Jag var gräsänka några dagar och just de dagarna fick vi besök av möss. Jag avskyr möss. Avskyr är ett starkt ord, men jag avskyr möss.

I nästan två dagar hade den lilla varelsen mig i sitt grepp tills jag äntligen hörde det ljuva ljudet av en musfälla som slog till.

Jag har onekligen haft stoltare stunder i mitt liv än den stund då jag lät Arvids kompis ta hand om musfällan – ja, du läste rätt. Jag tog noll ansvar och överlät det hela till en lugn och sansad nioåring med klart mer erfarenhet än jag. Inte min stoltaste stund, nej. Men jag har onekligen också haft mer skamfyllda stunder. Att tycka att möss är sjukt obehagliga är väl ingen egenskap man lägger på sitt cv, men (tyvärr) finns det nog klart större orsaker till skam i mitt personlighet än just det.

Nu är Fredrik hemma igen. Frågan om huruvida saknaden varit mer romantisk eller praktisk (den som undrar kan läsa här) var tråkigt lättbesvarad den här gången. Nu när han väl är hemma igen behöver Arvids kompis inte längre vara redo för tjänst. Må Fredrik inte heller. Må vi få leva vidare i musfri harmoni. Och nu när han väl är hemma igen märker jag att det nog fanns lite romantisk saknad också. Som jag äskar den mannen och att han finns i mitt liv och i min närhet.