Vändagen 2022 blev vändagen då våra barn tog det här med personliga vändagskort till nya nivåer.

Arvid och hans klass jobbar mycket med styrkor. För övrigt så bra grej. Så när han skrev familjemedlemmarnas vändagskort tog han fram listan över styrkor och lät sig inspireras. På mitt vändagskort – egentligen på ett av tre – står det därför att jag förutom världens bästa mamma också är humoristisk, nyfiken, modig och uthållig. Faktiskt mer talande än de flesta vändagskortsformuleringar jag stött på, så det här med att ha styrkorna med i processen kan verkligen bli något. Det står också jag älskar dig mer en nåt anat och det är bara ljuvligt.

Ingen är lika underbar som Arvid när han är underbar. Jag har sagt det tusen gånger förr. Kommer att säga det lika många gånger till. Minst.

På ett av mina andra kort från Arvid står det Du är bäst på att läsa böker på dena planet. Det är ju också fint. Och jag tror att Hilde snappade upp det här med att utgå från mottagarens intressen när hon skrev sitt vändagskort till Fredrik. Jesus dog för lene sen och Jesus skapa Gud står det på det kortet. Nu vet jag ju inte om de här texterna kommer att slå stort i vändagskort – eller om det är teologiskt helt hållbart – men om så skulle ske kan du ju komma ihåg var du hörde det först.

Det är lätt att vara kritisk till en dag som väl egentligen bara vill få oss att konsumera ännu mera. Det är lätt att ställa sig över blombuketter och chokladaskar och presentkort. Att dagen dessutom kan få ensam att känna sig ännu mer ensam… Ja, den här dagen. Hur överlever den egentligen?

Men. Hilde har idag fått teckningar av ett par av sina vänner. Med kärleksförklaringar och hjärtan. Barnen fick en liten vändagshälsning av mina föräldrar med hund. Jag själv fick hemstickade sockor och det finaste kortet av en vän. En helt ljuvlig människa som jag inte ens visste att fanns för några år sedan. Ja, jag grät lite.

Den här dagen överlever för att vänskap är något av det absolut bästa som livet kan ge oss. Kanske det allra bästa. Något av det roligaste, vackraste och viktigaste. Alla dagar vet jag det, men det här dagen blir det liksom ännu tydligare än vanligt. Jag är så rik och så tacksam. Har så mycket och framför allt så många fler än jag förtjänar.

Och nu ska jag sluta dagen med min allra bästa vän, min älskade Fredrik. Vi är varken mer eller mindre romantiska än att vi ska äta vår specialitet. Det som blev vår grej redan när vi var nya för varandra och jag hälsade på i hans studielägenhet i Åbo. Det blir alltså jordgubbsglass, vispgrädde och chokladsås. I ölstop. Eftersom vi inte längre har smidig tillgång till Fredriks ex-rumskompis Mattias ölstop har vi investerat i egna för just det här ändamålet. Det går lika bra. Nästan.

Till alla som har människor av guld i sitt liv. Ta hand om varandra. Håll i varandra. Vi klarar så mycket mer och vi har så mycket roligare om vi får vara tillsammans.

Januari var på många sätt en ganska tung månad, men den levererade verkligen som läsmånad. Här kommer det bästa jag läste i januari 2022:

Home body: hemma i mig av Rupi Kaur. Jag tycker jättemycket om lyrik som inte känns för svår och underlig. Om den dessutom är så här angelägen och välskriven är den helt super.

Djävulsdansen: bli fri från medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. En viktig bok för alla, tänker jag. Men speciellt viktig för oss som jobbar med andras barn.

Ur förtärande eld av Paula Hawkins. Ibland finns det inget bättre än en bladvändare med ett mord. Jag har tyckt om allt som Hawkins skrivit.

Kvinnor som vi av Dolly Alderton. Den här tyckte jag också om! Alderton skriver så roligt och vasst om vår på många sätt så ängsliga tid. Klovkrena samtidsskildringar med relationsfokus kommer nog alltid att ha en egen plats i mitt hjärta.

Fråga mig igen av Mary Beth Keane. Bland alla goda böcker jag läste i januari var den här kanske den allra bästa. Jag är en sucker för berättelser där läsaren får följa med karaktärerna under lång tid och det här var en sådan berättelse. Ljuvlig!

Vi var lögnare av E. Lockhart. Också den här fångade mig direkt och höll mig i sitt grepp hela vägen. Så välskriven att jag nästan gick sönder. Spännande, vacker, sorglig och smart. What’s not to like?

Tidsfördriv av Matilda Gunnarsson Rathsman. En riktigt intressant ungdomsbok. Jag var lite skeptisk de första femtio sidorna, men sedan hände något och jag var som på nålar på slutet. Men omslaget känns både märkligt och missvisande, måste jag säga.

100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin. Ännu en riktigt fin berättelse. Hur kunde så många böcker bli så rätt den här månaden? Sorgligt och vackert och roligt och hoppfullt.

Ärren bär jag med stolthet av Emma Schols och Frida Funemyr. En stark men stundvis riktigt obehaglig berättelse som är en helt verklighetsbaserad sådan. Egentligen klarar jag av fysisk smärta för dåligt för att klara av den här boken och alla vidriga skildringar, men på något sätt gick det ändå. Och berörande var den här boken verkligen.

Som sagt: en osannolikt bra läsmånad. Det finns nog några böcker till som en mer normalstark månad absolut hade varit nämnda här, men nu var fältet helt enkelt sanslöst bra. Här finns många böcker som jag tror att många skulle tycka om. Läs och njut!

Januari var på många sätt en ganska tung månad, men den levererade verkligen som läsmånad. Här kommer det bästa jag läste i januari 2022:

Home body: hemma i mig av Rupi Kaur. Jag tycker jättemycket om lyrik som inte känns för svår och underlig. Om den dessutom är så här angelägen och välskriven är den helt super.

Djävulsdansen: bli fri från medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. En viktig bok för alla, tänker jag. Men speciellt viktig för oss som jobbar med andras barn.

Ur förtärande eld av Paula Hawkins. Ibland finns det inget bättre än en bladvändare med ett mord. Jag har tyckt om allt som Hawkins skrivit.

Kvinnor som vi av Dolly Alderton. Den här tyckte jag också om! Alderton skriver så roligt och vasst om vår på många sätt så ängsliga tid. Klovkrena samtidsskildringar med relationsfokus kommer nog alltid att ha en egen plats i mitt hjärta.

Fråga mig igen av Mary Beth Keane. Bland alla goda böcker jag läste i januari var den här kanske den allra bästa. Jag är en sucker för berättelser där läsaren får följa med karaktärerna under lång tid och det här var en sådan berättelse. Ljuvlig!

Vi var lögnare av E. Lockhart. Också den här fångade mig direkt och höll mig i sitt grepp hela vägen. Så välskriven att jag nästan gick sönder. Spännande, vacker, sorglig och smart. What’s not to like?

Tidsfördriv av Matilda Gunnarsson Rathsman. En riktigt intressant ungdomsbok. Jag var lite skeptisk de första femtio sidorna, men sedan hände något och jag var som på nålar på slutet. Men omslaget känns både märkligt och missvisande, måste jag säga.

100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin. Ännu en riktigt fin berättelse. Hur kunde så många böcker bli så rätt den här månaden? Sorgligt och vackert och roligt och hoppfullt.

Ärren bär jag med stolthet av Emma Schols och Frida Funemyr. En stark men stundvis riktigt obehaglig berättelse som är en helt verklighetsbaserad sådan. Egentligen klarar jag av fysisk smärta för dåligt för att klara av den här boken och alla vidriga skildringar, men på något sätt gick det ändå. Och berörande var den här boken verkligen.

Som sagt: en osannolikt bra läsmånad. Det finns nog några böcker till som en mer normalstark månad absolut hade varit nämnda här, men nu var fältet helt enkelt sanslöst bra. Här finns många böcker som jag tror att många skulle tycka om. Läs och njut!

Till skillnad från tv-serien And just like that vågar jag inte i ännu tala så mycket om coronapandemin i imperfekt. Det känns som om det skulle förutsätta ett facit som vi tyvärr inte har riktigt riktigt ännu. Men varje dag är vi lite närmare det facitet. Varje dag lite närmare slutet, när det än må komma.

Om jag just nu skulle skildra hur coronatiden har varit för just mig skulle jag säga två saker:

1. Coronatiden har varit en period när mina känslor har kastat betydligt snabbare än vanligt och varit betydligt starkare än vanligt. Lite tungt, faktiskt.

2. Coronatiden har varit en period när jag har behövt fler och större kickar än vanligt men haft tillgång till betydligt färre och mindre. Jättetungt, faktiskt.

Vad skulle du säga?

Arvid tycker inte om att slänga saker. Om man någon gång frågar honom om något ska slängas eller sparas så… Nej förresten – man frågar honom aldrig. För svaret är alltid att det ska sparas.

– Den här? Nej, den ska absolut sparas. Den pysslade jag ju på mitt gamla dagis när jag var tre år och den är jätteviktig för mig.

Inte heller får vi slänga hans lakan som är så trasiga att täcket inte längre hålls där och vi kan bara glömma att slänga hans byxor bara för att de har ett eller två eller fem hål. Och när jag hade kastat bort mina gamla springskor som var nästan hälsovådliga tog han upp dem igen ur roskisen och några dagar senare slängde jag dem i smyg. TUR att han inte läser den här bloggen.

Nu har vi nått nya nivåer. Läsaren får själv avgöra om de är av botten – eller toppenart.

– Jag har bett till Gud att ingen någonsin ska tvinga mig att föra upp min lillajulgran till vinden, berättade han för mig en kväll när både stora jul, nyår, trettondag och tjugondagknut hade kommit och gått.

Han sa det med både stort allvar och en stor glimt i ögat. Smart där, måste jag säga. För vem är väl jag att neka honom ett bönesvar?

Så granen står kvar.

Hon älskar att spela fotboll. Det lär ju bli en kort karriär – en längre skulle förutsätta att hon kunde se bollen. Att hon trots avsaknaden av den förmågan älskar att spela fotboll säger en hel del om henne själv, minst lika mycket om hennes lagkompisar och kanske allra mest om hennes tränare.

– Är du bäst i laget? frågade hennes storebror ikväll när hon hade kommit hem från kvällens träning.

– Nej, alla är bäst, svarade hon blixtsnabbt.

Vilket lag! Vilken tjej!

Och vilken resa är vi på! Hilde Nora Birgitta, under de fem år som jag har fått vara din mamma har du lärt mig tusen saker och du har trotsat tusen ramar. Må du aldrig sluta med det! Men må du också alltid komma ihåg och veta att du inte måste överträffa alla förväntningar hela tiden. Du finns till och det är alldeles tillräckligt. Mer än tillräckligt.

Älskar dig ännu mer än du älskar att spela fotboll.

Att vara förälder är att vilja bara det bästa för sina barn. Och ibland känns det som om det bästa är detsamma som det lättaste. Men det är det ju inte. Det bästa är att också möta svårigheter och märka att det går.

Men i just den där stunden när de möter svårt… Aj aj aj, vad den insikten ligger långt borta.

Det finns kvällar när jag tycker att vår familj är så hopplös. Jobbig och svår och krånglig. Kvällar när ingen vill det som jag vill att de ska vilja. Typ äta kvällsmat och borsta tänderna utan bråk. Är det så orimligt, va?

Och så finns det kvällar som jag vill spara på burk. I väntan på burkar där kvällar faktiskt låter sig sparas så sparar jag de kvällarna på blogg.

Det här var en sådan kväll.

Klockan är halv nio. Typ. Alla är hemma efter dagens träningar, vilket händer långt ifrån alltid. Jag har bakat semlor som både doftar och smakar himmel. Och Hilde konstaterar lyckligt:

– Tänk! Hela familjen är samlad!

Och sedan borstar alla tänderna som om de ingick i en reklam för okomplicerad tandhygien – för det finns en belöning runt hörnet. Om allt är trevligt och smidigt.

Vi kallar den belöningen högen.

Alla lägger sig i min och Fredriks säng. Någon underst och någon högst upp. Den som är högst upp kallas tofs, det har Hilde bestämt och eftersom hon är minst och gulligast så får hon igenom just sådant. Vissa av oss ligger olika tungt beroende på var i högen vi ligger – som tofs jobbar mina muskler rejält medan jag på botten vilar tungt mot madrassen. Hilde verkar alltid vara i tung vila. Med rätta.

När vi har landat i en av högarna kör vi en runda när alla får berätta vad som har varit deras bästa idag.

– Bajskorv, säger Hilde. (Tack och lov att det är just Hilde som säger det.)

– Att träna skott med pappa, säger Ingrid som hade privatträning med Fredrik efter skolan.

– Det här, säger Arvid. Och det är balsam för mitt modershjärta. Han är den största och ivrigaste förespråkaren av hög.

Fredrik säger att hans bästa var att träna med Ingrid och då rubbas stämningen nästan när Hilde upprört undrar om han inte tycker om att träna med henne. Men bara nästan. Faktiskt. För så bra är högen.

Jag funderar ibland på hur mina barn kommer att minnas sitt barndomshem. Ibland känns det som om tjat om skärm, borttappade benskydd och tandborstning kommer att vara det de minns mest. Men jag både hoppas och tror att de minns högen också.

Vi fick en fråga. Kunde Hilde komma och testa buu-appen för att se hur den fungerar för ett barn med synnedsättning. Jag frågade Hilde.

– Det här vill jag verkligen göra! jublade hon.

Jag tog det som ett ja.

Idag hade hon pappa-Hilde-dag och en del av den dagen har hon fått vara på Yle för att testa appen. Hon ringde mig på väg hem.

– Hur har du haft det, Hilde? frågade jag.

– Mamma, det var toppen! utropade hon.

Det allra bästa med dagen var nog att få den generösa goodiebag i form av en superhjälparväska som Jontti själv – enligt den berättelse hon fick höra och nu lever på – skickat till henne.

Jag är helt säker på att Hilde är den som tänker minst på sin synskada av oss alla. Inte för att vi andra tänker så väldigt mycket på den men för att hon själv tänker så väldigt lite på den. När hon skulle berätta för Ingrid om sitt uppdrag med buu-appen inledde hon med frågan: Kommer du ihåg att jag har en synskada? Det säger rätt mycket om hur sällan hon själv kommer ihåg det.

Att hon nu har ett toppenfint minne relaterat till just synskadan känns rätt härligt. Älska älska älska buu-klubben och public service!