I mitt dike

I gårdagens Kyrkpress skrev jag om 95 euro som kunde ha spenderats på mer konstruktiva sätt. Jag skrev om ett sargat samvete, mitt eget. Jag insåg skrev också en text som kan missförstås. För så är det med alla texter. Åtminstone de som blir lästa.

Jag tror – kraftigt förenklat – att det finns två diken som vi människor tenderar ramla i när vi balanserar oss fram på den stig som det är att hantera pengar. Ni som faller i det dike där ni aldrig unnar er själva något och mår riktigt illa när ni någon gång gör det ska inte läsa min text. Åtminstone inte ta åt er. Den kommer att göra er illa. 

Men ni som ramlar i mitt dike (om fler än jag alls gör det?) vet precis vad jag menar. Vi som faller i det diket är vi som gärna och frikostigt unnar oss själva. Vi som inte kan köpa allt vi vill ha för att vi vill ha alldeles för mycket. Vi som vet att vi behöver ramar och gränser. Vi som kommer över våra stundvis sargade samveten skrämmnde lätt. Vi som kan glömma hela världens lidande i mötet med en klänning.

Vi som intensivt ångrar canvastavlor för 95 euro en stund men inte ångrar dem alls några stunder senare. 

Vi. Vi behöver ständigt påminna oss själva om våra högre ideal för vi lever ofta en bra bit ifrån dem. Vi behöver må lite dåligt ibland för att kunna göra det rätta ens ibland. Det finns nämligen ingen risk att vi gör det rätta alltid och vi är också förvånansvärt bekväma med det.

Tro mig. Jag är världens bästa på att se till mina egna behov. Jag behöver inte aktivt påminna mig själv om att ta hand om mig själv, det kommer otroligt naturligt. Jag behöver påminna mig själv om att jag egentligen vill också något annat än det som lustbarnet i mig manar mig till. 

Men det är alltså jag. Och andra som kanske finns som också fortsätter ramla ner i det diket. En text för alla er som ramlar ner i det andra diket ser helt annorlunda ut och kräver en helt annan skribent. För i det diket har jag aldrig varit.

Men tro mig. Mitt i mitt stundvis sargade samvete och mitt i mitt stundvis sanslösa shoppande är jag varje dag tacksam och glad och mycket medveten om hur bra jag har det. För att kunna fortsätta vara det måste jag ibland – och ibland ofta – påminna mig själv om att ibland ge lika frikonstigt åt andra som ofta åt mig själv.

Advertisements

3 thoughts on “I mitt dike

  1. Ja du, inga lätta frågor att handskas med :/
    För inte kan det ju heller vara så att man inte får unna sig något ändå. Efter en rad dåliga ekonomiska beslut så finns inte möjlighet för oss att köpa något extra, och fast jag vet att man ändå borde hjälpa det lite man kan, så håller jag pengarna till det vi måste lägga dem till. Det är väl lite mot andra diket istället.

  2. Får man fråga vad canvas-tavlan föreställer? Det är ju ändå av ganska stor betydelse eller hur, att veta vad den representerar för dig. 95 euro är knappast svaret.

  3. Visst är det märkligt. Tahto och halu. Så långt ifrån varandra.
    Begäret. Var kommer det ifrån och vart tar det vägen?
    Ploff så är det borta. Kommer igen. Försvinner, dyker upp från ingenstans.
    Som ett trix.
    En bländande illusion.
    En illussion som jag vill tro på
    så där som jag vill tro på att det goda i var och en alltid står främst
    Även om jag känner mej själv.
    Konstigt.
    Begäret liknar förhoppning och tillit på nåt konstigt sätt..

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s