Jag säger så ofta nej. Det gör mig knappast unik bland småbarnsföräldrar, men det gör mig knappast speciellt rolig heller. Så ibland går jag mot det där instinktiva nejet och nästan chockerar både mig själv och frågeställaren på kuppen.
– Mamma, kan du och jag se ett avsnitt av något program ikväll och äta något gott till? frågade han idag.
Inombords nästan avgrundsvrålade jag NEEEEEEEEEEEEJ! Vad tror du? Ett avsnitt och något gott till? En helt vanlig torsdag?
Men jag testar och säger ja.
Och så ser vi ett avsnitt av Mumindalen. Och äter glass. En helt vanlig torsdag och har det helt underbart.
Jag tror bestämt jag ska börja säga ja lite oftare.
Nästan för lycklig 
Ja ordet nej får jag nog hålla med om att man överanvänder
tänker att genom att ofta orka säga nej behåller jag värdet på mitt ja. så blir det just sådär underbart de ögonblicken när det händer!
Jamen så passande! Tog en butiksrunda med vårt förskolebarn och mitt i butiken någonstans utbrister hon, med frozenpaketpapper i handen, ”men JAAA mamma, äntligen säger du jaa!”. Då kände jag ett sting av ångest för jag säger också, uppenbarligen, nej alltför mycket. Men samtidigt blev det ju ett hurrarop för en liten sak. En balansgång det där igen, som med så mycket annat.
Känner så igen mig – ibland när det blir ett ”ja” ser alla inblandade lika förvånade ut, och så kan det bli alldeles strålande.