Nu är vi där vi brukar vara när det är sportlov. Där vi ska vara när det är sportlov.

Där min förstfödda skrattar som aldrig annars. Hon har ett skratt som är förbehållet hennes kusin. Bara med henne skrattar hon på just det sättet. Och hon för det ofta.

Vi har varit här bara några timmar. Skrattet. Redan så många gånger.

I tider som dessa är det om möjligt ännu viktigare än vanligt att få vara med människor man älskar och som älskar en. Det är vi nu.