Flyktingkrisen fick ett ansikte

Och så äntligen kom dagen då flyktingkrisen fick ett ansikte också för mig. Och inte bara ett utan tjugo. Och inte bara ansikten utan också namn och händer och leenden och skratt. Och tragiska berättelser som inte borde behöva berättas. 

Visst har jag brytt mig tidigare också. Gett pengar. Tagit ställning. Skrivit, sagt, tyckt. Men jag har inte sett en människa på flykt i ögonen. Inte skakat hans hand eller hört honom säga sitt namn. Jag har inte haft hans telefon i min jackficka under en fotbollsmatch. Jag har inte sett bilden på hans tvååriga dotter hemma i Irak. 

Jag har förstått. Och inte förstått alls. Och inte förstår jag nu heller men jag förstår min oförståelse lite bättre. Och ännu mindre än någonsin förstår jag dem som bygger människomurar, kastar stenar, ritar hakkors och vill stänga gränser. 

  

På bilden ovan – en bild som tangerar bildmässiga bottenrekord till och med på den här bloggen men en bild som ändå är mig kär – spelar Arvid fotboll med irakiska flyktingar. Också för honom och framför allt för Ingrid blev flyktingkrisen konkret och nära ikväll. De fick också märka att leenden, vinkningar, fotbollspassningar och Arvids knasiga grimaser fungerar hur bra som helst fast det inte finns något gemensamt språk alls. 

Advertisements

2 thoughts on “Flyktingkrisen fick ett ansikte

  1. Så kom de och fick möta ditt ansikte, dina ögon mötte dem och såg dem. De fick vila en stund i fotboll, i leenden och i skojiga grimaser. Värdigt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s