Till skillnad från tv-serien And just like that vågar jag inte i ännu tala så mycket om coronapandemin i imperfekt. Det känns som om det skulle förutsätta ett facit som vi tyvärr inte har riktigt riktigt ännu. Men varje dag är vi lite närmare det facitet. Varje dag lite närmare slutet, när det än må komma.
Om jag just nu skulle skildra hur coronatiden har varit för just mig skulle jag säga två saker:
1. Coronatiden har varit en period när mina känslor har kastat betydligt snabbare än vanligt och varit betydligt starkare än vanligt. Lite tungt, faktiskt.
2. Coronatiden har varit en period när jag har behövt fler och större kickar än vanligt men haft tillgång till betydligt färre och mindre. Jättetungt, faktiskt.
Vad skulle du säga?
Nästan för lycklig 
Jag vågar inte alltid säga, men… Sanningen är den att jag upplevt coronatiden som skön. Mindre program, mera tid hemma och mindre press på prestation och synlighet. En tid för att varva ner och hitta sig själv.
Exakt samma känsla här!
Underbart! Många med dig känner så och det är mer än tillåtet!
Corona har betydde vab för mig, massa vab. Och vabstress.
Usch. Så sämst.