I dag är den där dagen då jag med gott samvete kan visa upp gamla, nådiga bilder. Bilder på yngre, slätare och fräschare versioner av oss. I dag är det nämligen fjorton år sedan vi gifte oss och en gammal bröllopsbild är på sin plats.

Men i stället visar jag upp nya bilder. För de gamla är faktiskt inte mina favoritbilder. När jag ser våra bröllopsbilder ser jag glädje, förväntan och hopp. Jag ser en kärlek som vill mycket men som av förekommen anledning har hunnit ganska lite.

När jag ser de här bilderna, som är tagna nästan fjorton år senare, ser jag att mycket av det som vi hoppades då faktiskt blev och jag ser en kärlek som burit, som vuxit och som gjort. Som vill bära, växa och göra ännu mer.

Berättelsen om oss är inte en speciellt stor berättelse, men den är min i särklass bästa. Inget av mina många tack är lika innerligt som mitt tack för att han är min.

Bilder: Maria Hedengren

Jag gick och hon grät. Grät är kanske en underdrift. Hilde var jätteledsen. Hon älskade sin första vecka på dagis. Den med nya barn och nya leksaker OCH gammal förälder. What’s not to like, liksom? Men den här andra veckan då en av oss inte längre är med hela tiden är ju inte riktigt samma sak.

Mitt hjärta brast när jag hade sagt hejdå. Hur skulle mitt hjärta kunna annat? Den som går ifrån sitt gråtande barn går inte med lätta fötter.

Men samtidigt; vi har gjort det här förr. Jag vet att det är tufft för alla i början och jag vet att det snabbt blir lättare.

Jag minns Fredriks ord när Ingrid hade varit sin första dag ensam på dagis och han fick hör hur det hade gått:

– Hon ska aldrig mer behöva gå dit.

Och jag minns min egen känsla när Arvid inte längre var hemma med Fredrik på dagarna. Det här är mitt sista barn för det är sista gången jag gör det här.

Nu gör jag det igen. Och jag litar på att det kommer att vara tufft i början och jag litar på att det snabbt blir lättare.

Jag har jobbat för kung och fosterland de timmar hon varit borta. Har planerat kurser och lektioner. Men halva jag har varit kvar på dagis och jag har kollat telefonen hela tiden. Beredd på att när som helst åka tillbaka.

Av många olika orsaker är det här den bästa lösningen för oss just nu. Det är jag helt och fullkomligt övertygad om. Men det kan kännas svårt ändå. Och jag kan sakna henne till månen och tillbaka ändå.

Och till dig som nu gör det här för första gången; det är nästan alltid kämpigt i början. Det blir nästan alltid hur bra som helst sedan. Våga lita på det.

Bild: Maria Hedengren

Vi hörde förstås lika fel som alla andra. Kaliffa får säga vad han vill, men det är ju uppenbart att han egentligen frågar:

Vad gör du med din gröt?

Helt seriöst. I ett liv som består till orimligt stor del av just havregrynsgröt så känns frågan inte ens speciellt märklig.

Så. Vad gör du med din gröt?

Vad gör du med det mest grådaskiga och vardagliga i ditt liv? Med det där som egentligen bara klibbar och klumpar?

Jag minns ärligt talat inte vad jag gör. Just nu känns vardagen mest som en vag och lite läskig Mårra. Semesterlivet har varit alldeles tillräckligt intensivt och händelserikt. Att det dessutom ska rymmas in två jobb, skola, förskola och dagis känns märkligt overkligt.

Det som tröstar mig lite är att det här är bekant. Så här är det alltid för mig dagarna innan jag byter liv. Svårt. Jag är inte jättebra på förändring, gräset är alltid så grönt. Några dagar innan sommarlovet börjar känns det märkligt overkligt och svårt att lämna vardag, rutin och det jobb jag tycker så vansinnigt mycket om. Och några dagar innan sommarlovet slutar känns det svårt att lämna lugn, ledighet och de sommarmänniskor jag tycker så vansinnigt mycket om.

Det som tröstar mig mycket är att jag landar enormt snabbt när jag väl bytt liv. Den där första dagen på jobbet är altid en av årets allra bästa och gladaste.

Och jo. Jag vet att vara tacksam över att det får vara så. I år vet jag det ovanligt väl.

Vad jag gör med min gröt? Älskar den. Äter den. Och kokar den igen i morgon.

Foto: Maria Hedengren

Vi går i tomhetens tider. Sommaren var längre än vanligt och vi hann nästan växa fast i varandra, sommarfamiljen och vår egen lilla. Så nu när vi är bara fem känns det som om vi är just precis bara fem.

Trots att bara fem är betydligt fler än många får vara. Eller vill vara.

Hilde kan numera säga alla mina systerdöttrars namn. Och på telefon häromdagen frågade hon efter min svåger. I hennes värld måste ju en sommar vara mer än evighetslång och jag tvivlar på att hon ens minns en tid då vi inte delat hustak med min systers familj.

Hon kan också andra viktiga namn. I dag kom hon gående med Fredriks telefon och bad om att få ringa faffa. Jag insåg att hon säkert kan fler namn än hon kan andra ord och det är ju på många sätt en väldigt fin och talande sak. Sådant är Hildes liv.

Därför känns det hårt att hon nu ska leva vardag utan storfamilj. Att vi tar ifrån henne det. Å andra sidan känns det gott att vi har kunnat ge henne storfamiljstillvaro hela sommaren. Och att vi har en helt fantastisk om än helt annorlunda gemenskap att vila, växa och vara i här hemma också.

Sommarsyskon. Lycka kan vara att ha en kusin som orkar lika mycket och länge som man själv.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Vi har köpt en skolväska i dag. Till ett förskolebarn. Vi har köpt penaler, pennor, sudd och en pennvässare. Två ryggsäckar är redan packade. Två barn är taggade.

I kväll sjunger min själ av tacksamhet över att vägen till skolan känns kort och lätt och rak för mina barn. Jag tänker på de barn som redan nu börjat sova oroligt om nätterna för att portarna till deras helvete slås upp igen om en dryg vecka. På de barn som inte alls har råd att bry tankarna med nya pennor. På de barn som är livrädda för den plats där de måste vistas varje dag.

Min själ har sjungit helt andra sånger än tacksägelsesånger i dag. De flesta av dagens sånger har gått i moll, vi har varit rätt dagen efter efter vår kryssning. Vi har säkert inte varit ensamma om det. Men min själ envisas med att i slutet av dagen hitta en tacksång i något som påminner om dur. Och där landar jag sedan.

Det är en bra sak med min själ.

Min själ brister också vid tanken på alla de barn som har långa och svåra och krokiga skolvägar. Jag tror att det också är en bra sak med min själ. Men en tung sak.

Stämningen är… Stämningen är. Ett fyrtiotal barn tar i för kung och fosterland och ropar på Ville Viking. Han kommer och festen är ett faktum. Mina egna barn står längst fram och hoppar högt medan de applåderar och ropar Ville Ville Ville i takt med alla andra. Jag tror inte de kände till Ville Viking i går på morgonen. Och nu är vi alltså här.

Vi fick lämna vårt sommarparadis tidigare än vi ville eftersom Hilde skulle börja mjuklanda på dagis. (För övrigt: älska att ordet mjuklanda används framom inskolas). Som plåster på de sår som kom av att idyllen i sommarbyn bröts för tidigt kryssar jag nu med de stora barnen. Vi äter middag på buffét, sover halvtaskigt och för nära varandra i hytt och jag säger nej femtiotre gånger varje gång vi besöker taxfreen.

Oj, vad jag ville gem det här. Ett par dagar HF. Hildefritt. Ett par dagar då de har fri tillgång till en förälder. Aldrig ett blöjbyte, aldrig en matburk som måste värmas och framför allt – det som egentligen tar tid och uppmärksamhet – aldrig en ettåring som måste kollas och vaktas och jagas och underhållas och tröstas och nekas. Vi har läst. Vi har spelat. Vi har pratat. Ja, vad vi har pratat.

Jag säger inte att det varit helande, för så trasiga var vi faktiskt inte efter många veckor sommarlov. Men jag säger att det har varit omplåstrande. Hilde är underbar. Men intensiv. Tar mycket, mycket plats.Och precis som jag kan längta efter paus från henne ibland kan storasyskonen uppenbarligen också göra det.

Samidigt får jag slita telefonen av dem när hon ringer och de pratar om henne halva tiden. Hon är som sagt underbar.

Bild: Maria Hedengren

Det här är inte ett inlägg i diskussionen kring dagis. Jag orkar inte prata om huruvida dagis fostrar bättre samhällsmedborgare eller om hemmet är den enda rimliga miljön för barn under tre. Det jag orkar och vill är att säga en liten sak om det dagis som har varit vårt i nio år.

För det dagiset älskar vi.

En av hela vårens allra bästa dagar var den då vi fick veta att Hilde fick plats på det dagis där både Ingrid och Arvid gått. I går hälsade hon på första gången och resten av den här veckan mjuklandar vi. Hon får bekanta sig med utrymmet, personalen och barnen i lugn och ro medan en förälder är på plats. Hon får tid.

I går fick Hilde också hembesök från dagis. Och det tycker jag om. Tänk att de prioriterar att gå hem till alla nya barn! Och kanske ännu mer; tänk att de prioriterar att gå hem också till de nya barn vars familjer funnits i dagishuset i nio år!

De känner in barnen, de hinner med dem. De har en otrolig känsla för barns särart och när jag läser den rapport vi fick om Arvid i våras är det som att läsa facit till hans själ. De har fattat exakt vad han vill och behöver. Och det är så tryggt att få lämna sina barn i sådana händer.

Tacksam!

Arvids sista dag som dagisbarn. Med kuvertet fullt av viktiga minnen.

Jag har sovit dåligt varje natt, förutom den nästsista då jag sov ganska dåligt. Jag har ägnat hundratals minuter åt att vakta. jaga och fånga vilde Hilde. Jag har ätit en enda måltid i lugn och ro sedan i tisdags (om det räknas som lugn och ro fast jag största delen av tiden visste att jag borde ha gått och kollat om Hilde sov).

Ändå; det finns ingenstans där jag hellre hade varit den här veckan än i den stad som åtminstone en gång var Finlands olyckligaste och som i vår folkmun fortfarande är det.

Hit kommer vi alltid. Hit vill vi komma. Vi kanske rentav behöver det. De här människorna är vår flock och att få ha en flock är att få ha något värdefullt och fint.

Hur en flock ser ut?

Som att bli stannad på lägerområdet av en kvinna som säger att hon bett för Hilde sedan förra året och ville veta hur vår minsting mår nu.

Som att här finns människor vi träffar bara här men som det ändå är väldigt lätt att landa väldigt djupt med.

Som att veta att vi hör ihop med varandra trots att vi inte tycker lika. Som att inte ens vara rädd för olikheterna.

Som att det finns en massa människor här som känner våra barn vid namn. Som kan möta vår son med ett glatt Godmorgon, Arvid! utan att han har en aning om vem de är. Som att jag kan göra samma sak mot andra barn.

Som att vi möts i nattvarden och vet att det är på riktigt. Som att vi är en flock med samma herde och samma hopp.

Tack för allt. Nästa år i Pieksämäki.

Alla år i Pieksämäki.

Hilde. Kanske coolast av alla sjuhundra får.

Jag vet att världen blir bättre, men jag vet också att det hela tiden dyker upp nya saker man kan vara rädd för. Incel till exempel.

Eller bara en del av de kommentarer som texten leder till. Många skyller på att mansrollen i dag är svår, och det är den säkert. Det är kvinnorollen också.

En kommentar beklagar sig över att en traditionellt manlig man är problematisk och konstaterar också:

Är du emotionell, omtänksam och öppen så är du i regel inte intressant för kvinnor…

Kan vi snälla bara sluta mata den lögnen? Jag råkar känna jättemånga kvinnor och jag vågar nästan påstå att ingen av dem har något emot män som är emotionella, omtänksamma och öppna. Det är tvärtom goda, attraktiva och önskvärda egenskaper.

Så kan vi snälla bara sluta? Kan vi i stället göra vad vi kan för att morgondagens män ska veta att de flesta föredrar snälla och bra typer? Att nästan inga kvinnor vill skriva brev till livstidsfångar? Att vuxna människor i regel söker en person att dela liv med, inte en person att tämja.

Och igen; jag fattar att det kan upplevas som svårt. Men jag tror att det är bättre med en svår mansroll än med en farlig.

Två snälla och bra typer.

Jag var som unga människor är mest. Svartvit utan grått. Det mesta var ganska enkelt. Det var rätt eller fel och jag visste oftast vilketdera. Jag skulle aldrig ha kallat mig onyanserad och fördömande, men jag var just precis det även om min strävan var god.

Jag har förlåtit mig själv. Mest av allt var jag ju ung och att späka sig i en evighet för sin ungdomlighet är fruktlöst. Inte heller blir världen bättre av att jag vältrar mig i ord jag någon gång sagt högt som jag inte ens skulle tänka i dag. Tvärsäkerheten tenderar dessutom att dö med tiden.

I mitt fall dog den med råge. Min gamla tvärsäkerhet är jättedöd. Så jättedöd att jag stundvis kunnat önska mig lite mer säkerhet och därmed lite mer tydlighet och klarhet. Men varje gång jag möter tvärsäkerheten hos andra påminns jag om varför jag vill hålla den långt borta.

Det finns för lite ödmjukhet när tvärsäkerheten får härja fritt. Det finns för lite lyssnande. För lite vilja att förstå. För lite öppenhet. För lite möjlighet till förändring. Och för lite kärlek.

En tvärsäker människa tystar nästan alltid den osäkra. Helt. Och den tvärsäkra som kommer från andra sidan tvingas in i den försvarsställning där de flesta av oss blir sämre versioner av oss själva. Mindre generösa, mindre förstående och mindre kärleksfulla.

Därför håller jag envist – nästan tvärsäkert – fast vid en betydligt försiktigare väg. En mer nyanserad. En mindre burdus. Med samma goda strävan som jag hade också som ung, men med en helt annan utgång.

En grå jag i svartvitt.