Medan Fredrik var i kyrkan igår och bad för Ukraina med församlingsbor bråkade jag och min nioåring om speltid. Före det hade jag kört Hilde till en kompis och Ingrid och hennes kompis till friidrottsträning. Efter det skulle jag hämta Hilde och hennes kompis från deras fotbollsträning.

Jag vet inte vem av oss som drog det längre eller kortare strået, men väldigt olika strån drog vi.

Egentligen tror jag att stråna var lika bra. I kristid behöver vi stanna upp ibland, men andra gånger behöver vi fokusera på allt det vardagligt vanliga som också finns. Fotboll och friidrott och kompisar. Barn är världsbäst på att förankra en i vardaglig vanlighet och jag tror att vi mitt i det behöver vara närvarande med och för dem.

Igen en gång står vi inför en situation helt utan facit. Vi kan inte säga något om hur sådant här brukar sluta, för sådant här har vi inte sett tidigare. Inte här och nu. Det känns onekligen lite som det kändes våren 2020. Lika frustrerande osäkert.

Jag kommer i nuläget att ha samma strategier som jag hade då coronan var ny. Det betyder att jag ska läsa nyheter och analyser, följa med läget. Men inte hela tiden. Våra barn har rätt till föräldrar som inte uppslukas helt. Och senast tio på kvällen, helst nio, ska jag stänga av mitt nyhetsflöde helt. Ingen i Ukraina eller någon annanstans vinner något på att jag sover oroligt.

Och jag tänker fortsätta tjata om speltid och skjutsa till och från träningar. För det är livet just nu. Men jag kommer att göra det med en ännu större tacksamhet än innan. Tänk att den här trygga vardagen och verkligheten är vår också idag!

Och jag sänker en summa pengar för arbetet för dem vars värld brinner idag. För att också deras vardag och verklighet ska få vara lika trygg som vår.