Mitt some-flöde är väl som de flesta andras. Det mesta är lätt att bläddra förbi, men ibland dyker det upp rent guld. Ibland i form av information om en kurs i sagodans. Jag förklarar upplägget för Hilde och undrar om hon är intresserad.

OM hon är. Hon sträcker ut armarna så långt hon bara kan och utbrister:

– JA!

– Det är i en gympasal… börjar jag.

– Jag ÄLSKAR ju gympasalar, avbryter Hilde.

– Jag vet, bekräftar jag och frågar om jag ska kolla om det finns plats för henne i gruppen.

– Ja! Tack, mamma! säger Hilde med stor glädje och lika stort allvar och eftertryck.

Någon dag senare går hon på sin första lektion i sagodans. Jag är lite nervös, det är ju en helt ny grej med helt nya människor och så är det ju det här med synen. Hilde själv är inte det minsta nervös, hon går in med sin vattenflaska och vinkar hejdå.

Och jag undrar som så många gånger förr hur mina barn kan ha allt det mod jag aldrig riktigt haft.

En knapp timme senare öppnas dörren till gympasalen – en sådan som hon älskar – och Hilde tågar ut tillsammans med sin grupp och sina ledare. När hon går förbi mig på väg mot omklädningsrummet vinkar hon med ena handen.

– Mamma, jag har haft jätteroligt! säger hon.

Det finns så mycket ljus och glädje i vår lilla Hilde. Och så enormt mycket tacksamhet. Hon fyller vårt liv med så mycket ljus och glädje, vår lilla Hilde. Och med så enormt mycket tacksamhet.

(Jo, jag vet. Hon uttrycker sig helt osannolikt. Som en karaktär i en bok. Men hon talar verkligen på det sättet ibland. Helt osannolikt. Helt osannolik.)