Hemma igen efter dagar hos systern och hennes familj. Hur bra jag har haft det? Så bra att jag inte har tvättat mitt ansikte ordentligt på typ en vecka, det finns liksom inte tid för det när sällskapet är så gott. Jag får väl vara glad att jag borstat tänderna.

Så nej, min hud har inte fått vad den behöver, men det har min själ. Och jag behöver knappast säga att det är viktigare. Mycket viktigare.

Om möjligt ännu viktigare än vanligt när världen är som den är. Jag är mer drabbad än jag trodde av läget i Ukraina. På något sätt blir jag mer drabbad för varje dag som går.

Det enda jag verkligen vill när livet gör ont är att vara tillsammans. Nära. I gemenskap. Som en del av. I ett sammanhang. Att få dela rum med Fredrik, Arvid, Hilde, syster- och guddottern Inga samt hunden Eskil gjorde gott. Tänk att tung, trygg sömnandning av älskade människor kan låta så underbart. Kanske världens bästa ljud. Att få äta frukost med svågern mellan halv nio och halv ett och tala tala tala… Det är guld. Att få andas samma luft som systern som alltid är lite för långt borta är allt. Tänk att vi delade rum så många år och att jag inte förstod att varje dag vara tacksam.

Tillsammans är och förblir den bästa platsen. Vad som än händer runtomkring.