För tio år sedan gick jag och min yngsta syster på bio. Vi såg Mamma Mia i Jakobstad. Det var höst. Jag var trött. Hade varit mamma i några månader och tyckte att det verkade vara ett hopplöst projekt. Min bebis sov uselt och var för det mesta på ett lika uselt humör.

I förrgår gick jag och min yngsta syster på bio igen. Vi såg Mamma Mia 2 i Vasa. Det är sommar nu. Jag är trött. Men tillfreds. Tröttheten beror mest på att jag hellre umgås, stickar, läser, skriver och spelar rummikub när jag borde sova. Jag har varit mamma betydligt längre nu och vet att det är ett fantastiskt projekt.

Det har hänt mycket på tio år. I mig. För att inte tala om hur mycket som har hänt i den unga kvinna som satt bredvid mig. Hon var ett lillgammalt litet barn för tio år sedan som kom cyklande hem till oss på enhjuling (!) och som tyckte om att spela singstar med mig. I dag är hon en klok, modig, stark och vältalig ung kvinna som vågar och vill nästan hur mycket som helst.

Och sedan har vi min egen tioåring. I henne har det hänt kanske allra mest på dessa tio år. Hon har blivit den hon är. Och hon har gjort mycket med mig. Hon gör fortsättningsvis så mycket med mig.

Om tio år är hon tjugo. Insikten föll över mig i bilen på väg hem från bion. Och en halv sekund senare föll nästa insikt; hennes tio första år kommer att visa sig vara kortare än hennes kommande tio.

Tio år. Så långa. Så korta. Så rika. Mest det. Så rika.

I biosalongen med två av mina älskade systrar.

Jag vandrade omkring på mina ägor. Kände mig lite som en stor markägare när jag belåtet såg mig omkring.

Belåtet, men belåtet med en stor hake.

Och haken var inte att det finns trasiga sönderrutor och flagnande målfärg och andra skavanker som aldrig lyfts fram i några bostadsannonser. Nej, haken var att vi i dag lämnade det hus som i rena pengar är värt några tiotusentals euro men i känslovärde är värt miljoner.

Och tårarna som brände till i går rann i dag.

Men redan nu, ett halvt dygn senare, känns det bra. Sorgen har bytts ut mot djup tacksamhet över att få ha något att sörja. Och storfamiljslivet har bytts ut mot megafamiljsliv. Nu är vi nämligen på läger med 700 andra och här är det gott att vara.

Facebook berättade i går att det var fem år sedan den här bilden togs:

Här står vi på vår sommarhustrappa för första gången. Nyss hemkomna från banken. Bara några dagar tidigare tänkte vi för första gågen tanken på att köpa ett sommarställe och sedan bara gjorde vi det.

Vi köpte en gris i en säck och har kommit så många tråkiga överraskningar på vägen. Vi inbillade oss aldrig något annat. Den som köper en gris i en säck får en gris i en säck.

Vi fick en fantastisk gris. Tack för våra fem första år, Torpis!

I kväll har jag och min syster gjort sommarens sista kvällstur i vår älskade vackra sommarby. Vi cyklade till fälten och hon fotade. Och tårarna brände till lite. Hur skulle de kunna något annat?

Bilder: min älskade syster Matilda Audas Björkholm

Jag har simmat mera den här sommaren än jag har gjort sammanlagt i mitt vuxna liv. Som barn simmade jag alltid när jag bara fick (tror mammas köldgräns gick vid 16 grader) och som vuxen har jag simmat nästan aldrig.

Det beror förhoppningsvis främst på att vattnet är betydligt kallare för en vuxenkropp än för en barnkropp. Men det beror tyvärr också på att jag är betydligt kallare mot min vuxenkropp än mot min barnkropp. Inbillar mig att bara en kropp som ser tillräckligt trevlig ut får ha det trevligt i vatten. Har känt mig obekväm för att jag känt mig ofullkomlig.

Men jag orkar inte mera.

Mänsklig sett har jag levt en dryg tredjedel av mitt liv. Den i särklass längsta tredjedelen är över och jag vet så väl att också ett långt jordeliv är kort. För kort för att jag ska hinna gå omkring och vara obekväm bara för att jag är ofullkomlig.

Den här sommaren har jag alltså packat in mina skavanker i baddräkt och jag har hoppat i vattnet. Dykt och snurrat och flutit som en söldpadda. Varit bekväm. Så sjukt bekväm.

Jag har mänskligt sett två tredjedelar liv kvar. Av hopp och dyk och snurr och flyt. Jag har missat några goda simår.

Jag har de flesta kvar.

Ofullkomliga ben.

Sommarfamiljen är splittrad för några dagar. Vi som ska vara tio är för tillfället bara tre. Mycket märkligt.

När bilen rullade iväg i går på kvällen fick jag ett sällsynt fint farväl när en av mina systerdöttrar ropade:

– Hejdå, Amanda! Jag älskar dig! Du är min bästa fadder!

Och det gjorde så gott att få vinka tillbaka och veta att vi ses igen om någon enstaka dag.

Snart ska vi ta ett annat och betydligt hårdare farväl av varandra. Och jag ska verkligen inte tänka på det nu. Det är illa nog som det är utan att jag börjar ta ut det i förskott. Det är ju inte så att jag kommer lättare undan då för att jag sörjer redan nu.

Tyvärr.

I min sommarträdgård. Som jag just nu verkligen verkligen inte vill lämna,

Det här fotot är magiskt.

Är den verkligen det? undrar du nu. Tycker att det ser ut som en helt vanlig ettåring på strand. Tycker att det enda magiska är att hennes föräldrar låter henne dricka saft.

Men du ser för lite.

Titta igen. Notera. Granska. Tänk efter.

Det är inte alls helt vanlig ettåring på strand. Det är ju en ettåring med svåra allergier och atopisk hud. En ettåring som för ett år sedan levde på kortisonsalvor och en ettåring som för bara några månader sedan aldrig fick gå i bara ben och kortärmat. Som måste ta så korta bad som möjligt för att hon annars bara kliade och rev sönder sin hud.

Där sitter hon nu. I bara blöja. Om ens det. Har fått kortisonsalva högst fem gånger sedan årsskiftet. Torrare än medeltalet är hon absolut. Och blir hon uttråkad eller irriterad kommer hon att börja klia. Men att vi plötsligt kan låta henne gå utan strumpbyxor är för oss en helt otrolig seger.

Magiskt.

Jag är så tacksam! Tänk att hon trots sina många svåra allergier får må så oerhört bra. Tänk att hon är en nöjd liten Hild som sover gott och är frisk och tillfreds. Varje dag är jag tacksam och förundrad. Det här räknade vi aldrig med. Vilken gåva!

En av dagens hopplösa nyheter når oss via aftonbladet. En av tio unga kvinnor i Sverige kan tänka sig att operera sitt könsorgan av kosmetiska skäl.

Det i sig kunde ju kännas något hoppfattigt men det blir värre. En undersökning bland kvinnor som genomgått en sådan operation visar nämligen följande:

– 30 % av kvinnorna har inspirerats av porrindustrins idealbilder

– ungefär lika många har gjort operationen på inrådan av en pojkvän

– resterande menar att det är en kombination av dessa

Ingen verkar alltså välja det för sin egen skull.

Jag tänker tusen saker. Varje sak badar i ilska. Jag vill bara göra slut med alla de där pojkvännerna. Och jag vill bara göra slut på de där porrindustriella idealbilderna.

Det är svårt att vara ung. Har väl alltid varit det. Jag var själv osäker på så ofantligt många saker, men inte en enda gång funderade jag på om jag borde operera mitt könsorgan av kosmetiska skäl. Det fanns inte på kartan när jag var sexton och jag skulle önska att det inte fanns på någon annan sextonårings karta heller.

I en tid och en värld där så mycket är så mycket bättre är det sorgligt att vi ska göra andra saker så mycket sämre.

Jag har aldrig varit med i något lag. Aldrig spelat fotboll eller handboll eller innebandy. Aldrig varit anfallare eller back eller vad man annat kan vara. Vet inte ens vad man annat kan vara.

Ibland har jag tänkt att jag gått miste om något viktigt eftersom jag aldrig haft en speltröja som ser likadan ut som de andras. Gått miste om livsviktiga lektioner i samarbete, laganda och tillhörighet. Men efter att ha suttit i sommarteaterpublik två gånger på tre dagar inser jag att jag har fått allt det där. Men med mindre svett och utan att räkna mål.

Nio somrar i mitt liv har jag stått på en sommarteaterscen och alla de somrarna har jag älskat. Jag har fått livsviktiga lektioner i samarbete, laganda och tillhörighet. Jag har fått lära mig att ta ansvar, att göra mitt bästa och att vänta på min tur. Jag har fått veta att min insats är helt avgörande för helheten och jag har fått jobba tillsammans med människor helt annorlunda än jag själv. Lite 1-0 till sommarteater vs handboll är ju också det faktum att människor i väldigt olika ålder möts på en sommarteaterscen. Jag är en riktig sucker för sammanhang som samlar både femåringar och sextioåringar.

Tack, sommarteatern, för allt du gett mig! För skor som instinktivt känts alldeles för stora men ändå visat sig passa. För publiksuccéer och publikfiaskon och för alla lärdomar som följt. För allt jag vuxit och vågat. För allt jag fått.

Med syster och mamma på kvällens föreställning av Lumpänglars väg. Ljuvlig. Se den! (Och jo. Där satt jag IGEN i min märkligt knutna sjal på huvudet. Jag sa ju det. Att förfallet kom och tog mig.)

Det finns så många som är bättre än jag. Som har större tålamod. Som fungerar på mindre egentid. Som tycker om att leka. Som lagar bättre mat. Som lagar ens god mat. Som är mer genomtänkta och pedagogiska och därför kan säga rätt saker och sätta upp rätt regler. Som har ett längre tålamod. Som är roligare.

Som helt enkelt är bättre.

Och ändå.

Ändå skulle de välja mig om de fick välja. Ändå är min famn och min närvaro trygghet för dem. Ändå är det min blick de letar efter bland alla andra blickar på vårfesten. Ändå är jag deras världars bästa mamma, trots att jag egentligen inte är bäst ens i kvarteret. Eller husbolaget.

Nåd är det. Nåd av det helt ofattbara slaget.

Bilder: Maria Hedengren

Att ha en svåger som min är att ha en människa i ens liv som tittar på en med bekymmersrynka och med allvarlig röst frågar:

– Amanda, är du väldigt ledsen för det här med håret?

När håret ser ut så här efter havsbad.

Han känner mig. Och dricker cokis i bakgrunden.

Om jag är väldigt ledsen för det här med håret? Nej. Inte det minsta. Om jag måste betala med skum frisyr för att få bada i hav så betalar jag.

(Dessutom har jag nått någon slags ny nivå av att inte riktigt orka bry sig. I går på stranden funderade jag på om jag verkligen kan sitta på allmän strand med märkligt knuten sjal på huvudet. I dag satt jag med minst lika märklig sjal på huvudet i sommarteaterpublik. Och funderade inte ens på lämpligheten. Så snabbt kan det gå när förfallet kommer och tar en.)