Värt att stanna i

Gårdagskänslan till trots finns det en kraschlandning jag fullkomligt älskar. Den i klassrummet. Där kan jag aldrig landa mjukt. Vill inte heller.

Där finns inget annat. Där glömmer jag bort att jag egentligen bara är förälder just nu, en förälder som parerar, kompenserar och täcker upp. Där tänker jag inte alls på tårfyllda farväl i arla morgonstund och eftermiddagar som lär ramas in av trötthet och gnäll. Där är bara där och då. Där är jag nervös på ett härligt sätt, trygg på ett annat lika härligt sätt och lycklig på typ alla tänkbara sätt. Hemma.

Det här är mitt tionde läsår. Det kan inte längre vara bara nyhetens behag som gör att jag fortfarande tror mig ha världens bästa jobb. Det är något annat också. Det är det att jag har kraschlandat på en plats som jag inte vill flyga bort från igen. I klassrummet har jag byggt ett bo värt att stanna i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s