Ovissheten

Jag minns vad jag tänkte i våras. Om någon bara kunde ge mig ett slutdatum skulle jag fixa det här. Jag skulle kunna bita ihop om jag bara visste hur länge jag måste göra det.

Men om någon skulle ha sagt åt mig i början av april att coronan skulle sätta alla möjliga käppar i alla möjliga hjul också sju månader senare utan slutdatum i sikte… Nej, jag skulle nog inte ha velat veta. Redan då talades det väl om en andra våg, men jag ville nog inte ta det till mig. Orkade inte. Kunde inte.

Ofta är det ju nåd att inte veta. Vi säger oss ofta avsky ovissheten mest, men jag undrar nog. Vissheten är ju egentligen härlig bara om den är just härlig.

Någon dag ska vi alla ta vårt sista andetag. Någon dag ska alla vi älskar göra det. Jag tror de flesta av oss mår bäst av att få gå omkring och räkna med att det andetaget troligtvis tas rätt sent, medvetna om att det kan vara redan imorgon.

Vad vi har imorgon eller om en månad eller ett år eller tio vet absolut ingen av oss. Några gånger i ett liv ritas hela kartan om och när det händer i vårt eget liv vet vi inte. Och jag tror det är bäst så.

Jag tror det är nåd så.

En reaktion på ”Ovissheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s