Mina glansbilder

Ibland räds jag att skriva om det goda. Lite för många gånger har jag fått höra att världen inte vill ha mina glansbilder. Även om jag själv vet att en del glansiga bilder kan vara helt och hållet äkta så backar jag ibland för att inte störa folk i onödan. 

Andra gånger måste jag få skriva också om det godaste av allt. Det här är en andra gång. 

Igår firade Arvid sin tredje födelsedag och på kvällen kom hans vuxna vänner utan barn på kalas. Att han har vuxna vänner är så värdefullt. Att det finns andra än vi med blodsband som skriver världens skönaste Arvid och Du är bäst på hans födelsedagskort är rörande. Bland gästerna fanns till och med en ung man, Arivds kanske allra största idol i världen, som har ett foto av Arvid i sin plånbok. Vilken mor skulle inte gråta lite över en upptäckt som den? Gårkvällens gäster är inget mindre än vår familj här. Vårt skyddsnät och vår jordiska trygghet.

Med på kalaset igår fanns också några irakiska män som drömmer om ett liv i Finland. Jag älskar min Fredrik ännu mer än vanligt för det. Vi tänkte någon gång i begynnelsen att vi kanske borde vänta på tydliga handlingsmönster för mötet med dem som vill bo i vårt land, men vi har i otålig väntan slängt ut den tanken genom fönstret och litar nu på instinkt och god vilja. Jag var egentligen alldeles för trött för att vara social och hänseende och uppmärksam. Men skyddsnätet och tryggheten levererade till tusen. Ställde frågor, log, skrattade, mötte. Jag älskade dem ännu mer än vanligt för det. 

Det borde räcka nu för en kalskväll. Jag vet. Men det räcker faktiskt inte. Medan största delen av gänget tittade på svenska idol monterade ett annat gäng ihop vår nya bäddsoffa. Bara sådär. Utan att fråga. Utan att tillfrågas. Utan vår medverkan. Ena stunden har vi stora lådor i vårt gästrum, andra stunden en fungerande bäddsoffa. 

Jag satt där i min fåtölj och tittade på mitt liv liksom utifrån. Jag såg människorna i mitt vardagsrum. Jag hörde människorna i mitt gästrum (ja, vi har ju flyttat – har jag ens nämnt det?). Jag hörde ibland (tyvärr) min treåring i sitt rum. Och jag bara fylldes av en enorm tacksamhet. Inte har jag ju förtjänat det här. Något rätt har jag kanske gjort någon gång, men det mesta och det bästa har blivit mig givet helt utan min egen förtjänst. 

Tro aldrig att jag inte vet det. Det går inte en dag utan att jag ser mig omkring och förundras. Inte en dag utan tacksamhet och vetskap om att jag är rik på det sätt som för mig betyder allra mest. Lyckligt lottad, tänker kanske du. Rikt välsignad, tänker jag. 

IMG_1926
Och då var ju gårdagen bara ett kalas. Idag hade vi kalas nummer två. Men jag tänker att det får finnas någon gräns så vi tar det en annan dag. 

Advertisements

2 thoughts on “Mina glansbilder

  1. “Vi tänkte någon gång i begynnelsen att vi kanske borde vänta på tydliga handlingsmönster för mötet med dem som vill bo i vårt land”

    Vad betyder det här? Var skulle ni ha fått dem ifrån? Kyrkan?

    • I begynnelsen, alltså när flyktingsituationen var riktigt ny, hade jag kanske hoppats på tydliga informationspaket angående hur man som enskild kan hjälpa. Inte av kyrkan, nej. Kanske snarare av samhället. Jag var antagligen rädd för att göra fel. Kanske gömde jag mig också bakom det.

      Ungefär så menade jag. Blev det klarare?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s