Enligt min dotter, som har klart bättre koll än jag, skrev Billie Eilish låten I love you efter att en vän dött.

Idag har min dotter och hennes bästa vänner sjungit just den låten i kyrkan. Det var så fint men mitt hjärta har gått sönder och det gör så ont samtidigt som jag vet att hjärtat klarar sig.

Idag har jag därför storgråtit på både buss och tåg i olika delar av Finland så konduktören kom in och frågade om jag är okej.

Och jo. Jag är okej.

Idag har jag också fått hänga lite med båda mina Helsingfors-bästisar, träffa min kära kollega, köpa julpynt på Stockmanns julavdelning och delta i en och en halv live stream å jobbets vägnar.

Att en enda liten dag kan rymma så mycket. Det känns som en vecka sedan jag åt frukost i ena bästisens kök. Denna dagen ett liv, sa farbror Melker en gång. Denma dagen hundra liv, säger jag.

Det var en gång en tid i mitt liv när vi hängde massor. En gång i veckan. Tur och retur. VR och jag. Man kan lugnt säga att coronan kom mellan oss och att vårt förhållande fick en lång paus.

Idag har vi återförenats. Och jag kom ihåg hur de där ensamma timmarna på tåg är mina absolut bästa läsa-jobbgrejer-timmar. Och jag kom ihåg hur gott det gör att få vara helt ensam en stund ibland. De stunderna är lite för få just nu.

Sedan tog jag lokaltåg P till en station hyfsat nära bästa vänner och fick återförenas med dem också. Att komma hem till dem är att komma hem.

Det här har på många sätt varit en fin dag. Jag behövde på många sätt en fin dag.

Tack.

Ikväll kunde jag skriva ett inlägg om det som hände ikväll. Om något av det mest overkliga jag varit med om i mitt liv som Ingrids mamma. Varje ord hade varit sant.

Men ikväll kan jag också skriva ett inlägg om något som också hände ikväll och som är helt overkligt fint; att ens barn har vänner som har helt fantastiska föräldrar. Att få veta att det är ljuvliga och godhjärtade och kloka människor som har format ens barns vänner är så värdefullt. Jag är så tacksam.

Han somnar till ljudbok, vår Arv. Ikväll till boken Fakta om Manchester United. Kan ju tyckas vara ett märkligt val för ett riktigt inbitet Liverpool-fan.

Men det fanns en tanke bakom.

– Jag lyssnar och lär mig så jag vet vem det är jag ska möta sedan.

Älsk på det.

Några år till ska jag låta honom tro att en proffskarriär är både rimlig och möjlig och trolig. Verklighetsförankring tar vi sedan. Hilde vill bli Anna och Elsa som stor. Själv trodde jag att jag var Snövit när jag var åtta.

Det ordnar sig.

Mycket kan man säga om Hilde, men någon djurvän är hon inte. Idag berättade hon att hon är rädd för Vera. Vera var mina föräldrars hund, men eftersom hon inte lever längre är det ju lite onödigt att vara rädd för henne. Påpekade jag försiktigt.

Däremot finns ju den nya hunden, valpen Laleh. Så jag frågade – igen försiktigt – hur det känns med henne.

– Jag låtsas att Laleh är en låtsashund för jag tycker inte om riktiga djur, förklarade Hilde sakligt.

Det är väl hyfsat vanligt att barn låtsas att låtsasdjur är riktiga. Jag hade själv mjukishunden Ruffe som jag på något sätt föreställde mig att var riktig och jag och mina systrar lekte ofta att våra cyklar var hästar. Men att låtsas att ett ett riktigt djur är ett låtsas? Troligtvis inte lika vanligt.

– Men jag är inte rädd för fågelungar, konstaterade Hilde.

Och så var det inte mer med det.

Han är en av Arvids allra bästa vuxna, har nog varit det nästan hela Arvids liv. När vi i tiderna berättade för Arvid att just han skulle vara en av Hildes faddrar minns jag att Arvid var lite tudelad. För å ena sidan var Arvid nog lite avundsjuk, men å andra sidan får ju Hilde en gudfar i världsklass. Och det fick hon.

När vi flyttade från Helsingfors flyttade vi också bort från honom, men igår fick vi träffa honom och hans fru när de kom på besök. Vi fick en så fin kväll tillsammans, men det finaste av allt var kanske att se hur snabbt Arvid och han hittade varandra. Hur kort vägen är mellan ett barn och en vuxen som genuint ser barnet och bryr sig och ger tid.

Jag tänker att de är alldeles speciella för våra barn; de av våra vänner som inte har egna barn eller som i något skede funnits i vårt liv utan egna barn. De som verkligen mött våra barn och läst böcker och spelat spel och ställt frågor. Jag är så tacksam över att de finns i vårt liv. De där som kom och hälsade på en timme innan barnens läggdags. De som först pusslade och lekte och sjöng en stund och gjorde barnens kväll för att sedan sjunka ner i soffan med oss och göra vår. De har berikat vårt liv så otroligt mycket.

Och jag tänker att det barn som får Arvids bästa vuxen och hans fru till föräldrar är ett lyckligt barn. Det barnet får nämligen en far i världsklass och också en mor i exakt samma höga klass.

En liten Arv. Med stor söthet. Världsklass.

Det är inte det att jag direkt avskyr halloween, det är bara det att jag tycker så väldigt mycket om alla helgons dag. Att pumpor och spöken och häxhattar har kapat typ vår enda kommersfria helg känns lite trist, att vi inte riktigt vågar låta döden och sorgen ta plats känns enormt sorgligt.

Jag tror nämligen att det gör oss gott att stanna upp och minnas. I en värld och tid där döden knappt finns är det viktigare än någonsin att minnas dem som en gång fanns och som inte längre finns. Minnas livets bräcklighet och ändlighet. Minnas tillsammans samtidigt.

Inte minst är det viktigt för att det gör oss tacksamma. En dag som alla helgons dag gör oss tacksamma för dem vi en gång hade men också tacksamma för dem vi fortfarande har.

Och tacksamheten; den är ju bara bäst. En högtid som hjälper oss att växa i tacksamhet måste vi värna om. Så länge vi gör det mest så må vi väl ställa ut en pumpa på trappan, men om orangefärgade ballonger skymmer sikten för det som på riktigt är viktigt här – då är det kanske bäst att låta dem vara. Vi ska inte låta halloween ersätta alla helgons dag. Vi kanske kan låta båda finnas om vi vill och kan, men om det blir svårt att kombinera zombier och gravljus ska vi nog alltid välja gravljus.

I år tycker jag för övrigt att du ska läsa Olivers mammas, och min vän Sandras, text om alla helgons dag med en tom famn. Och du ska också läsa Olivers pappa Nicklas text om sorg och saknad. Att de inte får ha sin Oliver hos sig är ofattbart. Att de får tro och hoppas att de får möta honom igen är ofattbart stort.

Jag tror att vi också i mötet med nattsvart sorg, som den som Olivers föräldrar har gått igenom, kan och bör landa i tacksamhet. Att vi är tacksamma för att våra barn lever är inte bort från dem som fått ta en stor förlust. Kanske tvärtom.

När du värdesätter det du har värdesätter du det som jag har förlorat. Så skriver Brené Brown i sin bok Mod att vara sårbar.

Amen, tänker jag. Amen.

– Mamma, nu när jag har mina nya glasögon ser jag nog bättre!

Utbrister hon. Och visar. Minns själv att hon för några månader sedan på ögonsjukhuset inte kunde se vissa detaljer i en bild i en bok. Nu ser hon. Sandlåda. Hund. Barnvagn.

Jag börjar nästan gråta.

Exakt hur bra eller dåligt hon ser kommer vi inte att få veta på några år ännu, men varje gång hennes syn överraskar positivt är en gång att fira. Varje gång hon ser detaljer i en bild. Varje gång hon visar att hon vågar och behärskar sin balanscykel. Varje gång – och det är många gånger – som hon studsar fram istället för att gå.

Och allra mest: varje gång hon frimodigt kastar sig in i lek på det som åtminstone ser ut att vara väldigt lika villkor som hennes kompisar.

Inte är det ju konstigt att jag nästan börjar gråta.

Det är alltid för många som vaknar i mitt och Fredriks sovrum. Något händer under nattens timmar och när morgonen kommer är vi många där. För många.

Jag har hört att det finns barn som aldrig vandrar till sina föräldrar nattetid, men vi har… andra slags barn.

Jag har hört att det finns föräldrar som aldrig störs av att dela säng med sina barn nattetid, men vi är… andra slags föräldrar.

Jag blir väckt riktigt många gånger på natten. Av en arm här och ett ben där. Av en som pratar i sömnen här och en som ger upp och byter sovrum där. (Det är Fredrik.)

Att få somna och vakna igen först när det är morgon finns rätt högt på min önskelista. Å andra sidan vet jag att den här tiden är mycket övergående och jag vet att vara tacksam för att det just nu är lite för trångt. Å tredje sidan kan man väl trängas dagtid? Den här nattliga trängseln är väl inte livskvalitet för någon. Väl?

Å fjärde sidan – och det är sällan man jobbar med så många sidor – är livskvalitet just precis att få trängas med de här fyra. När än jag får och/eller måste göra det.

Du kanske minns den där gången när Ingrids kompisar kom hit för att spela fotboll med Arvid? Men att han var på kalas? Och att de skulle komma på tisdag istället?

De gjorde det. De dök upp här med fotbollsskor och fotboll och gav en liten åttaåring en kväll tillsammans med superhjältar.

Ikväll var rätt många av Ingrids kompisar hemma hos oss och jag, som samlar på ljud som gör mig lycklig, har nu ett nytt att spara på burk; ljudet av Arvid som spelar fotboll i hallen med Ingrids pojkkompisar.

– Jag spelar fotboll med mina kompisar, mamma, sa han genomlyckligt och genomstolt. Inte bara Ingrids kompisar utan också mina.

Att Ingrids kompisar är så fina med Arvid imponerar på mig. Att Arvids kompisar är lika fina med Hilde imponerar lika mycket. Att vara fin med kompisars småsyskon är på riktigt en oerhört bra egenskap. Goals.