I hennes värld

– När jag blir stor ska jag vara ganska sportig, men inte sådär jättesportig som du, mamma. 

Jag tappar öronen. De faller ner och rullar runt på golvet i bilen. Jag samlar ihop dem, lägger dem på plats igen och frågar:

– Tycker du att jag är jättesportig? 

– Ja. Jag tänker nog springa ibland men jag ska inte lyfta tyngder så som du gör. 

Och där for öronen igen. Tänk att hon ser på mig på det sättet. Jättesportig. Och tyngder. Som inte lyfts sedan i typ juni. Så sjukt märkligt att hon ser mig så. Och så sjukt fint att få veta vad hon tänker och ser. 

För det händer just nu. Att jag inte längre alltid vet. Och det är märkligt och plötsligt och fantastiskt och läskigt. Och för första gången någonsin förstår jag vad alla de med stora barn menar; det går faktiskt snabbt. Plötsligt händer det.

Hon har så tydligt en egen värld och ett eget liv. Hon är på så många sätt så stor nu. Så självständig. Tar ansvar för sina läxor. Håller reda på gympakläder. Minns vilken dag det är kör. Har eget bibliotekskort. Bara det att vi inte längre får dagliga rapporter om hur dagen varit alltid när vi hämtar henne. För att inte tala om det faktum att vi inte alltid hämtar henne. Hon går hem själv. Och bara det att hon idag frågade mig om jag hellre blir långsynt eller närsynt när jag blir gammal. Och att hon igår ville veta vad fundamentalistisk betyder. 

Jag älskar när hon berättar och frågar och bjuder mig in i hennes värld. Det fanns ju en tid då jag liksom alltid var där. Hon hade ingen värld förutom vår gemensamma. Nu får jag vänta på att bli inbjuden. 

  
Och det blir jag. Ibland. Varje gång vi ses i det skolhus som är bådas så rusar hon fram till mig och vill kramas Och vi har bestämt att ta kompisfoto varje år vi finns under samma tak. Ovan ser ni årets. 

Advertisements

4 thoughts on “I hennes värld

  1. Det här är så himmelens bra. Så glad att ni tar kompisfoto, få förstår värdet i att finnas på fotografier med sina nära och kära. En dag kan dessa porträtt bli något av det värdefullaste vi har kvar av varann.

  2. Jag läser men kommenterar sällan. Idag vill jag säga att det nog är förunderligt hur olika syn vi har på oss själva och andra. Det var först när jag själv fyllde 30 som jag insåg att mamma inte alls varit lastgammal när hon, 29 år gammal, födde mig!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s