Små stunder idag har jag lyckats fly in i jobb och tvättmaskiner och vanligheter och nästan kunnat glömma. Men egentligen har det vilat en tyngd och ett mörker över hela dagen. Den tyngd och det mörker som vilar över hela Europa.

Vårt grannland har attackerat ett annat land.

Tänk. Att. Vi. Hamnade. Här.

Det är så overkligt. Jag trodde inte att vi skulle hamna här. Jag är knappast ensam om det.

Det finns egentligen ingenting att säga. Eller, det finns ju massor att säga – men vilka ord spelar någon roll?

Kanske ord om att vi alla måste göra allt vi kan för att det här aldrig någonsin ska hända igen. Vi får inte tro att krig någonsin löser något. Vi måste alltid göra vad vi kan för att fred ska få råda. Vi ska inte förlora hoppet. Helt. Också idag finns det ljus och kärlek och godhet i vår värld.

Och vi som har nåden att få tro att det spelar roll – vi kan och ska knäppa våra händer och be för Ukraina och för människorna där. Med stor sannolikhet kan du ikväll göra det i en kyrka nära dig. Om du vill.