Den här dystert mörka måndagen i november kom att bli den dag då jag sprang fem kilometer för tvåhundrade dagen i rad. I din bok är det kanske ingenting, i min är det rätt mycket.

Det här springprojektet kostat mig förvånansvärt lite. Att skapa en vana är lätt, att hålla fast vid den är ännu lättare. Men aldrig någonsin hade jag kunnat tro att hälsan och livspusslet och allt annat skulle möjliggöra tvåhundra springdagar i sträck. Jag är så tacksam. Tänk att den här stackars kroppen – den som i så många år alltid var lite för stor och lite för fel – hade det i sig.

Jag slutar förstås den dag då jag inte kan springa. Men tills den dagen kommer lär jag fortsätta. Det här mår jag alldeles för bra av för att sluta. Livet har lärt mig att hålla fast vid det som får mig att må bra. Därför fortsätter jag tills jag tvingas sluta. Det kan vara imorgon och i så fall är det så. Men också idag fick jag springa och jag vet det så väl;

att ingen av de dagar då jag kan springa fem kilometer är helt och hållet fruktansvärd. Det finns rätt många tecken på stor nåd i precis alla de dagarna. Må jag alltid se det.