Jag hade tänkt tvätta håret tidigt i går. Så att jag skulle hinna platta det innan läggdags.

Men jag orkade inte.

Jag packade med en plattång i väskan i stället. Så att jag skulle hinna platta det när vi mellanlandade i mina föräldrars sommarhus.

Men jag orkade inte.

Så i stället lät jag håret vara som det var och åkte till biblioteket i Nykarleby på författarbesök. För fem år sedan skulle det inte ha hänt. Jag skulle inte ha åkt på författarbesök. Och jag skulle inte ha åkt någonstans med så vild frisyr. (I mål är jag nog först den dag jag slutar be om ursäkt för att mitt hår är som det är.)

Det blev en fin eftermiddag. En sådan där som jag vill spara i guldram. Rörande många människor var på plats. Min favoritlärare i gymnasiet var där. Mamman till en av mina tonårsförälskelser var där. Människor som läser min blogg, människor som har läst mina böcker. Att de finns. Att de kom.

Det är ju bara jag.

Men å andra sidan är vi ju alla bara vi. Och det finns så mycket vackert i oss alla. Bara vi förmår se det. Kan vi inte bli bättre på att uppmärksamma och uppmuntra guldet i varandra när vi ser det? För det som glimmar syns i regel bättre hos andra än hos oss själva.

Så tacksam är jag.

I morgon besöker jag Nykarleby stadsbibliotek. Jag ska få berätta om mina böcker och om mitt författarskap. Det ter sig fortfarande väldigt overkligt för mig att jag har ett författarskap att berätta om. Jag har ju skrivit nästan alltid men att det numera finns människor som vill läsa mina texter är så stort och så fint. Aldrig tar jag det för givet. Förundras gör jag varje dag.

Jag kommer troligtvis att vara nervös som ett asplöv men du får jättegärna komma och lyssna. Inget gör mig gladare.

I morgon klockan 14. I den lyckliga lilla staden. Välkommen!

Gårdagskänslan till trots finns det en kraschlandning jag fullkomligt älskar. Den i klassrummet. Där kan jag aldrig landa mjukt. Vill inte heller.

Där finns inget annat. Där glömmer jag bort att jag egentligen bara är förälder just nu, en förälder som parerar, kompenserar och täcker upp. Där tänker jag inte alls på tårfyllda farväl i arla morgonstund och eftermiddagar som lär ramas in av trötthet och gnäll. Där är bara där och då. Där är jag nervös på ett härligt sätt, trygg på ett annat lika härligt sätt och lycklig på typ alla tänkbara sätt. Hemma.

Det här är mitt tionde läsår. Det kan inte längre vara bara nyhetens behag som gör att jag fortfarande tror mig ha världens bästa jobb. Det är något annat också. Det är det att jag har kraschlandat på en plats som jag inte vill flyga bort från igen. I klassrummet har jag byggt ett bo värt att stanna i.

Förälder är man alltid på heltid. Det går liksom inte att få den tjänsten på deltid. Inte ens den där lagstadgade rätten till partiell vårdledighet fram tills barnet är åtta år får man. Förälder är man alltid på heltid.

Men samtidigt kräver föräldraskapet olika mycket i olika tider. Så här i början av höstterminen kräver det nästan orimligt mycket. Jag för barnen så sent som möjligt på morgnarna och hämtar dem igen så tidigt som möjligt på eftermiddagen så att de ska få kortast möjliga dagar för att landa så mjukt som möjligt. Det betyder att jag själv jobbar vid märkliga tidpunkter, att jag konstant ligger lite efter och att min egen landning är någon slags krasch. Men alternativet är mycket sämre. Hundra dagar av hundra väljer jag att själv krascha framom att låta barnen göra det. Deras kraschar är så dramatiska och drabbar alla. De kan inte krascha lite för sig själva så där tyst och diskret. Nej, om de kraschar så kraschar alla.

Vi kommer naturligtvis att hitta våra rutiner igen. Det gör vi varje år. Men just nu har vi ingen rutin på rutiner. Vi minns inte riktigt hur vi gör det här livet. Men vi minns att vi tycker om det och att det är det här livet vi vill göra just nu.

Det blir spännande att se när vi minns igen.

To be continued.

Det handlar så väldigt mycket om dem just nu. Det får göra det. Det måste göra det.

Bild: Maria Hedengren.

Jag har skrivit mycket om drömstarter den här terminen och allt har varit sant. Men lika sann var den här morgonen.

Den började väldigt bra. Ingen behövde väckas och ingen vaknade heller onödigt tidigt. Alla småbarnsföräldrar vet att den kombon är ovanlig. Det borde alltså ha blivit bra, alla förutsättningar fanns.

Men det blev inte bra.

När ett barn går till skolan med dinosaurier på t-shirten och kräftor på shortsen samma dag som det är skolfotografering och man verkligen inte har råd att ta striden – då vet man att det har varit en tuff morgon. När ett annat barn kanske har läppstift och det fortsättningsvis är skolfotografering och man bara hoppas att man såg fel – då vet man att just den här morgonen var långt ifrån drömmig.

Men lika sant; Ingrid var en hjälte. Hon uppmuntrade sin tveksamma lillebror så mycket. Lät honom låna hennes mjukis till förskolan. Sa att han ska få godis av henne varje dag efter förskolan i tretton dagar. Tillrättavisade mig strängt för att Arvid tyckte han såg mig för få gånger under första dagen.

Och lika sant; väl på dagis var Arvid en hjälte. Sa pedagogiska saker till Hilde om att hon har ett så fint dagis och så roliga kompisar. Sa att Hilde nog får sakna när vi säger hejdå men att vi är tillsammans allihopa sedan. Var tapper trots att jag såg att han gick sönder av hennes gråt.

Det finns dagar då jag får fel i huvu av hur de behandlar varandra och det finns dagar då jag spricker av stolthet. Deras sätt att ta hand om sina småsyskon när det verkligen gäller. Jag ska rama in det.

Tre syskon på tre par händer.

– Jag är för spänd, jag vill inte gå! ropade han i morse och låg och vred sig på madrassen.

Vägrade vakna. Vägrade stiga upp. Vägrade första dagen i förskolan. När ryggsäcken är lika stor som man själv är spändheten lätt händ. Och sedan kröp det fram, det som vägde ännu tyngre än ryggsäcken; han kan ju inte säga R.

– De kommer inte att förstå mig, snyftade han.

Jag försökte försäkra honom om att de kommer att förstå. Att ingen förstår så bra som andra barn och att de som jobbar på förskolan i någon mån har betalt för att förstå dem som inte kan säga R.

Han trodde mig inte.

Men vi fick en drömstart. Vi kom först av alla och vi fick berätta om vår spändhet. Lägga ord på att vi inte kan säga alla ord. Och efter en liten stund bokstavligen skuffade han ut mig ur förskolan. Han som vägrade släppa greppet om mig bara några minuter tidigare.

De förstod. Han hade en jättefin dag. Och nog kan jag älska alla dem och er som ger våra barn drömstarter! Tack för kärlek, värme och mjukhet. Och för att ni förstår också den som inte kan säga R!

Han kan inte säga R. Men han kan säga allt viktigt.

I går körde vi bil i tio timmar. Drygt. Det är långt från Trondheim till Umeå.

Här några betraktelser från bilen:

1. Nog är jag tacksam för att våra vänner också blir vuxna vänner till våra barn. Av gårdagens tio biltimmar spenderade Ingrid noll i vår bil och alla i Benjis, Eva-Linas och Amos bil. Jag vet inte hur det är i din värld, men i min värld är det vackert. Lika vackert var det att se henne virvla runt bland våra vänner på dansgolvet efter midnatt på lördagens bröllop. Varsågod, min älskade dotter. När jag ger dig mina vänner ger jag dig det finaste jag har.

2. Nog är det vackert med berg. Till och med jag, som aldrig går igång på natur, var förundrad och tänkte att Gud nog visste vad han gjorde när han designade vägen mellan Trondheim och Umeå.

3. Nog visste musiken vad den gjorde på 90-talet. Vi körde många timmar med önskelåtar (världens bästa koncept när människor i olika åldrar åker bil) och medt befann vi oss på 90-talet. Ace of base, Backstreet boys, E-type, Destiny’s child och till och med East 17. Jag säger då det.

4. Nog är minnet märkligt. Jag kan inte för mitt liv lära mig Arvids och Hildes personnummer, men jag minns varenda baby, woah och uh-uh som någonsin spelats in på 90-talet. Imponerade till och med på mig själv när jag klarade hela första versen i Fives Everybody get up. Jag har inte tänkt på att de fanns (finns?) på många år. Liksom.

5. Nog är jag glad att vi åkte hela familjen till fjärran land för att fira att vår Matti fick sin Kristin. Men det tar vi en annan gång.

När vi i går pausade vid Sveriges största vattenfall.

Hon har sin mormor med sig. Tror jag. Mormodern har käpp och rör sig stelt och långsamt, barnbarnet håller henne under armen, liksom ledsagande, och pratar lugnande. Så där som man gör när man flyger till Stockholm med en äldre lite orolig dam.

Så där som mormor kanske pratade lugnande med henne när hon var liten och rädd för åskan eller monster under sängen. Eller när hon längtade efter sina föräldrar.

Vi ska klättra upp för en trappa för att ta oss in i planet. Till och med jag som är frisk och stark och kan springa halvmaraton – om än långsamt – måste klättra. Vad mormor måste göra för att ta sig upp vete fåglarna.

Och då händer det.

Barnbarnet går före. Bereder väg. Kollar terrängen. Och vänder sig om och hejar på mormor som vinglar upp med sin käpp. Hon strålar med hela ansiktet. All tro i världen bor i hennes blick när hon tittar på sin mormor.

Och så händer det.

En random ung man bakom mormor tar tag i mormors käppfria arm och hjälper henne upp. Han måste inte. Förstås inte. Men han gör det ändå.

Och så händer det.

Mormor har nått trappans topp och får gå in i planet. Flygvärdinnan som tar emot henne ler stort större störst och berömmer mormor. Som om hon bestigit ett berg. Hon kramar liksom om mormor lite. Hon måste inte. Förstås inte. Men hon gör det ändå.

Och jag blir lite gråtmild. (Det är ändå typ två dagar sedan jag grät senast, så det börjar väl bli dags.) Men mest beror min mildhet på att jag blir påmind. Påmind om att världen ju faktiskt är full av människor som faktiskt inte måste men som gör det ändå och av barnbarn som tar hand om sina mormödrar med enorm kärlek. Av människor som gör sitt bästa. Som vägrar bli en del av en berättelse om mörker och själviskhet och kyla. Som vill något annat. Som gör något annat.

De gör inget mindre än förbättrar världen.

Jag har fortfarande inte lärt mig om det är bättre att dra den långa eller den korta stickan, men ibland blir man brutalt medveten om att man dragit den bättre. Nu just sitter jag ensam på ett tåg och bara vet att den bättre stickan är min och att den andra är Fredriks.

Skolan börjar på tisdag. Innan jag då tar emot mina nya studerande ska jag och familjen hinna besöka två grannländer. Fredrik och barnen åkte iväg med bil redan i onsdags. Framför sig hade de då 1000 km i bil och en resa med färja. De har sovit en natt hos mina föräldrar och en natt hos min syster. De har fått packa upp och ner resesängen hur många gånger som helst. Bära in och ut tandborstar lika många gånger.

Själv åker jag helt ensam med flyg ikväll. Det är att ha dragit den bättre stickan. Det kan vara ärkedefinitionen på att ha dragit den bättre stickan.

Och samtidigt; jag har ju redan dragit den bästa. Jag har Fredrik. Som (nästan) helt utan att klaga gör en sådan resa. Att han är pappa till just mina barn är magiskt. Att han är min är ännu bättre.

Den här bilden fick jag från deras senaste paus. Min syster är med på dagens körtur och har fotat. Tänk att de är mina! Tänk att jag snart får vara med dem igen!

Hilde har nu varit på dagis i tre dagar. När jag i dag på morgonen sa att vi ska gå till dagis i dag började hon dra mig mot ytterdörren och ropade dagiiiis med ivrig röst.

Jag tror vi kan konstatera att hon tycker om dagis.

Tre dagar i rad har jag fått höra att hon har varit på gott humör. Att hon har lekt. Att hon har ätit bra och att hon har sovit bra. När jag kommit till dagis på eftermiddagarna har hon inte suttit ynkligt i famn. Nej, hon har varit inne i någon lek. Upptäckt världen, varit på gång. Så där som vår Hilde är.

Det kommer förstås att komma sämre dagar, men en bra start är en bra start. Och en bra start är guld. Mer än jag vågade hoppas på och mycket mer än jag kunde tro.