Det var som att komma in igen efter en ensam länk i oväder och mötas av snälla, trygga människor som har värmt upp en bastu. Det var som att bli del av en ordlös gemenskap där alla andra i väntrum och korridorer också har varit ute i samma storm och nu pustar ut. Det var inte som att lämna över stafettpinnen, men det var som att plötsligt vara flera än vi om löpningen. Som att plötsligt ha landslagsfolk på sitt eget lag av inte särskilt glada amatörer.

Vi mötte så fin personal. Som tog oss på allvar. Som tog Hilde på allvar. Som såg vår lilla flicka bakom sår och utslag. 

– Voi ku sä oot ihana, sa läkaren med mild röst till Hilde när de träffades.

Och hon menade det. Och jag kände att hon är i trygga i händer.

Så jo, vi är stamkunder nu. Men vi är stamkunder vid gott mod. Nu är vi inte längre ensamma i vår kamp. Nu har vi en vårdplan och jag bara älskar att vi inte varje dag måste fundera och överväga och ta ställning – det räcker med att vi håller oss till planen. Nu har vi telefontid och återbesök inskrivet i kalendern. 

Nu har vi hopp. 

När vi kom till det här sjukhuset för första gången var Ingrid nästan ett och ett halvt år gammal. Och då började vi äntligen på allvar komma åt de problem som hade plågat henne sedan hon var två månader. Det känns fint att vi redan nu, när Hilde är inte ens ett halvt år ung, får börja på i den här miljön igen, den miljö som redan en gång gett oss nycklarna.

En stor del av den där helande bastuvärmen stod ni för. Tack för alla tankar och böner och alla fina ord. Vi är burna och den vetskapen bär. 

Du min ihana. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

I dag ska vi igen hitta rätt sjukhusbyggnad. Men nu är det en helt annan byggnad och en helt annan läkare och en helt annan åkomma än i måndags. I dag är det hudens tur. 

I måndags fick vi turista på främmande sjukhusmark, men i dag lär vi nog bli stamkunder. Den här gången är det ju så uppenbart att vi hör hemma där. Det här är inte frisk hud ens i min ganska tåliga bok:

Det är så uppenbart något är fel. Hoppas och ber att det snart ska bli lika uppenbart vad det är som är fel. Och hur vi kan åtgärda det.

Vi kommer iväg för sent. Kanske. Vi vet ju inte riktigt, för hit åker vi egentligen aldrig. Vart exakt är det vi ska? Till vilken byggnad? Var ska vi parkera bilen? Med hur många hundrameter kvar till mål borde vi börja spana in parkeringsplatser?

Medan vi letar efter rätt byggnad tänker jag att det här stället inte andas direkt liv och ljus. Jag har varit här två gånger tidigare. En gång var det en dödsbädd på väg till en julfest. En annan gång var det en begravning för ett älskat barn som aldrig fick leva. Jag ryser lite när jag tänker på det. Kan man annat?

Vi hinner fram i tid. Kommer in i ett väntrum där det finns många barn och ännu fler föräldrar. Hit kommer helt klart båda föräldrarna med. Många verkar vara rutinerade, tar sig fram i väntrummet som i ett andra vardagsrum. En pappa har en plastpåse full med matsäcksvänlig mat med sig och jag inser att vi är amatörer.

Och jag inser att jag vill vara amatör här. Det finns salonger i vilka man helst inte vill kunna föra sig. Sjukhussalonger tillhör definitivt dem.

Vi väntar på vår tur. Jag försöker tänka ljus och liv, själv andas det som byggnaden i sig inte förmår andas. Det blir vår tur. Och efter en undersökning, en liten paus och en undersökning till får vi det bästa tänkbara beskedet. Ett besked som vi på något förnuftsmässigt plan nog trodde på hela tiden, men som vi på inget plan vågade ta för givet innan det verkligen var oss givet.

Med lätta steg lämnar vi mottagningsrummet och sedan väntrummet och till sist byggnaden. Vi blir inte stamkunder här, åtminstone inte nu. För oss blir det återbesök om ett knappt halvår om inget oväntat händer.

Tack, Gud, för det.

Och var nära dem som måste sitta kvar när vi får lämna. Som inte heller ville bli stamkunder, som innerligt ville förbli amatörer. Men som fick en annan väg.

Lilla vän. Du är så liten och så ny, men du har redan hunnit skrämma oss några gånger. Jag är så innerligt, innerligt tacksam över att vi också den här gången kom undan med skrämselhickan. Aldrig kan jag ta dig för given, du gåva.

Bild: Matilda Audas Björkholm.

Vi ska på frukost till bästa vänner. Så bästa att vi kan besöka dem i vilket skick som helst, men mitt hår borde ha tvättats redan i fredags och för att stå ut med mig själv några timmar till väljer jag mascara och lite skimmer på läpparna. Min snart nioåring står bredvid och borstar tänderna. Spottar. Och tittar upp på mig.

-När får jag sminka mig? frågar hon.

Och jag inser att det har gått några år sedan hon frågade senast. Och att jag verkligen inte har saknat frågan.

Och att jag inte har en aning om vad jag ska svara.

Så jag säger det jag kan säga, det jag vet. Jag säger att hon får sminka sig sedan när hon blir lite större och att jag inte vet exakt hur mycket större hon ska bli men att det åtminstone inte är i dag.

Hon går med på svaret. Tack och lov. Min vackra, vackra dotter. Jag vet inte hur länge hon kommer att gå med på det, men jag vet att hon i mina ögon aldrig kommer att behöva mascara och läppskimmer. I mina ögon kommer hon alltid att vara nog och mer än nog.

Och hon kommer att vara lika nog också den dag hon får välja och väljer mascaran och skimret. Att vara nog i sin mammas ögon är varje barns eviga rätt.

Bild: Kavilo photography

Det går inte en enda dag utan att något riktigt märkligt dyker upp i ens medieflöde. Och egentligen är jag glad över att det är så. Den dag jag bara nickar instämmande till allt jag ser där har jag helt klart gått alldeles för djupt in i någon bubbla. Och jag tror verkligen inte på bubblor.

Den här veckans kanske allra märkligaste text finns här och är skriven av Alf B Svensson, legitimerad psykolog. Det märkliga är att han har så fruktansvärt rätt på en del sätt men så fruktansvärt fel på andra.

Han menar att pojkar och flickor är olika och att vi därför måste uppfostra dem på olika sätt. Och där håller jag ju egentligen inte alls med. Jag får något slags anfall när människor säger så, för det tillför så lite av värde.

Men i stycket därpå skriver han så bra. Han skriver att vi måste ställa större krav på pojkar i skolan både vad gäller uppförande och prestationer. Vi ska utveckla pojkarnas sociala kompetens och lära dem impulskontroll. De ska få lära sig städa, laga mat och tvätta så att vård av frisk man inte längre är en så vanlig skilsmässoorsak. Och pojkarna ska börja ifrågasätta porrens förnedrande kvinnosyn.

Amen.

Men är allt det där faktiskt att uppfostra pojkar och flickor på olika sätt? Eller är det att börja uppfostra pojkar på samma sätt som flickor alltid blivit uppfostrade? Får inte flickor redan nu allt det där? Jag tänker på hur låg toleranströskeln är med stökiga flickor i skolor och på dagis. Jag tänker på hur en sjua på betyget ofta anses vara sämre om betyget tillhör en flicka. Jag tänker på hur flickor redan tidigt får för sig att de är varelser som ska värna om andra människor och relationerna till dem. Jag tänker på att kvinnors impulskontroll sällan diskuteras som ett samhälleligt problem. Jag tänker på alla de flickor som städar, lagar mat och tvättar kläder hemma medan deras småbröder och storebröder (!) inte anses behöva klara av det, de är liksom helt okej och helt accepterat att

Om något så tänker jag att jag ska försöka uppfostra min son lite ”bättre” än jag uppfostrar mina döttrar. Inte för att jag skulle kräva mer av honom än av dem, men för att samhället runtomkring onekligen verkar låta honom komma undan med mindre. Jag vill ju att han ska bli en lika duglig samhällsmedborgare som de. Och framför allt; jag vill ju att han ska ha en lika stor chans till djupa, meningsfulla och givande relationer till andra människor. Jag vill att han ska få samma känsla för det verkligt viktiga i livet. Trots att han råkar vara pojke. Trots att han råkar vara den nya förloraren.

Jag vet inte vad mamma gjorde när jag var liten. Men när Fredrik, jag och Hilde under stora barnens skärmtid i dag kröp ner i sängen, tittade på nyaste avsnittet av Skam och åt glass i smyg så tänkte jag på att jag som barn åtminstone inte skulle ha trott att mamma gjorde sådant. Jag kan ju ha haft fel. 

Det låter härligare än det var.

 Jag var egentligen bara livrädd för att vi skulle bli påkomna med fuffens i sängen. Vräkte i mig min vaniljglass med ett tempo som skulle ha imponerat på… till och med mig själv. Och pulsen trodde att jag körde ett intervallpass. 

Men egentligen var det ju härligare än det mesta. Att vi nu just har en vardag som ibland möjliggör en sådan eftermiddag är magiskt. Att ha en man som vill dela en sådan eftermiddag med mig är minst lika fint. Att barnen inte märkte något är typ bäst av allt. Då vågar vi snart igen. 

Att vara vuxen och själv bestämma när glassen och skammen åker fram – inte är det tråkigt.

Bild: Kavilo photography



Vissa säger ibland att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Jag har aldrig förstått vad de menar. Jag har ju alltid tyckt att skadeglädjen är den enda fula glädjen och varje gång jag ser den hos mig själv eller  hos andra ryggar jag tillbaka. Varje dag som mitt  medieflöde badar i vad-var-det-jag-sa-kommentarer är en dålig dag. 

En annan människas förlust är inte min seger. En annan människas spillror är inte mina byggklossar. En annan människas lidande är inte mitt helande. 

Jag förstår naturligtvis frestelsen. Jag frestas ju själv. Människor som gjort sig själv stora eller gjorts stora av andra – de faller alltid hårt. Och inte sällan har de sårat och skadat på väg uppåt. Det är på något sätt väldigt mänskligt att finna glädje i deras fall.

Men vi människor ska ju sträva efter något större och något mer än det mänskliga. Det är ju det mest mänskliga av allt – att vi kan välja att gå emot våra omedelbara drifter och impulser. 

Så nej. Jag kommer aldrig någonsin att försvara vår vilja att dansa på andra människors gravar. Och jag kommer alltid att krypa till korset när jag märker att mina fötter vill dansa då någon annans värld rämnar. Den människa som slagits till marken – vare sig det är hen själv eller någon annan som delat ut slaget – ligger redan. Vi behöver faktiskt inte sparka.

Fallet är uppenbart nog som det är. 

Det svåra är att vi måste få diskutera och fundera. Bara så kan vi lära oss av andras fall. Bara så kan vi undvika exakt samma fall i framtiden. Bara så kan vi göra om och göra rätt – åtminstone rättare. 

Men vi kan göra allt det där utan att håna och förlöjliga den som fallit. Hårt. Den som ligger. Platt. Hatten av för alla som försöker göra just det just nu.

Hennes son är död. Dödad. Med avsikt och vapen. Hon somnar ledsen varje kväll och vaknar lika ledsen varje morgon. Hon skulle göra vad som helst för att få träffa sin son igen, för att få berätta att hon älskar honom. 

Men en sak skulle hon inte göra. Hämnd. För hämnden kan inte ge henne sonen tillbaka. Hämnden kan inte ge något alls av värde. 

I stället engagerad hon sig med andra som förlorat familj i den Israel-Palestina-konflikt som kostat hennes sons liv. Den konflikt som mänskligt sett nog inte har något slut. Den konflikt som tagit ifrån dem det absolut finaste de har men som inte kommer att få ta deras mänsklighet också. 

För det är samma tårar, insåg hon. Israeliska och palestinska mammors tårar smakar på samma sätt. Så de gråter tillsammans och vill hitta vägar vidare på ställen som hämnden inte kommer åt.

Och det slår mig när hon sitter framför mig och tusentals andra och berättar. Det är alltså sant. Det fungerar alltså på riktigt. Förlåtelse och försoning kan alltså födas också där förutsättningar egentligen saknas. Hennes ord väger så tungt, hon som har fått så orimligt mycket att förlåta. 

Om hon kan måste jag kunna. Om hon vill måste jag försöka vilja. Om hon gör finns det inga ursäkter för mig att låta bli. 

Hennes berättelse rör mig på djupet. Skakar mig i grunden. Den är en enorm utmaning och en enorm tröst samtidigt. Och vet ni vad? Den kombinationen är min favoritkombination. Där både utmaningen och trösten är gränslös; där vill jag vara. Där vill jag bo.

Det absolut finaste jag har. 

Och så kom dagen då vi behövde det här:

Och så kom natten då vi kom hem igen. Tacksamma, påminda, uppmuntrade och hoppfulla. Och brutalt sockerhöga. Men det är kanske bara jag.

Det finns så mycket att säga och ännu mer att begrunda i hjärtat. I nuläget måste jag ändå konstatera att min arbetsdag ju börjar snart och att både sägandet och begrundandet får vänta. 

I natt sover jag gott. Om jag får.

Det är i dag fem månader sedan vår ljuvliga lilla Hilde kom till jorden. Fem månader som gått otroligt snabbt. Fem månader som varat ett helt liv. Ett helt Hildeliv. 

Jag firar lite oortodoxt genom att lämna jubilaren och de andra jag hör ihop med för ett drygt dygn på annan ort. Det blir min första natt någonsin utan Hilde sedan hennes första natt någonsin. 

Och det blir samtidigt Fredriks första natt någonsin ensam med tre barn. Det enda som oroade honom innan jag åkte var Ingrids maskeradkostym till skolans vappfest i morgon. Det enda som oroat honom efter att jag åkte var att han inte hittade dippen. Med andra ord har de det ganska bra, de där jag hör ihop med.

Att få veta att allr går bra hemma när man själv inte är där – det är i sanning en gåva. Att han kan och vill älska mig så också när vi inte är tillsammans – en gåva till. 

Han är finast. 

Det är hon också. En dag var hon inte ens en dag. Nu fem månader.