Att se en människas själ

Kommer det någonsin att komma en dag igen då jag inte går sönder en smula eller två eller en hel limpa? Hårda tider skapar hårda hjärtan och det finns så mycket hårdhet just nu. Och ja, det finns mjukhet också. Hårda tider framkallar paradoxalt nog också det mjukaste i våra hjärtan.

Men när jag såg det där fruktansvärda filmklippet igår, det med den vuxna mannen som uppmanar det lilla barnet att slå ett mjukisdjur kallat flykting, så hade jag otroligt svårt att fokusera på det goda som ju faktiskt också finns. Jag äcklades. Och min förmåga att förstå andra människor sattes på ett prov som den faktiskt inte klarade av.

Jag tänker på den vuxna mannen. Och ja, jag vet att alla människor ibland gör och säger och tänker fruktansvärda saker. Inte är det på något sätt så att allt jag är heller skulle tåla dagsljus, verkligen inte. Men igen – det är långt mellan det som händer inne i oss och det som vi låter komma ut. Och ännu längre mellan det vi låter komma ut och det vi väljer att publicera. Och bland annat därför fylls jag av obehag. Vad händer inne i en människa som stolt visar upp sådana vidrigheter?

Jag tänker på det lilla barnet. Och igen – jag är verkligen ingen perfekt förälder. Verkligen, verkligen inte. Jag är stundvis för slö och för lat och för uttråkad och för stressad och för självisk och för trött och för matt och för… fel. Men jag vet – och jag verkligen vet – att jag aldrig någonsin har uppmuntrat mina barn att visa någon slags elakhet och illvilja mot någon annan människa. Aldrig. Någonsin. Vad händer i en liten människa som uppmuntras till våld och förakt av sin största förebild och trygghet? Jag vill inte ens veta. Och ändå kan jag inte sluta tänka på det.

Det känns viktigare än vanligt att vi väger våra ord när vi talar med våra små om det som händer i världen. De som är små idag ska bygga upp ett samhälle som ser helt annorlunda ut än det vi har idag, ett samhälle som är en härligare mix än det vi har idag. Min dotter hade hört en kompis berätta att “sådana där som har långa, tjocka kjolar kan ta barn”. Jag vägde mina ord på våg och jag hoppas att jag vägde dem rätt.

Jag vill inte skrämma mina barn men jag är inte heller intresserad av att måla upp en glansbild som inte existerar. Jag är också ofantligt ointresserad av att hon ska bygga upp murar som faktiskt inte ska finnas där och hon ska aldrig någonsin få tro att det går att se en människas själ genom att se på hennes yttre.

Må det lilla barnet i filmen få veta samma sak.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s