Halva mitt hjärta finns fortfarande i Ukraina. Ingenting känns riktigt som vanligt. Sådant som i vanliga fall stör mig gör liksom ingenting just nu. Så när det idag på morgonen kom alldeles för många alldeles för högljudda och livliga barn till vår säng på morgonmys var jag egentligen bara tacksam. Och inte heller klagade jag när jag fick sitta länge vid Hildes sängkant innan hon somnade på kvällen.

Och också det som känns bra känns bra på ett annat sätt. Kanske ännu bättre. Så när Liverpool ikväll vann engelska ligacupen efter den i särklass längsta straffläggning jag någonsin sett… Då kokade prästgården här i Kvevlax. Barnen bara jublade. Till och med Hilde. Segeryran var så tät att Arvid vid ett tillfälle ropade:

– Jag tror brandlarmet snart går!

Jag trodde han hade rätt.

Efter att segerbucklan hade höjts mot skyn skjutsade jag hem Arvids bästa kompis. Vi pratade hela vägen – han är sådan och helt ljuvlig – men när vi sagt hejdå knäppte jag på radion på väg hem. Och på riktigt, vad är grejen med radio och tillfälligheter numera? För just precis då, inte ens en halvtimme efter den avgörande straffen, spelas You’ll never walk alone på radion. Just den låten fanns tydligen med i veckans avsnitt av Fritt fram med Stefan och Staffan som sändes då.

Den som vet ens lite om fotboll inser storheten. Den andra får googla.

Och i just den stunden fanns det en ännu större storhet. För vet ni vad? Det kändes lite som en sång som halva världen sjunger för Ukraina just nu.

When you walk through a storm

Hold your head up high

And don’t be afraid of the dark

Och mest av allt:

And you’ll never walk alone

You’ll never walk alone

Och så har jag ju den där gåvan som är att få tro att det på något sätt är Guds hälsning till mig och dig och oss alla just nu. För mig är den låten alltid också det. Men det behövs mer och mindre. Nu mer. Vi är inte ensamma. Inte ens nu.

För nästan på dagen två år sedan var vi där. Tänk. För vi vet ju vad som hände sedan.