Jag måste berätta en sak för någon. För någon som inte vänder bort blicken. Det är inte vackert.

Så sa hon. Och så valde hon mig. Det är stort att i någons ögon få vara den som inte vänder bort blicken från det fula.

Så berättade hon. Hon grät mycket. Snorade ner några hushållspapper. Såg mig i ögonen hela tiden. Vek inte undan. Vände ut och in på sin själ och kastade fram skiten på bordet.

Hon har aldrig någonsin varit vackrare i mina ögon. Aldrig starkare. Aldrig helare. Aldrig bättre än i sin svaghet och brustenhet.

Vi behöver alla ha någon som tål allt det mörka, fula och trasiga i oss. Och det vet vi väl redan. Men vi behöver alla också få vara den som får tåla allt det mörka, fula och trasiga i en annan. Hon gjorde mig bättre genom att visa det förtroendet. Jag växte och blev mera den jag ska vara. Den jag vill vara. Hon gav den största gåvan. Jag satt ju bara där. Och vände inte bort blicken.