Ingrid. Mycket stolt och lite besvärat. Jag tycker det är alldeles bedårande. Då äldre kompisar skryter om den yngre kompisens goda läsförmåga. Jag tror hon växte lite där.

Världen blir större för den som kan läsa nästan som en vuxen. På gott och ont. Nästan bara på gott, men också lite på ont.

– Vad betyder att banta? frågade hon när ordet var skrivet på en bil i en Kalle Anka.

Just det ordet hade jag gärna skyddat henne från ännu. Och just idag vill jag helst inte att hon ska kunna läsa ord som Boko Haram, Belgien och ens Uleåborg. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara.

Den här världen. Hur ska jag någonsin kunna skydda dig från den?

”Hon insåg att hon inte förstod sig på parrelationer. De flesta paren omkring henne längtade konstant efter att den andra skulle resa bort och när de kom tillbaka från sina semestrar smet de snabbt ut på krogen med sina vänner. De njöt av att slippa familjen, längtade efter jobbresan, ”spahelgen med tjejerna” eller ”grabbvandringen” i Pyrenéerna. Det enda de verkade ordentligt intresserade av i livet var att slippa den de valt att leva med. Men det fanns förstås alternativ, sådana som tillbad sekten Familj. I sekten tvingades man vara intill döden lojal. Alla eventuella problem skulle tigas ihjäl. Sektmedlemmarnas högsta prioritet var att lovorda sin partner på olika nätforum och visa upp sig tätt hopslingrad med densamma framför kända berg eller spektakulära solnedgångar. Man ordnade parmiddagar ihop, gick hem från tillställningar tillsammans och kallade varandra älskling. Det var som med Gud. Folk tycktes tänka att de skulle få något i utbyte om de bara ansträngde sig tillräckligt.”

Så beskrivs parrelationer av huvudpersonen i den roman jag läste ut idag. I boken är alla etablerade par outsägligt trötta på varandra och förhärligar och romantiserar huvudpersonens förälskelse i en gift man med familj. Bara där finns romantiken. Bara där finns det äkta. Bara där finns den kärlek de stackars uttråkade gifta paren bara suktar efter.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt. Att en lyckligt gift person anses tillhöra sekten Familjen, en sekt där man tillber genom att förfalska och polera. Tänk att vi inte vill eller kan eller orkar tro att en lyckligt gift person helt enkelt bara är en lyckligt gift person. Varför utgå från att den lyckliga bilden är en falsk bild? Varför tro att bara det tragiska och mörka och slitna är äkta? Det misslyckade har ju inte patent på sanningen.

Vissa kallar faktiskt varandra älskling bara för att de menar det.

Jag hade en så fruktansvärt bra träningsperiod på gång. Tolv veckor i sträck sprang jag enligt schema tre eller fyra gånger i veckan. Fuskade en enda gång men ersatte det fusket med 25 km på motionscykel. Jag var frisk och stark och nästan snabb. Jag sprang 16 km i minus sju grader och lite sol några dagar efter jul och njöt varje minut. Seger!

Men sedan plötsligt blev jag sjuk. Förkyld. Och tog en mycket ofrivillig träningspaus på nästan två veckor.

Igår sprang jag sex kilometer. Långsammare än typ någonsin förr. Sämre än typ någonsin förr. Med högre puls än typ någo… Ja, du fattar.

Jag vet inte vad jag ska skylla på. Jag behöver desperat en förklaring och en ursäkt. Fanns det lite förkylning kvar i kroppen? Var snöslasket så otroligt tungt? Hände det märkliga saker på börsen? Var det fullmåne?

I något skede övervägde jag att byta gren. Det kändes som jag hade tappat allt jag byggt upp under lång tid.

Idag sprang jag sex kilometer. Långsammare än vanligt men snabbare än igår. Sämre än vanligt men bättre än igår. Med högre puls än vanligt men med lägre pu… Ja, du fattar.

Kondition är i sanning en färskvara. En paus på nästan två veckor känns av. Men en träningsputki på två dagar känns också av. Det som lätt förändras till det sämre förändras också lätt till det bättre. Tack och lov för den naturlagen.

Nu kör jag igen. Hoppas jag. Jag mår så bra av att springa. Jag mår så bra av att få vara frisk.

De är så otroligt olika. Den ena får vi pusha, den andra får vi bromsa. Den ena sitter stilla, den andra vet inte vad stillhet är. Den ena har vi kunnat ha med överallt, den andra har fått gå miste om det mesta. Den ena talade tidigt, den andra har snålat med orden. Den ena var en sjuklig bebis som sov uselt i några år, den andra var så bisarrt frisk och har sovit så bisarrt bra.

De är så otroligt olika.

Men på en punkt är de så otroligt lika. Ingen av dem klarar av tillsägelser. Den ena klarar det ännu sämre än den andra, men båda klarar det sämre än de flesta barn (och vuxna) jag mött. De blir stötta och sårade varje gång någon antyder att något blev fel eller försöker hindra att något ska bli fel. Redan före den första var ett år såg vi tendensen. Och redan strax efter att den andra var ett år såg vi samma tendens. Oj nej, tänkte vi då. Inte en till överkänslig själ.

Jag har funderat mycket på hur det kan komma sig att det blev så här. Och jag har inte kommit fram till något svar.

Men jag vet att jag ju själv är precis likadan. Jag minns inte hur jag var som barn men jag minns hur jag är nu. Ett av mina senaste blogginlägg gjorde (åtminstone) en person ledsen och personen upplyste mig om det. Min första instinkt var att radera inlägget. Min andra instinkt var att utplåna hela min blogg. Min tredje att aldrig mer skriva en text som någon annan än jag själv får läsa. Så bra är jag då på tillsägelser.

Vårt hus är överbefolkat av överkänsliga själar. Stackars, stackars Fredrik.

– Det är länge sedan jag har varit på bröllop. Jag är inne i den perioden nu när mina vänner skiljer sig betydligt oftare än de gifter sig.

Så säger en vän. Själv är jag inte inne i den perioden ännu och lite – nej mycket – naivt hoppas jag att den perioden inte ska komma. Av de ungefär trettio äktenskap jag har varit med och firat i deras begynnelse har bara ett slutat i skilsmässa. Hittills. Jag är skonad. Hittills.

– Kärleken finns bara inte där mera.

Så säger en annan vän. En vän som inte längre delar livet med den person som en gång skulle älskas intill döden. Jag vill säga att det väl inte är så. Att det väl finns något att göra. Att det väl inte måste sluta så. Men mina ord väger alldeles för lätt. För vad vet väl jag? Så jag säger ingenting.

Men jag tänker.

Jag tänker ofta och mycket på det där. Kärleken finns bara inte där mera. Hur blir det så? När blir det så? Och vad kan man egentligen förvänta sig av en livslång relation? Det måste väl komma svackor i alla relationer i något skede? Väl? Eller?

När de här frågorna hopar sig saknar jag perspektiv. Vårt eget äktenskap är ju så kort. Vad vet väl jag? Men ni som har långa äktenskap bakom er. Berätta. När är det som bäst? När är det som tuffast? Vad gör man om kärleken bara inte finns där mera?

Jag tror inte att folk ger upp för lätt. Verkligen inte. Allt jag har sett av trasiga relationer har övertygat mig om det. Men de relationer som överlevde, hur klarade de sig? Vad gjorde de när stormarna kom?