Och smärtan i farvälet. Jag är dålig på att virka, koka knäck och spela badminton. Jag är usel på att säga farväl och den uselheten når sin kulmen var gång farvälet riktas till min äldsta yngre syster.

Idag någon minut före åtta på morgonen var det dags. Vi grät. Om inte floder så åtminstone rejäla bäckar. Det känns lika onaturligt och fel varje gång. Hon har funnits i mitt liv sedan jag var ett år och en månad och tre veckor. Därför är farväl alltid alltid fel.

Vi har bott i olika länder i nästan tio år. Vi borde vara vana nu. Men det blir inte lättare. Det blir snarare svårare. Varför? Vi inser väl att chansen att vi ska välja vardagsliv på samma ort minskar för varje år vi lägger till de nästan tio som redan är lagda. Vi inser väl att det finns betydligt svagare grunder för val av hemort än att få bo nära sin syster men att vi ändå inte grundat så. Vi inser väl att det aldrig går tillräckligt kort tid mellan våra möten.

Men vi inser också att vi är närmare varandra nu än vi var för de där nästan tio åren sedan. Och i den insikten vilar smärtan men i samma insikt vilar också en än större tacksamhet och förundran och glädje.

Vi fick bara en och en halv dag tillsammans den här julen. Sista kvällen satt vi och den tredje systern på den säng som var min den här gången och pratade alldeles för länge. Vi sprängde alla sunda tidsramar och bara visste att det finns sådant som är större än förnuftiga beslut om att somna före ett om man ska upp före sju. Det finns ju inget förnuftigt alls i att inte göra allt man kan av den tid man har.

Smärtan i farvälet var stor trots att tröttheten också var det och timman tidig. Men det finns som sagt en tacksamhet och förundran och glädje i smärtan. Alltför smärtfria farväl är ju i sig väldigt smärtsamma. Det ska finnas en smärta i farvälet mellan systrar.

Och jo, den fanns.

Igår efter barnens läggdags satt jag i mitt barndomshem och spelade pidro med min Fredrik, två systrar, en svåger och svågerns ena bror. Och jag tänkte att familj är så sjukt spännande. Så sjukt föränderligt och sjukt spännande.

Tänk att det som på tidigt 90-tal kallades flickfiasko, den unga mamman och de tre döttrarna, vuxit till att en svågers bror spelar kort med oss på annandagen och passar in som en självklar möbel i vardagsrummet.

Tänk att vi i somras fick tillbringa en hel julidag med min systers mans brors frus syster och hennes familj och att de plötsligt känns lite som avlägsna släktingar som jag ibland tänker på och ber för.

Tänk att jag har ett barndomshem som känns just som ett barndomshem trots att jag var nästan trettio år gammal och tvåbarnsmor när jag klev in i det huset för första gången.

Tänk att ingen kan veta hur den egna familj som jag har idag ser ut om tjugo år. Vem firar jag jul med då? Vilka själar som jag ännu inte vet att existerar kommer att vara viktiga delar av min fsmilj då? Vem kommer att sitta vid ett bord i min närhet och spela pidro på annandagen?

Så sjukt sjukt spännande.

– började tyvärr en timme tidigare än jag velat
– men fortsatte med världens tröttaste och skönaste förmiddag när jag oftast låg i en säng med en syster och/eller svåger och smygåt godis
– åkte vi pulka med nästan alla barn i en av min barndoms pulkabackar
– fick vi möta en person som var riktigt viktig när jag och stora småsystrarna var små
– intervallade jag med min svåger
– åt vi julmiddag igen och det var om möjligt ännu godare än igår
– läste jag alldeles för lite för en annandag men det hjälps inte då alla minuter med ursprungsfamiljen är värdefulla och lite ovanligt värdefulla den här gången för att de är ovanligt få

– vaknade jag brutalt tidigt då Fredrik skulle ha julotta
– lyckades jag aldrig somna om eftersom jag är helt värdelös på att somna om
– packade vi halva hemmanet i bagageutrymmet och startade bilen 9.40
– kom vi fram några minuter före tre och kunde än en gång konstatera att våra barn bilreser i världsklass och att deras kurser i bilresandets ädla konst med rätta skulle fullbokas
– förenades vi med min ursprungsfamilj och allt var och är fortsättningsvis väldigt väl, som det är när vi alla är tillsammans
– förundrades jag över Arvids utveckling som människa, tänk att han på julen för ett år sedan krävde konstant övervakning och att han nu plötsligt bara hänger med sina kusiner på övervåningen och har det gott och håller sig på mattan

– fick jag vara tillsammans med mina älskade systrar och där någonstans mellan dem har jag det bättre än på de flesta andra platser i den här världen

– började med att barnen hittade världens bästa tecknade julfilm (Musse Pigg och hans vänner firar jul) under granen och sedan åt vi frukost framför teven till den filmen
– grät jag typ fyra gånger under frukostfilmen och kunde än en gång konstatera att jag inte är gjord för den här världen
– sprang jag åtta riktigt sega och tungsprungna kilometer och kan nog inte bara skylla på att två av dessa avverkades på parkväg utan vinterunderhåll (men lite nog)
– hade Fredrik två julgudstjänster och vi andra deltog i en tredje mer familjevänlig
– betedde sig Arvid så exemplariskt i kyrkan att jag misstänker att någon gett honom något lugnande som troligtvis inte säljs i matbutiker eller på apotek
– grät jag några gånger till i kyrkan, den som skrev O helga natt gjorde det inte för att göra julens budskap mindre drabbande
– har jag för första gången någonsin tillrett (okej, värmt i ugn) morots- och kålrotslåda
– firade vi bara vi och kunde slå fast att det inte finns något bara alls med det
– har jag varit tacksam hela dagen och känt mig just så rik och välsignad som jag faktiskt är
– har jag flera gånger tänkt på och bett för dem i mitt liv som firar en av olika orsaker sorgekantad jul
– firar jag Jesus allra mest, Han som hela tiden är så avgörande i mitt eget liv och som den här tiden får plats också i så många andras
– kan jag inte låta bli att lite fördöma och avsky att Sverige startar mellandagsrea imorgon klockan åtta på morgonen
– spelade tre av oss barnmonopol i nya pyjamasar efter att den fjärde lagt sig (också i ny pyjamas)
– tyckte stavningskontrollen i min bloggapp att pyjamasar ska heta pyjamaser i plural och nu har jag för all framtid tappat förtroendet för den
– var god mot oss, riktigt god

Om ni tycker att Arvid ser skeptisk ut på bilden är der ingenting mot vad han var i verkligheten. Snö och pulka är inte hans grej. Jag är lite rädd att han ärvt min negativa attityd till friluftsliv. Samtidigt skulle jag vara ännu räddare om jag misstänkte att han drömmer om att sova under bar himmel i minusgrader, han skulle bli väldigt utanför i vår familj.

Vi mjukfirade jul med bästa kompisarna idag. Imorgon blir en historisk julafton. Det blir bara vi. Jag, Fredrik, Ingrid och Arvid. Olidligt märkligt och spännande och roligt.

P.S. Nästa gång jag åker pulka ska jag ha utebyxor. Eller låta bli att styra pulkan med fötterna. D.S

frågade Nasse en gång. Och Nalle Puh svarade att kärlek inte är något man stavar till utan något man känner. Jag håller med. Lite. För kärlek är ju mycket mer än något man känner, det är i allra högsta grad också något man gör.

Gårdagen går till historien som dagen före dagen före dopparedagen då vi vände upp och ner på hela hushållet för att hitta en biblioteksbok som absolut måste returneras före jul. Och Fredriks letande igår var kärlek. Jag tror knappast att drivkraften var hittelönen på tio euro (speciellt inte med tanke på att vi har en väldigt gemensam ekonomi) utan hans hustrus inre frid. Han letade i köksskåp, bakom och under soffor, på balkongen, i bilen och i badrummet. Och också jag letade lite grann och kände mig mycket grann älskad.

Ibland stavar man till kärlek genom att leta efter ett föremål som är verkligt viktigt för någon annan människa att hitta.

Och ibland stavar livet till rättvisa genom att låta letandets hjälte hitta föremålet till sist.

I lördags bakade jag pepparkakor ensam med tre barn. Samtidigt som jag kokade risgrynsgröt. (Om du vill stanna upp där och hylla mig med blommor, chokladkonfekt eller ett diplom i guldram så är det helt okej, men om du vill får du gärna läsa vidare.)

Det var idylliskt och vackert ganska få stunder men barnen älskade det. Jag försökte och till och med lyckades behålla lugnet för jag insåg att den där avsaknaden på det vackra skulle eskalera och ta över allt om jag gav uttryck för mina egentliga känslor. De stora barnen bråkade om vem som hade vilken pepparkaksform (vi har ungefär fyrtio stycken att välja mellan så det blev förstås ganska trångt), vem som hann baka flest pepparkakor, vem som samlade ihop mest deg och vems pepparkakor som klarade flytten till plåten med minst antal skavanker. Tvååringen blev konstant överkörd och var ganska frustrerad så där som det är för oss människor när vi vill mycket mer än vi får och kan. Och som tvååringar gör och ska göra så gav han högljutt uttryck för sin frustration, han är ju inte den som håller inne med sina negativa känslor för att sprida god stämning.

Och någon gång när jag bara ville bunta ihop alla ogräddade pepparkakor till en enda stor degklump och säga att vi faktiskt gör inte det här om det ska vara så här arma jobbigt så tänkte jag på min mamma. Min älskade mamma som var ensamstående trebarnsmamma redan när hon var tjugofem. Som då hade tre flickor under fem år. Tänk att vi någonsin fick göra något alls. Tänk. Mitt i lördagens pepparkaksbak förundrades jag över att vi faktiskt fick baka pepparkakor. För mamma gjorde ju alltid allt sådant ensam med tre barn. Och troligtvis med risgrynsgröt på spisen. Tänk att vi fick göra till och med så mycket mer än baka pepparkakor.

Jag har alltid älskat min mamma och tyckt att hon är fantastisk. Men sedan jag själv blev mamma har min beundran för henne vuxit så enormt mycket. Tänk att hon fixade allt det som hon fixade och tänk att hon gjorde det själv. Alla ensamstående föräldrar förtjänar varje dag de blommor, den chokladkonfekt och det diplom i guldram som jag faktiskt inte är värd bara för att jag bakade pepparkakor med tre barn i lördags.

Inte ser de ju mycket ut för världen heller sådana där pepparkakor som kommer till under sådana där omständigheter. Men det är en bisak i sammanhanget.

Igår var det julfest och igår var det dags. Natten till samma igår vaknade jag mitt i en dröm där jag och julskådespelarna var på någon slags lägerskola och jag sprang och letade efter en av musikerna i tälten. Jag låg länge vaken och försökte somna om. Eftersom det var så vansinnigt svårt började jag tro att klockan måste vara åtminstone nästan morgon. 3.17. Okej, kanske inte. Jag somnade om först efter fem och vaknade igen före sex. Det är väl det som kallas att vara riktigt taggad.

Det är svårt att sätta fingret på den nervositet som bodde i mig de där sista dagarna och den där sista natten. För att inte tala om den där sista halvtimmen innan det var dags. Det fanns inte ett enda konkret orosmoln, i så fall skulle vi ju ha röjt undan det. Jag visste att de kunde och jag visste att de skulle och ändå pirrade hela min hud. För nu kunde vi vuxna inte göra något mera, nu låg hela skådespelet i ungdomarnas händer. Jag ville så fruktansvärt innerligt gärna att det skulle gå precis så bra som de förtjänade att det skulle gå.

Och det gjorde det. De har varit fantastiska under repetitionerna och det svenska språket måste nästan hitta på ett nytt ord för att beskriva vad de var igår. De lyste. De strålade. Deras spelglädje sken ända längst bak i salen där jag satt. De gjorde allt rätt. De var magiska. När de femtiotre minuter efter prologen började sjunga avslutningssången så grät jag. Faktiskt. Och hade sinnesnärvaro nog att konstatera att jag inte gråtit förr i den där situationen men att jag tydligen bar det ännu mer än jag hade trott.

Jag såg ju inte bara det som alla andra såg, inte bara det som ögat kan omfatta. Jag såg alla de mörka kvällar efter skoltid då de stannat kvar i timmar efter att alla andra elever gått hem. Jag såg alla de gånger som jag och/eller Dan ropat att vi kör den här scenen ännu en gång till och de inte suckat och klagat utan levererat för sjunde gången samma dag. Jag såg alla de stunder som de fått vänta och vänta och vänta på att få göra sin scen. Jag såg alla de uppmuntrande ord och skratt och applåder som de gett varandra medan vi repeterat. Jag såg alla de framsteg de gjort under de månader vi hållit på, alla de gånger som en fråga blivit löst och alla de gånger som en scen landat efter att ha svävat oroligt. Jag såg allt det och jag såg alla dem. Och den där stoltheten som bodde i mitt hjärta handlade om så väldigt mycket mera än den föreställning de levererade igår.

Det bästa med mitt jobb är och har alltid varit att få jobba med unga människor på tröskeln till vuxenlivet. Att få se dem växa och överträffa sig själva. Att få vara med på ett litet hörn när de funderar på vem de är och vem de vill vara. Att få jobba med dem på det här unika sättet gör allt det där bästa så klart och tydligt för en själv. Tacksam, lycklig och ofattbart stolt var jag igår.

På bilden tar julskådespelarna emot det jubel de förtjänar. Bilden är tagen av Jesper Pettersson och lånad från skolans blogg.

Fredrik är ju den minst dramatiska som finns. Förutom när det kommer till städning. I en svag stund idag sa han att det inte blir någon jul alls om vi inte städar.

Jag är ju den minst pedantiska som finns. Förutom när det kommer till Fredriks välbefinnande och när han blir offer för det dramatiska är det allvar. I en svag stund idag sa jag att okej då vi städar och plötsligt blev det jul också hemma hos oss.