Av alla fel en människa kan ha känns det ibland som om präktighet och moralism anses vara det allra värsta. Det enda som är riktigt förbjudet i dagens liberalistiska värld är tydligen att ha en försiktig åsikt om de val en annan människa gör. Det här med att man ska sköta sig själv och skita i andra har nått helt nya nivåer. Helt fri från synd går numera bara den som aldrig någonsin ifrågasatt en annan människas val.

Så vem av oss går nu fri från den synden? Vem av oss kan kasta den stenen? Världen fungerar ju tack och lov inte så att vi bara kan skita i andra. Vi är inte öar. De val vi gör och inte gör påverkar världen och andra människor.

Jag vet att det finns de som anser att jag är präktig. Jag tycker det är tragiskt att så många människor vill köpa sex. Jag tycker man kan vara snäll mot alla människor, till och med mot Päivi Räsänen och andra kristdemokrater. Jag tycker att vårt lands alkoholkultur ställer till med en massa skräp helt i onödan. De åsikterna står jag för också om det gör mig präktig i dina ögon.

Jag tycker själv inte att jag är präktig. Jag tror att ganska få av dem som känner mig på riktigt skulle kalla mig präktig. Jag är alldeles för lat och jag når alldeles för sällan upp till mina ideal och mål. Jag väljer alldeles för ofta den lätta vägen. Så egentligen är det inte för egen del jag sörjer att präktigheten numera anses vara den fulaste av egenskaper.

Men jag har vänner som nog är lite präktiga. Som tycker att folk ska göra rätt. Som själva gör rätt. Som är laglydiga. Som har drömmar som ryms inom ramarna. Som är förnöjsamma och ödmjuka. På riktigt. Som följer regler. Som håller deadlines. Som vi andra kan lita på i alla lägen. Som ibland tycker att vi andra gör fel och som rätt ofta faktiskt tycker det med rätta. Ibland känns det som om de bär arbetsplatser, föreningar och styrelser på sina präktiga axlar. Som om vi andra egentligen står och faller med dem. Och vi tackar för det genom att kalla dem tråkiga och förutsägbara och ointressanta. Kanske bakåtsträvande.

Jag blir mer och mer övertygad ju mer jag ser av dessa underbara lite präktiga som finns i mitt liv; lite präktighet är faktiskt inte det farligaste som finns.

Såhär glad var jag före min springtur igår. Såhär glad var jag INTE efteråt. Att springa i snöslask är för mig lite som att springa alls var för mig för fem år sedan. Lite mera död än liv.

Men sedan började älskade varelser ramla in genom dörren till det hem som nästan ekade tomt. Och när de kommer så kommer livet. Systern och hennes man, min egen man och mina egna barn. Allt var väl.

Det var några saker som avgjorde att jag och Fredrik valde att gifta oss med varandra. Vi hade jätteroligt tillsammans, vi värdesatte samma saker, vi hade liknande drömmar, vi var båda förnöjsamma typer som krävde ganska lite och gnällde typ aldrig och – det absolut inte minst viktiga – vi var båda överens om att vi absolut inte vill ha några husdjur.

Så det är ju väldigt tråkigt att Ingrid så innerligt gärna vill ha just ett sådant. Ett riktigt djur. Hon pratar om det varje dag. Hon pratar faktiskt om det nästan varje timme varje dag. Helt oprovocerat kommer hon ihåg sin längtan.

– Älskling, har det varit en rolig dag i förskolan?

– Jo, och förresten vill jag faktiskt ha ett riktigt djur.

Jaha.

– Ingrid, ska vi pussla ett svårt pussel sedan efter maten?

– Jo, det kan vi men jag vill ändå ha ett riktigt djur.

Just det.

Hon vill ha ett djur som man kan mysa med men som inte har päls. Jag tycker att redan de kriterierna väljer bort de flesta djur jag kommer på, men jag erkänner att min kunskap är mycket begränsad. I något skede kom hon på sköldpaddan men när jag berättade att en sköldpadda kan överleva oss alla så tyckte hon sunt nog att åtagandet kändes lite för maffigt.

Vi har tänkt lite. Vi har lagt ihop Ingrids kriterier med våra och nu har vi alltså följande gemensamma kriterier:

– ett djur man kan mysa med

– ett djur utan päls

– ett djur som kan leva på typ 0,3 kvadratmeter

– ett djur som man kan lämna ensamt när man åker bort över ett veckoslut, ett jullov, ett sportlov, ett påsklov, ett vapplov och ett sommarlov

– ett djur som en sexåring kan ta hand om helt själv utan någon som helst inblandning av vuxna

– ett djur som tål en inte bara mild behandling av tvååriga småbröder

– ett djur som inte syns eller hörs eller luktar

Jag har sagt åt Ingrid att det kan bli svårt att hitta ett sådant här djur, ett som passar just vår familj. Hon ger inte upp. Lika ofta som hon påminner oss om att hon vill ha ett riktigt djur så påminner hon oss om att tänka ut ett som skulle passa.

Jag älskar henne. Och en del av mig vill ju ge henne halva världen eller åtminstone allt hon vill ha. Men ett husdjur är faktiskt det sista vi behöver. Aldrig har vi haft en enda vecka då jag känt att vi skulle ha haft utrymme för ett husdjur i vårt liv. Att det liksom var det som saknades.

Så hjälp mig! Berätta om ett djur som uppfyller alla våra kriterier eller berätta hur man tar kål på husdjurslängtan hos ett barn.

För två och ett halvt år sedan räckte det bra med en snigel som hon letade fram utanför dagis. Det är svårt att inte längta tillbaka.

Även om det finns många nackdelar med Fredriks jobb så finns det en del riktigt tunga fördelar också. En av dem är att han och barnen i söndags åkte till Österbotten på ett litet midvinterlov och tog ledigt från jobb och dagis och förskola på måndag och tisdag. Bara sådär. Bara för att de kan.

Så här har jag vandrat omkring och haft väldigt få plikter och därmed har jag kunnat reparera många av de skador som kommit av de två senast veckornas löjliga tempo. Jag har sett alldeles för många avsnitt av Dance moms (jag känner förresten ingen annan som ser det programmet), jag har levt i rådd och stök (jag älskar att göra det när det är bara mitt eget rådd och stök), jag har träffat kompisar, jag har läst och jag har motionscyklat. Jag har till och med uträttat sådana där ärenden som man egentligen aldrig någonsin hinner med. Jag har på något sätt kommit ikapp igen och känner mig åtminstone nästan redo för det som komma skall.

Så… Fredriks jobb; not so kisi now.

Men nog är det tomt och tyst här hemma. Och nog sover jag dåligt när jag sover ensam. Och nog är det ju bara så att det här ska vara undantaget och att det liv som kommer tillbaka ikväll klockan 19.46 ska vara regeln.

Jag måste berätta en sak för någon. För någon som inte vänder bort blicken. Det är inte vackert.

Så sa hon. Och så valde hon mig. Det är stort att i någons ögon få vara den som inte vänder bort blicken från det fula.

Så berättade hon. Hon grät mycket. Snorade ner några hushållspapper. Såg mig i ögonen hela tiden. Vek inte undan. Vände ut och in på sin själ och kastade fram skiten på bordet.

Hon har aldrig någonsin varit vackrare i mina ögon. Aldrig starkare. Aldrig helare. Aldrig bättre än i sin svaghet och brustenhet.

Vi behöver alla ha någon som tål allt det mörka, fula och trasiga i oss. Och det vet vi väl redan. Men vi behöver alla också få vara den som får tåla allt det mörka, fula och trasiga i en annan. Hon gjorde mig bättre genom att visa det förtroendet. Jag växte och blev mera den jag ska vara. Den jag vill vara. Hon gav den största gåvan. Jag satt ju bara där. Och vände inte bort blicken.

Läste du också svenska yles artikel om hur prostituerade drabbas av vår lågkonjunktur? Hur de nu tvingas sänka sina priser och ta emot kunder som de tidigare hade avvisat? Jag läste. Och jag vill egentligen inte ens tänka på det, för jag orkar inte riktigt ta in det. Men mina tankar söker sig envist dit hela tiden.

Samma artikel berättar att en prostituerad i Helsingfors för några år sedan hade i genomsnitt tio-femton kunder per dag. Numera betyder fyra kunder en bra dag, säger kriminalkommisarie Kenneth Eriksson.

Och han menar ju då att det var bättre när kunderna var tio-femton per dag. Skrämmande.

Jag vill inte heller ta in det faktum att jag bor i en stad där en enda prostituerad kan bli köpt tio-femton gånger per dag. Där en människa kan bli köpt och använd tio-femton gånger per dag. Och tanken på att det finns mörkertal. Tanken på att det finns ännu värre omständigheter… Min hjärna klarar inte av det. För att inte tala om hur hjärtat tacklar det.

Jag vet att det är lite naivt men jag fullkomligt avskyr tanken på att sex är en handelsvara.

Jag vet att prostitution sägs vara världens äldsta yrke som om det i sig försvarar någonting. Det gör det inte alls i min värld. Det i sig är ingen hederstitel som berättigar.

Jag vet att någonting i mig gick sönder när jag en gång hörde en ung människa säga att det faktiskt finns de som tycker att de är så bra på sex att de lika bra kan ta betalt för det.

Jag vet att jag inte för en sekund dömer den som säljer sex. Det är ingen rolig utväg men ibland ter det sig som den sista. Och att antalet sexarbetare ökar nu när lågkonjunkturen slår till gör mig alldeles matt.

Jag vet att jag har svårt att låta bli att döma den som köper sex. Faktiskt. Det må vara präktigt, men tanken på att köpa en annan människa… Jag fixar inte det.

Jag vet att jag anser att sex inte är en mänsklig rättighet. Sexdriften må vara inbyggd i de allra flesta av oss och den i sig är en rättighet, men jag ifrågasätter starkt att vi lyfter fram sex med en annan människa som en mänsklig rättighet. Om vi gör det så betyder det i praktiken att vi måste acceptera ganska farliga saker.

Jag vet att varje sexarbetande kvinna är en kvinnas dotter. Och när jag ser på min egen älskade flicka och tänker den tanken så gråter jag.

Jag tror på en skapare och jag tror på en tanke bakom oss människor. Och jag tror att vi har kommit väldigt långt från den tanken när vi köper varandra.

Fredriks prästjobb går i perioder under namnet kisijobbet i vår familj. Det är perioder när han jobbar sanslöst mycket på sanslöst otacksamma tider. Det är perioder när han är nästan frånvarande också fast han är närvarande eftersom det är stora saker på gång. Ja, ibland är kisijobb helt enkelt den enda term som känns rättvis.

Jag insåg redan tidigt i min prästfrukarriär att jag med jämna mellanrum kommer att vara frustrerad på Fredriks jobb. Ofta har mitt liv varit betydligt mera stressigt på grund av hans jobb än på grund av mitt eget och det har ibland känts orättivst. Jag insåg att den där frustrationen är en del av det liv jag valt och att jag måste lära mig leva med den. Jag bestämde mig därför för att börja rikta min frustration så medvetet som möjligt. Jag har skapat en tågordning. I första hand blir jag arg på församlingen. I andra hand blir jag arg på Gud. I tredje hand blir jag arg på Fredrik.

Det goda är att det sällan går så långt som till tredje hand. Dessutom klarar Gud av att ta min ilska och min frustration väldigt väl, han håller alla gånger. Och till församlingen och kisijobbet har jag utvecklat en väldigt stark relation. Jag kan vara så ofantligt irriterad på församlingen, vissa dagar vet jag inte ens om jag tycker om den men alla dagar vet jag att jag älskar den och människorna i den så vansinnigt mycket.

De senaste två veckorna har det varit väldigt mycket på kisijobbet. Det har dessutom sammanfallit med att det har varit väldigt mycket på det bra jobbet (alltså mitt egetj) och jag kan faktiskt erkänna att jag idag klockan fem var rätt frustrerad på Gud.

Sedan kom Fredrik hem från jobbet och tog över på hemmaplan och jag åkte till hans jobb och tog över där. Och den kväll jag steg in i var fantastisk. Jag påmindes om hur otroligt mycket jag tycker om Jesus. Han är så sjukt bra. Allt det jag har i Honom slår precis allt annat jag har, haft och kommer att ha.

Ibland glömmer jag nästan bort det. För det är ju vardagsmat att läsa nedlåtande kommentarer om min tro. Det är många som vill förlöjliga och förminska den. Det anses vara smart och hippt att kritisera den. Och jag erkänner; ibland blir jag lite ledsen och lite nedslagen och lite trött. Kanske rentav lite påverkad av alla de röster som vill min tro illa. Men. Den är det absolut bästa jag har.

Amen.

När vi människor har väldigt svårt att förstå varandra brukar det åtminstone delvis bero på att vi inte är helt överens om vad vi talar om.

När vi talar om subjektiv rätt till dagvård verkar det vara lite samma sak. Talar vi om pengar? Talar vi om barns rätt till sina föräldrar? Talar vi om barns rätt till pedagogisk fostran? Eller om något annat? Och sanningen är väl att vi talar om lite olika saker beroende på vad som gynnar vår egen ståndpunkt mest.

Och i min värld är det svårt oavsett vad jag väljer att tala om. Tänk ekonomi. Det är ju självklart att dagisplatser kostar samhället pengar. Det är ju självklart att jag åt av samhällets resurser när vi lät Ingrid vara på dagis tre dagar i veckan trots att en av oss var hemma med Arvid. Men samtidigt; i vår familj har vi vi lyft ytterst lite hemvårdsstöd i jämförelse med vad vi skulle ha haft rätt till. Istället för att där äta av samhällets resurser har vi jobbat och betalat skatt för att vara med och bekosta bland annat våra barns dagisplatser och andra föräldrars hemvårdsstöd.

Det är alltså inte så enkelt ens när vi ser till bara det ekonomiska. Jag vill inte ha en situation där vi tävlar om att kosta samhället så lite som möjligt eller sponsra samhället så mycket som möjligt bara för att få klappa oss själva och andra likatänkande på axeln.

Sedan kan jag inte låta bli att tycka att det är ofantligt intressant att vi också väljer att se på samhällets styrning på så olika sätt, också beroende på våra egna intressen. Det finns de som tycker att familjerna själva ska få bestämma hur hemvårdsstödet fördelas mellan föräldrarna och att samhället verkligen inte ska lägga sig i det. Samma personer verkar tycka att samhället däremot gärna får lägga sig i hur mycket dagistid storasyskon ska ha rätt till när föräldrar är hemma med bebisar. På samma sätt finns det människor som tycker att samhället gärna får styra fördelningen av hemvårdsstödet men att samhället inte ska ha någon rätt alls att säga vem som har rätt att vara hur mycket på dagis.

Det ÄR en svår fråga. Ingen har åtminstone ännu lyckats övertyga mig om något annat. Samhällsbygge är ytterst komplicerade saker som sällan, om ens någonsin, är svartvita. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag tycker. Men jag vet att jag inte orkar med den där totala oförmågan och oviljan att försöka förstå en annan människans situation och att hon kanske valde rätt trots att hon valde helt annorlunda än du.

Jag vet faktiskt inte alls vad jag tycker. (Jättedålig inledning på ett inlägg, men det är sant.) Det finns svåra frågor (vilken glass ska jag köpa, vilken klänning ska jag ha och ska jag springa före eller efter eller under buu-klubben?) och så finns det jättesvåra frågor. Och till de senare hör definitivt frågan om subjektiv rätt till dagvård.

Så du som har en stark åsikt; kom an bara och övertyga en vacklande medmänniska.

I nuläget vet jag bara hur vi gjorde. När Ingrid blev storasyster var hon fyra år och fyra månader. Hon hade gått på dagis i tre år och kände egentligen inte till något annat liv. När Arvid föddes var hon först hemma några veckor heltid och sedan återgick hon till dagislivet tre dagar i veckan. Det blev i praktiken oftast ganska korta dagar men vi utnyttjade ändå i teorin rätten till heldagsvård dessa tre dagar. Med en liten liten bebis var det skönt att inte ha någon tid att passa. Det var skönt att hon kunde komma först till elva om det var en sådan morgon och det var skönt att kunna hämta först halv fem om det var en sådan eftermiddag. Och jag tror att det sköna är det goda. För alla inblandade, faktiskt.

Jag har en syster i Sverige. Om jag minns rätt var det här med dagvård i något skede aktuellt för hennes äldre barn när det yngsta var riktigt litet. I Sverige finns ingen subjektiv rätt till dagvård och de äldre syskonen fick vara tre timmar om dagen på dagis. Dessa tre timmar var schemalagda från dagisets sida och det gick inte att flexa. Mellan åtta och elva fick barnen vara på dagis. Om jag minns rätt fick barnen varken frukost eller lunch. Ödsligt var det hur som helst och om målet var att skrämma bort alla storasyskon så tror jag framgången var ett faktum. Om 8-11 hade varit vårt alternativ hade vi ALDRIG valt dagis för Ingrid när Arvid var ny. Det hade inneburit en massa stress för alla. Åtta hade vi ju inte ens vaknat! Vissa dagar hann vi knappt till dagis till lunchen halv tolv. Fler än en gång rullade vi in samtidigt som matvagnen.

Jag vet inte hur vi hade gjort om vi hade bott på en ort där kulturen är en annan och en massa fyraåringar därför är hemma med sina föräldrar. Jag vet inte hur vi hade gjort om vi inte hade bott helt absurt långt från församlingens dagklubb. Jag vet inte hur vi hade gjort om Ingrid hade varit knappt tre och inte fyra och ett halvt. Jag har mina teorier men det hjälper inte att spekulera. Det var som det var och vi gjorde det val vi gjorde; vi utnyttjade vår subjektiva rätt och vi har inte ångrat det.

Skulle vi ha klarat oss med en begränsad rätt till dagis efter att lillasyskonet kom? Förstås. Skulle vi ha klarat oss helt utan? Naturligtvis. Men blev det bra så här? Ja. Det blev bra.

OM vi någon gång i framtiden får ett barn till och oM dagvård då är aktuellt för något annat av våra barn och oM vi inte längre har någon subjektiv rätt till den dagvården så hoppas jag åtminstone att det finns en flexibilitet i den där begränsade rättigheten. Så att vår familj och alla andra familjer får fortsätta skapa vardagar som vi upplever att är bäst för oss.

Och så hände det sig att jag läste en bok som jag antagligen inte borde ha läst. En bok som föreslog att man istället för att ha lunchmöte med en kollega borde ha lunchpromenad med kollegan. Varför? Jo, för att… Hejdå, celluliter! Det stod så.

Ibland känns det som om jag vet ganska lite, men jag vet åtminstone att jag inte orkar bry mig om celluliter. Inget val jag gör ska någonsin baseras på celluliters vara och icke-vara. Punkt. Jag är för värdefull och livet är för kort. Och celluliter för vanliga. Men jag vet också att jag är svag och påverkningsbar och att jag därför borde hålla mig långt borta från sammanhang där det föreslås att jag för att undvika celluliter kunde ersätta mat med promenader när klockan är tolv. Jag vill inte tycka att det är rimligt. Jag vill leva på ett annat sätt.

Jag vill leva lite så här:

Det är länge sedan redan. Ingrid var kanske fyra år när det hände. Hon och jag gick in på dagis och ett barn i tamburen sa något åt Ingrid, jag uppfattade inte alls vad.

– Mamma, hörde du vad han sa till mig? sa Ingrid.

– Nej, sa jag medan jag typ la gummistövlarna på rätt hylla.

– Han sa att jag är ful, sa hon upprört. Kan du förstå det?

Va? Nej, förstås inte. Du är den vackraste på jorden. Jag kan verkligen inte förstå. Tänkte jag. Men jag sa väl något i stil med att det ju var otrevligt sagt men barnet hade redan försvunnit och undgick därför min vrede.

Men det fantastiska; Ingrid själv förstod verkligen inte heller. Lika lite som jag förstod hon. Hon visste att det var en orimlig kommentar i all sin osanning. Hon visste att hon inte är ful och hon visste att en klumpig kommentar av en dagiskompis på inget sätt ändrar på det. Hennes upprördhet berodde på dagiskompisens dumhet och enfald, inte på att hon för ens en kort sekund trodde på den och blev sårad.

Aldrig någonsin efter den dagen har hon nämnt den där kommentaren. Jag är ganska säker på att hon glömde den direkt. Orsaken till att jag minns den är att jag blev så förundrad av mötet med hennes reaktion i jämförelse med hur jag vet att jag själv skulle ha reagerat. Jag, som inte ens klarar av att läsa en bok med konstiga tips som jag egentligen inte ens tror på. Alls.

Må hon aldrig tycka att celluliter är ett stort problem. Må hon skaka av sig orimliga kommentarer i framtiden med samma självklarhet som hon nu skakar dem av sig. Må hon varje dag få veta att hon är vacker och att den som påstår annat påstår fel.