Arvid tycker inte om att slänga saker. Om man någon gång frågar honom om något ska slängas eller sparas så… Nej förresten – man frågar honom aldrig. För svaret är alltid att det ska sparas.
– Den här? Nej, den ska absolut sparas. Den pysslade jag ju på mitt gamla dagis när jag var tre år och den är jätteviktig för mig.
Inte heller får vi slänga hans lakan som är så trasiga att täcket inte längre hålls där och vi kan bara glömma att slänga hans byxor bara för att de har ett eller två eller fem hål. Och när jag hade kastat bort mina gamla springskor som var nästan hälsovådliga tog han upp dem igen ur roskisen och några dagar senare slängde jag dem i smyg. TUR att han inte läser den här bloggen.
Nu har vi nått nya nivåer. Läsaren får själv avgöra om de är av botten – eller toppenart.
– Jag har bett till Gud att ingen någonsin ska tvinga mig att föra upp min lillajulgran till vinden, berättade han för mig en kväll när både stora jul, nyår, trettondag och tjugondagknut hade kommit och gått.
Han sa det med både stort allvar och en stor glimt i ögat. Smart där, måste jag säga. För vem är väl jag att neka honom ett bönesvar?
Så granen står kvar.
Nästan för lycklig 
Har ett likadant barn hemma, därav håret ända till rumpan. När han var yngre var det ännu värre, vi hade en period då inga hemgjorda pepparkakor fick ätas 😏 Löste det genom att ta bild av dem.
Min väninna har faktiskt den problematiken. Hon sparade på allt som barn. Idag är det en fobi förknippad med stark ångest att ens slänga soporna. Så om det eskalerar med åren, kan det vara värt att vara uppmärksam och be om hjälp att hantera det. ❤️ Nu säger jag absolut inte att det är så för din son, det låter verkligen inte så, men min väninna önskar att någon hade uppmärksammat hennes känslor då som barn, och därför nämner jag det till dig, i kärleksfull omtanke.
Vilken smart kille att be till Gud. 🙂
Vilket smart drag!
Jag har också alltid haft svårt att slänga saker😅