Medan Fredrik var i kyrkan igår och bad för Ukraina med församlingsbor bråkade jag och min nioåring om speltid. Före det hade jag kört Hilde till en kompis och Ingrid och hennes kompis till friidrottsträning. Efter det skulle jag hämta Hilde och hennes kompis från deras fotbollsträning.

Jag vet inte vem av oss som drog det längre eller kortare strået, men väldigt olika strån drog vi.

Egentligen tror jag att stråna var lika bra. I kristid behöver vi stanna upp ibland, men andra gånger behöver vi fokusera på allt det vardagligt vanliga som också finns. Fotboll och friidrott och kompisar. Barn är världsbäst på att förankra en i vardaglig vanlighet och jag tror att vi mitt i det behöver vara närvarande med och för dem.

Igen en gång står vi inför en situation helt utan facit. Vi kan inte säga något om hur sådant här brukar sluta, för sådant här har vi inte sett tidigare. Inte här och nu. Det känns onekligen lite som det kändes våren 2020. Lika frustrerande osäkert.

Jag kommer i nuläget att ha samma strategier som jag hade då coronan var ny. Det betyder att jag ska läsa nyheter och analyser, följa med läget. Men inte hela tiden. Våra barn har rätt till föräldrar som inte uppslukas helt. Och senast tio på kvällen, helst nio, ska jag stänga av mitt nyhetsflöde helt. Ingen i Ukraina eller någon annanstans vinner något på att jag sover oroligt.

Och jag tänker fortsätta tjata om speltid och skjutsa till och från träningar. För det är livet just nu. Men jag kommer att göra det med en ännu större tacksamhet än innan. Tänk att den här trygga vardagen och verkligheten är vår också idag!

Och jag sänker en summa pengar för arbetet för dem vars värld brinner idag. För att också deras vardag och verklighet ska få vara lika trygg som vår.

Små stunder idag har jag lyckats fly in i jobb och tvättmaskiner och vanligheter och nästan kunnat glömma. Men egentligen har det vilat en tyngd och ett mörker över hela dagen. Den tyngd och det mörker som vilar över hela Europa.

Vårt grannland har attackerat ett annat land.

Tänk. Att. Vi. Hamnade. Här.

Det är så overkligt. Jag trodde inte att vi skulle hamna här. Jag är knappast ensam om det.

Det finns egentligen ingenting att säga. Eller, det finns ju massor att säga – men vilka ord spelar någon roll?

Kanske ord om att vi alla måste göra allt vi kan för att det här aldrig någonsin ska hända igen. Vi får inte tro att krig någonsin löser något. Vi måste alltid göra vad vi kan för att fred ska få råda. Vi ska inte förlora hoppet. Helt. Också idag finns det ljus och kärlek och godhet i vår värld.

Och vi som har nåden att få tro att det spelar roll – vi kan och ska knäppa våra händer och be för Ukraina och för människorna där. Med stor sannolikhet kan du ikväll göra det i en kyrka nära dig. Om du vill.

Den här dagen för 8 år sedan:

Exakt så. Exakt så var det att bo i Helsingfors och ha hälften av sina människor i Österbotten.

Så för oss som hellre har det roliga framför oss än bakom oss är det i sportlovstid en ren lottovinst att bo i Österbotten. Kanske just den här veckan är den vecka jag gör det allra helst.

Jag älskar att se fram emot saker. Överraskningar har sin charm, men när jag får överraskningens gåva blir jag på något plan samtidigt fråntagen framemotseendets. Nu just ser jag fram emot. Så mycket.

Jag är inte en sucker för speciella datum. Minns bara nästan vilket datum vi förlovade oss, det är inget som gör sig speciellt väl i ringar. Om vi säger så.

Men eftersom vi har pratat om 22.2 halva dagen – och om Ukraina andra halvan – unnade jag mig en nostalgisk återblick. Vad har jag skrivit 22.2?

År 2010 skrev jag om egentid. Eller snarare om bristen på den.

År 2013 hade vår familj just flyttat in i den etta med kokvrå som var vårt lilla hem under rörrenoveringen.

År 2014 hade vi ett dilemma. Lite samma dilemma har vi fortfarande.

År 2015 skrev jag det kanske svåraste blogginlägg jag skrivit. Dittills.

År 2016 var jag i skrivstunden på en dålig plats.

År 2017 ville jag bli Maria Sundblom Lindberg.

År 2020 var jag i Liverpool med mina två förstfödda. Tänk. Med tanke på allt som hände sedan.

Jag är så löjligt glad att jag en vårdag 2006 fick frågan: kan du börja blogga för bloggen.fi? Aldrig hade jag tänkt tanken. Visste jag ens att bloggar fanns? Ännu gladare är jag att jag sa ja. Tänk att allt det här finns kvar.

Jag älskar våren mer och mer ju äldre jag blir. Tar den mindre för given för varje år som går. Förundras storligen – var den verkligen så här ljuvlig?

Idag vill jag nästan brista ut i ett rövardotterskt vårskrik.

Idag. Alltså. Det är minus fem idag. Snömassorna är enorma. Jag har inte ens anat solen. Men den annalkande våren liksom bor i hela mig. Det var ljust när vi startade till tandläkaren tio före sex. Ljust!

Om det känns så här redan nu… Med kylan och snön. Hur ska det då kännas i mars? April? Maj?

21 584. Så många steg har jag tagit idag. En del av dem med Fredrik i förmiddagssol. En större del med den vän som jag tar de flesta av mina steg med och en ännu större del med en vän i öronen. En vän som jag oftare borde ta steg med.

Hon som var med i öronen och jag pratade i telefon i sammanlagt två timmar och fyrtiofem minuter. Sedan blev vi avbrutna. Inte klara – avbrutna. Och det var väl nog dags att börja sluta då.

Jag tror bestämt att det här veckoslutet gav mig allt jag behövde just nu. Många människomöten. Promenader. Läsestunder. Stunder med familjen. Sömn. Dessutom sol. Jag känner mig redo för en ny vecka.

Sak jag aldrig tänkte på när barnen var små och föräldrarollen ny; att jag genom mina barn skulle komma att få vänner.

Idag började min morgon med att Ingrids kompis föräldrar hade funderat på min armbåge och ville hjälpa mig med den. På eftermiddagen var Hildes kompis och hennes mamma här på besök. På kvällen satt jag och drack te med Arvids kompis mamma.

Underbara människor.

Utan mina barn skulle de här människorna inte finnas i mitt liv idag. Helt säkert skulle andra människor finnas där istället, men jag är så tacksam och glad över att just de här gör det. Underskatta aldrig de vänner du kan få bland de föräldrar som hänger på samma juniorfotbollsmatcher som du själv.

– Finns tjuvar på riktigt? frågar Hilde.

Så jobbig fråga. Det mesta annat läskigt hon frågar om är lätt att svara på. Nej, Mårran finns inte på riktigt. Inte spöken heller. Eller dinosaurier. Lejonen är så långt borta. Men tjuvarna? Så jobbig fråga.

– Inte här och nu, säger jag.

För det är både trösterikt och sant. Och också i den sköraste av stunder, den där sömnen snart är nära, räcker det svaret för henne.

– Tur att poliser också finns på riktigt. Som Mys pappa, konstaterar hon tryggt.

Och det blir det sista hon konstaterar innan sömnen äntligen kommer.

Och jag ser henne somna och tänker att tjuvar som bara vill ha våra saker ändå kan skada rätt lite. Att de som vill ha annat kan skada så mycket värre och mer. Alla dagar tjuvar är det värsta hon kan föreställa sig är bra dagar.

Idag bjuder jag på tidernas mest spretiga blogginlägg. För att skapa någon slags struktur – eller sken av struktur – skriver jag i punktform.

1. Alfons Åberg fyller 50 i år. Helt fantastiskt. En av mina härliga kollegor konstaterade att Alfons har blivit fabo. Jag har tänkt på det här många gånger idag och blivit glad varje gång. Borde antagligen använda ordet fabo oftare.

2. Jag misstänker att jag lider av någon slags tennisarmbåge. Om det nu finns olika slags. Det har kommit krypande sedan mitten av november och blir egentligen bara värre. Tips tas emot med stor tacksamhet. Jag vill ju verkligen inte inte träna crossfit men märker att det inte på något sätt hjälper just nu. Troligtvis tvärtom, även om armbågen aldrig känns lika bra som i stunden när jag tränar. Lovar att inte skjuta budbäraren om du säger att jag verkligen borde vila. Och ja, jag har bokat en läkartid.

3. Hilde ropade just från sin säng att hon känner sig lite blyg. Det är ju lätt hänt så här efter läggdags. Men SOMNA DÅ så går nog blygheten över, vill jag ropa.

4. Arvid vaknade klockan sex idag för att se gårdagens match mellan Liverpool och Inter. Det är commitment. Ett commitment som resulterade i uruselt kvällshumör som enligt honom själv verkligen inte alls berodde på trötthet utan på att allt och alla var emot honom.

5. Jag är inte finlandssvensk läsambassadör speciellt länge till. Det börjar gå upp för mig på allvar nu. Att det här kapitlet i mitt liv småningom tar slut. Det har varit ett fint kapitel. Inte det kapitel jag hade sett framför mig, men ett fint kapitel.

6. Jag läser just nu Kerstin Ekmans Löpa varg och jag tycker inte riktigt om den. Och jag är helt säker på att det säger mer om mig och mitt sinnesläge just nu än om boken.

7. Jag har spicat upp my life med en fransförlängning så här i mitten av februari. Det kan ni få en bild på. Jag tror jag trivs.

– Det enda jag vill är att åka till Jamaica och se en kannibal.

Har Hilde sagt många, många gånger idag.

Jag samtidigt förundras, förstår inte alls och gillar väldigt mycket. Det är rätt ofta hon försätter mig i det läget, min högt älskade lilla Hild.