Det är det vanligaste som finns. Jag sitter i en sporthall med en bok. Min son och hans bästa kompis – de fotbollsmässigt kanske mest outtröttliga världen har skådat – spelar fotboll. Ger järnet. Förstås. Kan de ens ge något annat?

Samtidigt är det så brutalt ovanligt. Mellan kapitlen i min bok kollar jag nyheterna och läser om krig. Nära. Och kontrasten blir enorm. Från bombningar till fredagslugnet i sporthallen.

Vad spelar det här för roll i det stora hela?

Men så ser jag något. Jag ser hur en grupp äldre pojkar noterar min son och hans kompis. Kanske de noterar deras längtande blickar. Och de ställer den till synes lilla frågan Vill ni vara med? Den till synes lilla men till betydelse enorma. Den fråga som faktiskt alltid spelar roll. I alla sammanhang.

Och sedan. Det är nästan för osannolikt för att vara sant men ändå händer det. Radiokanalen som ljuder i sporthallen spelar If you tolerate this med Manic Street Preachers och i just den stunden – med de äldre pojkarna som sträcker ut en hand till de yngre och med just den låten i bakgrunden- känns det som om precis allt som hjälper oss till mer gemenskap och tillhörighet spelar roll. Kanske det är just precis i sporthallar vi ska vara just nu.

The future teaches you to be alone

The present to be afraid and cold

En tonårspojke som är en halv meter äldre än min son gör ett inlägg som min nioåring sedan nickar in i mål. De springer tillbaka till egen planhalva och ger varandra en high five på vägen. De känner inte varandra. Har ingen aning om vad den andra heter. Jag vet inte hur bra de talar varandras språk. Men de möts. Och med det mötet så liksom bara trotsar de ensamheten, rädslan och kölden.

Jag tror att det spelar roll. All roll.