Hon var två och ett halvt när jag lärde känna henne. Jag var med på hennes treårskalas och på många kalas efter det. Idag är hon vuxen. Tjugo år gammal och en väldigt klok, varm, rolig och godhjärtad ung kvinna. En av mina barns många fina kusiner.

Jättehögt på min önskelista i livet finns trygga bra och nära vuxna i mina barns liv. Som inte är jag eller Fredrik. När vi flyttade från Helsingfors var en av de stora sorgerna att vi också flyttade från de underbara unga vuxna som var en så viktig del av vår flock där.

Men nu bor vi nära henne istället. Och hon är helt klart ett svar på mina böner. För vi som ber har ju tyngre artilleri än önskelistor att ta till. Senaste veckoslut hade hon och Ingrid tjejkväll och övernattning och idag har Arvid och hon bowlat och jagat pokemons. Jag undrar om han någonsin varit så stolt som när han fick ha helt egentid med sin vuxna kusin.

Jag är så väldigt tacksam. Vi har verkligen aldrig varit ensamma om våra barn, vi har alltid varit många som burit dem tillsammans. Det har varit av enorm betydelse för oss föräldrar, men frågan är om det inte varit av ännu större betydelse för våra barn. Att få bli buren av många – att få bli jätteburen – är verkligen en gåva. Att bli buren av en helt underbar kusin är det också.