Ibland räds jag att skriva om det goda. Lite för många gånger har jag fått höra att världen inte vill ha mina glansbilder. Även om jag själv vet att en del glansiga bilder kan vara helt och hållet äkta så backar jag ibland för att inte störa folk i onödan. 

Andra gånger måste jag få skriva också om det godaste av allt. Det här är en andra gång. 

Igår firade Arvid sin tredje födelsedag och på kvällen kom hans vuxna vänner utan barn på kalas. Att han har vuxna vänner är så värdefullt. Att det finns andra än vi med blodsband som skriver världens skönaste Arvid och Du är bäst på hans födelsedagskort är rörande. Bland gästerna fanns till och med en ung man, Arivds kanske allra största idol i världen, som har ett foto av Arvid i sin plånbok. Vilken mor skulle inte gråta lite över en upptäckt som den? Gårkvällens gäster är inget mindre än vår familj här. Vårt skyddsnät och vår jordiska trygghet.

Med på kalaset igår fanns också några irakiska män som drömmer om ett liv i Finland. Jag älskar min Fredrik ännu mer än vanligt för det. Vi tänkte någon gång i begynnelsen att vi kanske borde vänta på tydliga handlingsmönster för mötet med dem som vill bo i vårt land, men vi har i otålig väntan slängt ut den tanken genom fönstret och litar nu på instinkt och god vilja. Jag var egentligen alldeles för trött för att vara social och hänseende och uppmärksam. Men skyddsnätet och tryggheten levererade till tusen. Ställde frågor, log, skrattade, mötte. Jag älskade dem ännu mer än vanligt för det. 

Det borde räcka nu för en kalskväll. Jag vet. Men det räcker faktiskt inte. Medan största delen av gänget tittade på svenska idol monterade ett annat gäng ihop vår nya bäddsoffa. Bara sådär. Utan att fråga. Utan att tillfrågas. Utan vår medverkan. Ena stunden har vi stora lådor i vårt gästrum, andra stunden en fungerande bäddsoffa. 

Jag satt där i min fåtölj och tittade på mitt liv liksom utifrån. Jag såg människorna i mitt vardagsrum. Jag hörde människorna i mitt gästrum (ja, vi har ju flyttat – har jag ens nämnt det?). Jag hörde ibland (tyvärr) min treåring i sitt rum. Och jag bara fylldes av en enorm tacksamhet. Inte har jag ju förtjänat det här. Något rätt har jag kanske gjort någon gång, men det mesta och det bästa har blivit mig givet helt utan min egen förtjänst. 

Tro aldrig att jag inte vet det. Det går inte en dag utan att jag ser mig omkring och förundras. Inte en dag utan tacksamhet och vetskap om att jag är rik på det sätt som för mig betyder allra mest. Lyckligt lottad, tänker kanske du. Rikt välsignad, tänker jag. 

Och då var ju gårdagen bara ett kalas. Idag hade vi kalas nummer två. Men jag tänker att det får finnas någon gräns så vi tar det en annan dag. 

Jag fasar för Arvids tonårstid redan nu. Jag ser framför mig hur han som femtonåring kommer att ställa oss mot väggen och ifrågasätta vår kärlek till honom. 

– Hur kunde ni låta mitt hår se ut sådär när jag var två år?

Och frågan kommer ju att ställas med åtminstone en viss rätta. Han har inte en neutral frisyr. Det är inte en saklig, rimlig, välklippt pojkfrisyr. Det är mer… medeltida prins. Eller Jonatan Lejonhjärta. Jag vill ogärna dissa medeltida prinsar eller ovan nämnda broder Lejonhjärta, men inte är det ju för frisyrtips som vi vänder oss till dem. 

Vi ska nog ta itu med det. Snart. Vi hade faktiskt tänkt göra det inför fotograferingen på dagis, men det kändes lite hycklande. Han ser ju ut såhär nu och såhär vill vi också minnas honom sedan. Så det fick vara. 

Men tro aldrig att vi inte älskade dig. Tro inte heller att folk pekade och skrattade. De tyckte bara att du var ursöt. Kanske inte tack vare din frisyr, men kanske inte heller trots den. Bara med den, liksom. Det var inte så illa som du tror när du ät femton. Det var stundvis ganska charmigt. 

Stundvis tänker vi att delar av hans charm kanske sitter i de där lockarna. Tänk om vi sliter ännu mera hår om det finns mindre av det? 

Idag ville Facebook upplysa mig om vad som hände för exakt tre år sedan. Som om jag inte visste. Som om inte jag blev påmind hela gårdagen både av dagens födelsedagsbarn och hans minst sagt ivriga storasyster. 

För tre år sedan blev världen ny. Men Facebook kallar det inte så, de säger  bara något diplomatiskt och flummigt om att det var en stor händelse. 

Världens underdrift. Det var ju en av de största. I alla kategorier. 

Idag firar vi vår älskade treåring. Han är jobbigare och svårare än någonsin men också festligare och ljuvligare än någonsin. Han testar alla gränser och mina höga ideal om konsekvent föräldraskap har gömt sig någonstans där Arvids harmoni också finns. Jag oroar mig inte. 

Vi sliter hår varje dag numera. Men hemska saker så vi skrattar varje dag. Och kramas och älskar. Han är så innerlig och så knasig och så rörande och så… vår. 

Älskade Arvid. Arven. Sparven. Parvissimo. Arvsen. Parmesen. Du gjorde världen ny. Du gör den ny. 

Och så äntligen kom dagen då flyktingkrisen fick ett ansikte också för mig. Och inte bara ett utan tjugo. Och inte bara ansikten utan också namn och händer och leenden och skratt. Och tragiska berättelser som inte borde behöva berättas. 

Visst har jag brytt mig tidigare också. Gett pengar. Tagit ställning. Skrivit, sagt, tyckt. Men jag har inte sett en människa på flykt i ögonen. Inte skakat hans hand eller hört honom säga sitt namn. Jag har inte haft hans telefon i min jackficka under en fotbollsmatch. Jag har inte sett bilden på hans tvååriga dotter hemma i Irak. 

Jag har förstått. Och inte förstått alls. Och inte förstår jag nu heller men jag förstår min oförståelse lite bättre. Och ännu mindre än någonsin förstår jag dem som bygger människomurar, kastar stenar, ritar hakkors och vill stänga gränser. 

  

På bilden ovan – en bild som tangerar bildmässiga bottenrekord till och med på den här bloggen men en bild som ändå är mig kär – spelar Arvid fotboll med irakiska flyktingar. Också för honom och framför allt för Ingrid blev flyktingkrisen konkret och nära ikväll. De fick också märka att leenden, vinkningar, fotbollspassningar och Arvids knasiga grimaser fungerar hur bra som helst fast det inte finns något gemensamt språk alls. 

– När jag blir stor ska jag vara ganska sportig, men inte sådär jättesportig som du, mamma. 

Jag tappar öronen. De faller ner och rullar runt på golvet i bilen. Jag samlar ihop dem, lägger dem på plats igen och frågar:

– Tycker du att jag är jättesportig? 

– Ja. Jag tänker nog springa ibland men jag ska inte lyfta tyngder så som du gör. 

Och där for öronen igen. Tänk att hon ser på mig på det sättet. Jättesportig. Och tyngder. Som inte lyfts sedan i typ juni. Så sjukt märkligt att hon ser mig så. Och så sjukt fint att få veta vad hon tänker och ser. 

För det händer just nu. Att jag inte längre alltid vet. Och det är märkligt och plötsligt och fantastiskt och läskigt. Och för första gången någonsin förstår jag vad alla de med stora barn menar; det går faktiskt snabbt. Plötsligt händer det.

Hon har så tydligt en egen värld och ett eget liv. Hon är på så många sätt så stor nu. Så självständig. Tar ansvar för sina läxor. Håller reda på gympakläder. Minns vilken dag det är kör. Har eget bibliotekskort. Bara det att vi inte längre får dagliga rapporter om hur dagen varit alltid när vi hämtar henne. För att inte tala om det faktum att vi inte alltid hämtar henne. Hon går hem själv. Och bara det att hon idag frågade mig om jag hellre blir långsynt eller närsynt när jag blir gammal. Och att hon igår ville veta vad fundamentalistisk betyder. 

Jag älskar när hon berättar och frågar och bjuder mig in i hennes värld. Det fanns ju en tid då jag liksom alltid var där. Hon hade ingen värld förutom vår gemensamma. Nu får jag vänta på att bli inbjuden. 

  
Och det blir jag. Ibland. Varje gång vi ses i det skolhus som är bådas så rusar hon fram till mig och vill kramas Och vi har bestämt att ta kompisfoto varje år vi finns under samma tak. Ovan ser ni årets. 

Skolåret har ju just börjat och ändå har vi på något märkligt sätt idag avslutat vår första period. Jag har delat ut uppsatser hela dagen och i något skede kändes det som om jag krossade unga drömmar på heltid. Ädla och mindre ädla drömmar, men drömmar likväl. Drömmen om att vara en begåvad skribent. Drömmen om att ha skrivit den bästa texten hittills för det kändes ju så bra. Drömmen om att klara modersmålet i princip helt utan arbetsinsats. Aldrig verkar jag vänja mig vid åsynen av drömmar som går sönder.

Den som någon gång trott att lärare njuter av att dela ut svaga prestationer tror helt fel. Det finns inget värre. Det är det absolut värsta med det absolut bästa jobbet.

Det är bara att kriga vidare. På måndag börjar vi om igen. Nya kurser. Nya elever. Nya grupper. Nya möjligheter. Nya drömmar. Och en del av de drömmarna kommer i slutändan att krossas. Men andra att besannas. Och idag tänker jag mest på dem.

Att vara god mot mig själv verkar vara min grej i slutet av den här veckan. Om du skulle ha sett min kalender och Fredriks kalender (för att inte tala om hur de passade – eller egentligen inte alls passade – ihop) skulle du också vara god mot mig.

---

Idag har jag ganska få stunder varit den människa jag egentligen vill vara. Inte har jag heller lyckats vara den lärare eller den mamma eller den fru eller den vän eller den något alls som jag egentligen vill vara.

Nästan alla dagar känns det ju som om vi har valt ett bra och hållbart liv. Som om det går ihop åtminstone nästan. Men idag gick det inte. Ens nästan. Jag har varit närvarande nästan aldrig och frånvarande till och med när jag varit närvarande. Att också idag är en del av berättelsen om mina älskade barns barndom känns lite sorgligt. Det finns ingen ljuv magi alls över den dag som är idag.

Men jag är snabb att förlåta. Både mig själv och andra, och nu ska jag utnyttja den egenskapen till max. Jag ska vila i min egen nåd (går det ens?) och jag ska inte tänka tillbaka på den här dagen som verkligen inte blev vad den borde ha blivit. Kanske den blev vad den kunde bli och i så fall är ju allt annat än nåd för lite.

Det är mer än ett halvt liv sedan han kom in i mitt liv. Han har funnits där längre än Fredrik. Längre än min yngsta lillasyster. Längre än det mesta som fortfarande finns kvar.

Han heter Kaj. Och hösten 1997 deltog vi i samma skrivarverkstad i vår högstadieskola. Han som enda pojke. Jag som en av ganska många flickor. Samma höst dog prinsessan Diana och vi skrev texter om det och läste för varandra. Och Kaj var avundsjuk på min text om den avlidna kungligheten. Det är i sanning höjden på min författarkarriär: det har funnits en dag då Kaj Korkea-aho var avundsjuk på min text.

Det har sedan dess funnits ganska många dagar då jag varit avundsjuk på hans. Samtidigt är det en avundsjuka som inte sliter och river någonstans utan en avundsjuka som den avundsjuka själv njuter av. Jag är så brutalt imponerad av allt det som han kan, av berättelserna som bor i hans huvud och av orden som bor i hans penna.

Vi började studera i Åbo samtidigt. Litteraturvetenskap och svenska. Vi läste norska dikter för varandra på grundkursen i norska och fnissade så mycket att vi fick tillsägelse att vara tysta. Det är i sanning inte höjden på min akademiska karriär – att få tillsägelse.  Å andra sidan är min akademiska höjdpunkt tyvärr inte helt huvudlöst långt borta från det heller. Jag är verkligen inte akademiker.

Vi köade årligen utanför akademiska bokhandeln när bokrean började klockan 07.00. Vi köade tappert i vinterkyla och mörker. Vi köpte så många böcker som den tunna studieplånboken tillät och sedan åt vi runebergstårtor på aschan och funderade på hur namnet egentligen skulle uttalas.

Idag bor vi igen i samma stad. Vi träffas alldeles för sällan. Vi lever helt olika liv med helt olika människor. Men jag tänker på honom ofta. Och med stor glädje och tacksamhet. Han är viktig för mig av så enormt många olika orsaker, men de orsakerna är hans och mina.

Det har också funnits en dag (en jättebra dag) då han talade på den bästa av bokmässor och jag fick lyssna. Och pösa av stolthet. Tänk att han den där fantastiska där framme är min vän! Och min syster tog en bild av oss två tillsammans efteråt. Det har också funnits en dag då han publicerade just den bilden på facebook och skrev så fint om mig att jag läste om det flera gånger. Ord att ta till sitt arma hjärta och begrunda en dag då man känner sig usel.

Kaj. Tack för ett halvt liv av vänskap. Nu kör vi minst en halva till!

Mitt i världens elände fick jag åka på bokmässa till Göteborg. För tredje gången fick jag besöka den mässa som bäst kan beskrivas med ordet magisk. För tredje gången fick jag vandra omkring medveten om att ingen plats på jorden intresserade mig mer just då. Och för tredje gången fick min tacksamhet pulsera konstant flera dygn i sträck, också i de stunder då jag olika orsaker grät. Ibland var tacksamheten tröst och plåster när tårarna rann och andra gånger själva källan till gråten.

Magisk mässa. Som sagt. Du som varit där – du vet vad jag menar. Du som inte varit där – ta reda på.

Just den här gången var mässan lite ovanligt magisk då jag fick dela delar av den med min syster. Den syster som fotar. Så nu får du dela delar med oss. Och du får också en påminnelse om hur ljuv min blogg är var gång jag delar tillvaro med den systern.

Jag tror ju passionerat på ordet och litteraturen redan till vardags och jag vet inte riktigt vilket ord som ska beskriva vad jag känner och är såhär dagen efter. Trosviss. Kanske.

Jag är så innerligt glad för att ni skriver så att jag får läsa. Ni som tvingar mig att tänka till och tänka om och ni som förmedlar berättelser som annars inte skulle nå mig. Ni som gör att livsöden blir delar av mitt öde, berättelser delar av min egen berättelse.

Och jag är åtminstone nästan lika innerligt glad för att ni andra skriver så att mina barn får läsa. För att Ingrids ögon bara tindrade när jag kunde avslöja att Martin Widmark nämnde titeln på nästa Lasse Maja-bok under ett seminarium. För att jag sa godmorgon till en Arvid som satt i sängen med sina nya bokmässeböcker i famnen och sa:

-Mamma, ja elskal dehäl bokana.

Och jag är så innerligt glad för att jag får drömma om att någon gång få skriva själv. På det sättet. Medveten om att den drömmen kanske för alltid förblir en dröm, men glad över drömmen i sig.

(Den bästa bilden sparar jag tills imorgon. För med den kommer en hel berättelse på köpet.)

I gårdagens Kyrkpress skrev jag om 95 euro som kunde ha spenderats på mer konstruktiva sätt. Jag skrev om ett sargat samvete, mitt eget. Jag insåg skrev också en text som kan missförstås. För så är det med alla texter. Åtminstone de som blir lästa.

Jag tror – kraftigt förenklat – att det finns två diken som vi människor tenderar ramla i när vi balanserar oss fram på den stig som det är att hantera pengar. Ni som faller i det dike där ni aldrig unnar er själva något och mår riktigt illa när ni någon gång gör det ska inte läsa min text. Åtminstone inte ta åt er. Den kommer att göra er illa. 

Men ni som ramlar i mitt dike (om fler än jag alls gör det?) vet precis vad jag menar. Vi som faller i det diket är vi som gärna och frikostigt unnar oss själva. Vi som inte kan köpa allt vi vill ha för att vi vill ha alldeles för mycket. Vi som vet att vi behöver ramar och gränser. Vi som kommer över våra stundvis sargade samveten skrämmnde lätt. Vi som kan glömma hela världens lidande i mötet med en klänning.

Vi som intensivt ångrar canvastavlor för 95 euro en stund men inte ångrar dem alls några stunder senare. 

Vi. Vi behöver ständigt påminna oss själva om våra högre ideal för vi lever ofta en bra bit ifrån dem. Vi behöver må lite dåligt ibland för att kunna göra det rätta ens ibland. Det finns nämligen ingen risk att vi gör det rätta alltid och vi är också förvånansvärt bekväma med det.

Tro mig. Jag är världens bästa på att se till mina egna behov. Jag behöver inte aktivt påminna mig själv om att ta hand om mig själv, det kommer otroligt naturligt. Jag behöver påminna mig själv om att jag egentligen vill också något annat än det som lustbarnet i mig manar mig till. 

Men det är alltså jag. Och andra som kanske finns som också fortsätter ramla ner i det diket. En text för alla er som ramlar ner i det andra diket ser helt annorlunda ut och kräver en helt annan skribent. För i det diket har jag aldrig varit.

Men tro mig. Mitt i mitt stundvis sargade samvete och mitt i mitt stundvis sanslösa shoppande är jag varje dag tacksam och glad och mycket medveten om hur bra jag har det. För att kunna fortsätta vara det måste jag ibland – och ibland ofta – påminna mig själv om att ibland ge lika frikonstigt åt andra som ofta åt mig själv.