Att dansa på andra människors gravar

Vissa säger ibland att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Jag har aldrig förstått vad de menar. Jag har ju alltid tyckt att skadeglädjen är den enda fula glädjen och varje gång jag ser den hos mig själv eller  hos andra ryggar jag tillbaka. Varje dag som mitt  medieflöde badar i vad-var-det-jag-sa-kommentarer är en dålig dag. 

En annan människas förlust är inte min seger. En annan människas spillror är inte mina byggklossar. En annan människas lidande är inte mitt helande. 

Jag förstår naturligtvis frestelsen. Jag frestas ju själv. Människor som gjort sig själv stora eller gjorts stora av andra – de faller alltid hårt. Och inte sällan har de sårat och skadat på väg uppåt. Det är på något sätt väldigt mänskligt att finna glädje i deras fall.

Men vi människor ska ju sträva efter något större och något mer än det mänskliga. Det är ju det mest mänskliga av allt – att vi kan välja att gå emot våra omedelbara drifter och impulser. 

Så nej. Jag kommer aldrig någonsin att försvara vår vilja att dansa på andra människors gravar. Och jag kommer alltid att krypa till korset när jag märker att mina fötter vill dansa då någon annans värld rämnar. Den människa som slagits till marken – vare sig det är hen själv eller någon annan som delat ut slaget – ligger redan. Vi behöver faktiskt inte sparka.

Fallet är uppenbart nog som det är. 

Det svåra är att vi måste få diskutera och fundera. Bara så kan vi lära oss av andras fall. Bara så kan vi undvika exakt samma fall i framtiden. Bara så kan vi göra om och göra rätt – åtminstone rättare. 

Men vi kan göra allt det där utan att håna och förlöjliga den som fallit. Hårt. Den som ligger. Platt. Hatten av för alla som försöker göra just det just nu.

Advertisements

5 thoughts on “Att dansa på andra människors gravar

  1. Bra. Och jag tänker ofta på hur viktigt det är att försvara den man kallar för sin vän. Det må låta pretentiöst och slätstruket men alltså, jag menar det, den sortens lojalitet är så viktig.

  2. Fast allt är ju inte så svart eller vitt som texten får det att låta.. Den gyllene medelvägen. Nej man behöver inte sparka på de som redan ligger, varför skulle man göra det? Men däremot kan det nog ibland vara på sin plats med ett tillrättavisande. Att säga “vad var det jag sa” behöver inte höras med ett leende, man måste få påpeka att man tycker en person gjort ett dåligt val. Det är inte att sparka på en som redan ligger. Det betyder inte att man hånar någon. Det kan betyda att “jag står kvar här vid din sidan även om jag tyckte och fortfarande tycker att ditt beslut var dåligt, men jag vill inte att set upprepas utan att du ska lära dig av ditt misstag”. För precis som du skriver gör många ont åt andra på sin resa uppåt precis innan fallet, jag måste få påpeka att jag tycker det är fel. Skulle ingen någonsin göra det skulle dessa människor bar fortsätta klättrar på andra i sin strävan att nå högre. Ett fall borstad lätt av och sopad under mattan. Ibland kan ett “vad var det jag sa” faktiskt vara både på sin plats men också sagt i välmening.
    Som jag skrev, allt är inte svartvitt.. Det finns en oändlig gråskala som är betydligt mycket större.

  3. Tack för tankarna! Gruppen, kollektivet, församlingen etc. har ett stort ansvar. Det gäller att öppet och ärligt ta en djupare diskussion om makten, normerna och känslorna som vi gemensamt ska våga tämja och styra . Själv bär jag sorg över att det finns så mycken rädsla för att våga använda vetenskap, forsking, psykologi och vårdkunskap etc. även bland kristna. Kunskapen kan befria oss.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s