De människor som är våra barn är väldigt olika varandra, men några egenskaper har de väldigt gemensamt:

– de har extremt starka röstresurser (jag hoppas verkligen att de kommer till nytta och välsignelse någon gång för det har verkligen inte bara varit roligt alla stunder alla dagar)

– som små har de varit totalt värdelösa på att ta emot tillsägelser

– som små har de fått en rejäl kulmage efter varje bättre måltid (ibland också efter sämre, och NEJ det är inte bara sådär lite som typ alla små barn har – vi talar blivande trillingmor i vecka 41)

– de tycker jättejättejättemycket om Fredrik och har uppenbarligen alla en lång eller ännu längre period då de ofta vill poängtera att de gillar honom mer än mig

Hilde var som riktigt liten riktigt mamis, på ett sätt som ingen av de andra någonsin hade varit. Sedan dess har hon verkligen varit bådas, tills typ förra veckan när hon över en natt blev Fredriks.

– Pappa är min bästis, förklarade hon. Och så var det med det och så har det fortsatt vara. Hon kallar honom numera bästis ungefär lika ofta som hon kallar honom pappa.

Jag tänker mig att de där två snart har halsband med halva hjärtan och matchande kläder. Det senare har de förresten redan. Sedan Hilde fick sin nya bästis har hon haft Liverpool-kläder klart oftare än vanligt.