Jag vill vara amatör här

Vi kommer iväg för sent. Kanske. Vi vet ju inte riktigt, för hit åker vi egentligen aldrig. Vart exakt är det vi ska? Till vilken byggnad? Var ska vi parkera bilen? Med hur många hundrameter kvar till mål borde vi börja spana in parkeringsplatser?

Medan vi letar efter rätt byggnad tänker jag att det här stället inte andas direkt liv och ljus. Jag har varit här två gånger tidigare. En gång var det en dödsbädd på väg till en julfest. En annan gång var det en begravning för ett älskat barn som aldrig fick leva. Jag ryser lite när jag tänker på det. Kan man annat?

Vi hinner fram i tid. Kommer in i ett väntrum där det finns många barn och ännu fler föräldrar. Hit kommer helt klart båda föräldrarna med. Många verkar vara rutinerade, tar sig fram i väntrummet som i ett andra vardagsrum. En pappa har en plastpåse full med matsäcksvänlig mat med sig och jag inser att vi är amatörer.

Och jag inser att jag vill vara amatör här. Det finns salonger i vilka man helst inte vill kunna föra sig. Sjukhussalonger tillhör definitivt dem.

Vi väntar på vår tur. Jag försöker tänka ljus och liv, själv andas det som byggnaden i sig inte förmår andas. Det blir vår tur. Och efter en undersökning, en liten paus och en undersökning till får vi det bästa tänkbara beskedet. Ett besked som vi på något förnuftsmässigt plan nog trodde på hela tiden, men som vi på inget plan vågade ta för givet innan det verkligen var oss givet.

Med lätta steg lämnar vi mottagningsrummet och sedan väntrummet och till sist byggnaden. Vi blir inte stamkunder här, åtminstone inte nu. För oss blir det återbesök om ett knappt halvår om inget oväntat händer.

Tack, Gud, för det.

Och var nära dem som måste sitta kvar när vi får lämna. Som inte heller ville bli stamkunder, som innerligt ville förbli amatörer. Men som fick en annan väg.

till-amanda-119

Lilla vän. Du är så liten och så ny, men du har redan hunnit skrämma oss några gånger. Jag är så innerligt, innerligt tacksam över att vi också den här gången kom undan med skrämselhickan. Aldrig kan jag ta dig för given, du gåva.

Bild: Matilda Audas Björkholm.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s