Hilde är tre år ung. Hon förstår nog nästan ingenting av det som händer just nu – hur skulle hon kunna? Vi vuxna förstår ju också rätt lite. Kommer hon ens att minnas något av det här? Troligtvis inte.

– Jag kan inte ens säga corona, säger hon spontant ibland.

Fast hon kan. Uppenbarligen.

Så hon är sig väldigt lik, skönt omedveten om att allt är annorlunda nu. Vandrar omkring här hemma och sprider stämning. Ibland hejdlöst god sådan, ibland en helt annan. Hostar fortfarande. Är snuvig. Men hyfsat levnadsglad. Har fullt upp och levererar guldkorn varje dag.

– Du är så gullig, Hilde! utbrast jag spontant idag.

– Nej! Jag är inte gullig, jag är söt, sa hon med all den där bestämdheten som bor i henne. Orimligt mycket bestämdhet ryms i den lilla kroppen.

För några dagar sedan sa hon att hon ska bli präst när hon blir lika lång som pappa. Och idag visade hon hur hon ska hålla pappa när han blir en bebis.

Vad jag försöker säga: om du som jag lever med en människa som inte ens kan säga corona kan coronan aldrig ta över tillvaron helt. En liten människa tar nämligen alltid sin plats, de minsta har liksom inte lärt sig att vika undan. Och det gör oss i närheten gott. Att förankras i annat också. Varje dag. Många gånger. Hela tiden.

(Och nej. Det är inte alls bara festligt att ha en treåring i coronatider. Varje dag funderar jag på hur mycket jag skulle betala för att få jobba i lugn och ro och låta henne vara på dagis. Hjälp, vad det sliter att bolla så här många bollar varje dag. Men det är ett annat inlägg. Vi kommer till det.)

Det här var inte vår bästa undantagsdag hittills. Inte vår sämsta heller, men jag skulle kunna skriva en hyfsat lång lista på allt som var dåligt eller mycket dåligt med idag.

Men jag är ju inte lagd åt det hållet. Jag skriver mycket hellre en lista på allt som var bra eller mycket bra. Här kommer den:

– Arvid (som helhet, faktiskt. Men allra främst som storebror. Att ordna bastubad med sin treåriga syster redan före halv tio är värt en eloge)

– min kvällspromenad med en vän (lugnt bäst idag)

– solen som sken idag och som faktiskt har skinit åtminstone någon gång varje undantagsdag hittills

– Hilde som ropade ”vänta, jag måste bara läsa klart först!” när vi bad henne komma och äta middag

– att salladen jag gjorde igår räckte till både lunch och middag idag också

– att vi nu har bara en dag kvar med två arbetande föräldrar den här veckan

– att vi nu är ännu en dag närmare slutet på den här tillvaron, hur många dagar den än blir har vi avverkat ännu en av de dagarna nu och det ska firas

Du då? Vad var bra eller mycket bra med din undantagsdag 24.3.2020?

Vi människor. Nog vänjer vi oss snabbt. Tänk att det redan nu sticker i ögonen att se fler än fyra personer tillsammans. Tänk att tanken på ett födelsedagskalas, en juniorfotbollsturnering eller en slalomweekend plötsligt känns otänkbar. Redan en skoldag, ett biblioteksbesök… Att det var allt vi visste för bara en vecka sedan känns väldigt konstigt.

I den här gården har vi idag haft vår bästa undantagsdag hittills. Om det var ett lyckligt undantag från undantaget eller om det här är det nya undantaget återstår att se, men jag måste fira varje liten seger. Har faktiskt inte råd med något annat.

Men oj, vad jag längtar efter att vi ska få vänja oss vid vardagen och verkligheten igen. Våga räkna med lite mer igen. Men kanske och förhoppningsvis med en större tacksamhet och förundran än innan allt det här.

Här kommer den efterlängtade del 8749 i följetongen Mamman som tyckte mer om sin son än han tyckte om henne. För den som vill läsa tidigare delar finns den här. Eller den här.

Igår i bilen:

– Arvid, jag tycker nog så jättemycket om dig!

Tystnad.

– Hmm… Vad tycker du om mig då?

– Hmm… Av hundra… så tycker jag om dig tusen. Nej, en miljon! Nej, en biljon!

Nu frågar jag aldrig mer.

Redan före halv nio på morgonen hade alla våra barn hunnit gråta och skrika. Vid frukosten var det brutalt dålig stämning av någon orsak som jag inte ens med våld minns längre, så jag antar att det var typ att någon tittade på ett visst sätt eller satt på en vis stol eller log på ett visst ställe.

Jag tyckte oerhört synd om mig själv vid tanken på en heldag hemma med det här gänget. Och jag tyckte oerhört synd om mina barn vid tanken på en heldag hemma med det här gänget.

Jag hann bara nästan tänka tanken innan jag insåg att det faktiskt inte är det minsta synd om mina barn. (Jag stod i den stunden fast vid att det nog ändå var synd om mig själv. Proud moment.) En heldag hemma för mina barn innebär föräldrar som visserligen kan vara stressade och frustrerade och trötta, men som i alla lägen är stabila och trygga och nyktra. Det innebär att de får mat som kanske inte alltid får kostrådgivarna att jubla, men de får tillräckligt mycket mat tillräckligt ofta. De får några slags ramar och regler och de tvingas till frisk luft och paus från skärm. Lite syskonbråk eller mycket syskonbråk är faktiskt att komma lätt undan nu. Tusentals barn i Finland skulle ge vad som helst för att få ha den corona-vardag som mina barn får ha. Och det handlar på inget sätt om att jag är förträfflig, bara om att alldeles för många barns vardag är fruktansvärd.

När jag tänker på det går jag lite sönder. När jag tänker på att regeringen naturligtvis också tänkte men ändå gjorde det här valet går jag sönder lite till. Men får också en gnista. Vill ju göra och hjälpa. Men hur?

Idag är ingen vanlig dag. Den här dagen för sexton år sedan fick jag mitt livs kanske mest avgörande fråga och jag gav mitt livs kanske mest avgörande svar.

Ja, jag vill gifta mig med dig.

Vi firar med en text av min Fredrik. Håll till godo!

Hon

Tisdag den 7 augusti 2007. En tisdagsmorgon, men inte vilken vanlig tisdagsmorgon som helst. En tisdagsmorgon då jag fick läsa en kärleksförklaring i Vasabladet skriven av Amanda till mig. 7 augusti är vår bröllopsdag och Amanda jobbade då på Vasabladet och skrev kolumn om oss. Hon hade åkt tidigt på jobb, men en lapp på bordet med grattis på bröllopsdagen räckte inte för henne. Tänk att jag fick läsa vad hon tycker om mig i tidningen. Tänk att alla andra fick göra det också. 

Jag hade glömt bort hela kolumnen förrän jag hittade den för någon dag sedan under vår TV-soffa. Amanda har sparat en hel del artiklar som hon har skrivit i en skrivbordslåda och någon har säkert rivit ut den ur lådan. Hilde är storligen misstänkt. Jag log när jag läste den igen. Rubriken är “Han”. Första meningen lyder “Han var den töntigaste jag hade träffat i hela mitt liv”. Och resten var hennes ord om mig och om oss. Vackra ord och sanna ord. Hon är ju så bra med orden och hon skriver ju som det är. Hon skriver inte om allt som händer i hennes och vårt liv. Men hon skriver det hon vill och det hon skriver är sant.

Idag har vi förlovningsdag. 16 år. Jag hade glömt. Jag har en tanke om att jag är den mer romantiska av oss. Men jag vet inte. Det skulle ju vara läge för någon slags uppvaktning. Åtminstone grattis på förlovningsdagen och en puss. Åtminstone att jag skulle ha kommit ihåg det. Men, nej, förlovningsdagen glömde jag. Men den brukar jag glömma. Men en kärleksförklaring en torsdagskväll skulle vara på sin plats.

Amanda, jag älskar dig! Vi har så roligt tillsammans och allra helst skulle jag bara vilja vara med dig. Men jag behöver tyvärr göra annat också. Det spelar ingen roll var vi bor eller vad vi gör bara jag får vara med dig. Du inspirerar mig att se det goda hos andra. Att tolka andra generöst. Du drar upp mig när det är tungt. Du drar upp hela familjen när det är tungt. Du tillåter dig inte att gräva ner dig i en grop. Ibland är du nere och trött. Då du inte har fått umgås med vuxna på en tid. När Hilde rosslar och gnäller samtidigt som Ingrid ropar från sitt rum: “Vad betyder demokrati?” och Arvids hemskoluppgifter är klara för länge sedan och han trampar runt otåligt. Då du är hemlärare och du borde jobba. Då blir du ledsen en stund. Men du bara fixar det ändå. Tack, älskling!

Du är så oerhört vis. Du visar mig vad som är det viktigaste i livet. Tänk att det är jag som får hänga med dig mest av alla. Prata mest med dig. Tänk att jag får dela de små och stora ögonblicken tillsammans med dig. 16 år. Tänk att hon är min.

Är det bara jag eller gör sig corona bättre i dagsljus? När det är dag och ljus och ljud och liv är det så lätt för mig att tro att allt blir jättebra till slut. Att vi fixar det här. Men. När det är natt och mörkt och tyst och lugnt är vägen till den tron faktiskt lite längre.

Det märkte jag den där kvällen när jag kunde och borde ha krupit ner i en 120 cm bred tom barnsäng men istället valde att krypa ner i vår säng där det redan låg två barn. Jag som verkligen inte tycker om att sova med barn ville inget annat än vara nära.

De mest omvälvande dagarna tillät jag mig att bo på svenska.yle.fi nästan dygnet runt, men nu flyttar jag ut igen. Gör visiter, ja. Men klart kortare. Och efter nio på kvällarna besöker jag hellre andra världar. Läser för själen. För språket. För livet. För lusten. Ser tv-serie med Fredrik. Påminner mig om allt det goda och vackra och roliga som finns och som ju faktiskt är precis lika sant och lika verkligt som för några dagar sedan.

Det är inte att sticka huvudet i sanden. Det är bara att välja när man tittar åt vilket håll.

Alla andra år hade jag haft mild panik just nu. Jag hade halvt desperat sökt igenom mappar och filer och dokument för att göra det bästa tänkbara av en milt sagt utmanande undervisningssituation. Jag hade slagit knut på mig själv flera gånger om för att kunna ge mina elever det som de behöver och förtjänar och är värda.

Men det hade inte gått. I det undantagsläge som råder nu kommer våra elever inte att få det som de behöver och förtjänar och är värda. De kommer att få det bästa möjliga just nu, men de kommer inte att få den utbildning som de borde få. För även om mycket numera kan göras digitalt och på nätet så händer det saker i skolan som är helt omöjliga att flytta över till nätbaserade lärmiljöer.

Skolan är nämligen inte bara kunskapsförmedling eller kunskapsöverföring. Skolan är den plats där framtiden formas, inte bara för att det är den plats där barn lär sig läsa, skriva, räkna och googla utan också för att det är den plats där barn och unga lär sig vara människor. Lär sig leva. Lär sig tänka. Lär sig respektera. Lär känna sig själva. Lär känna andra. Lär känna annorlunda och olika och inser att annorlunda och olika är lika bra och lika vackert.

Utan skolan blir hela vårt samhälle sämre och fulare.

Jag vet att lärare i hela Finland gör allt som står i deras makt just nu för att deras elever ska gå miste om så lite som möjligt i den märkliga situation som nu råder. Vi föräldrar kommer troligtvis att imponeras av hur bra mycket går, men vi kommer troligtvis också att märka att en livslevande lärare aldrig kan ersättas, inte ens av bästa tänkbara tekniska lösningar.

Vi behöver vår skola. Vi behöver våra lärare. I nödfall biter vi ihop och klarar oss utan. En tid. I alla andra fall vet vi att vi inte klarar oss utan.

Om torsdagen var en märklig dag vet jag inte vad jag ska kalla den här dagen. Det vi står inför som samhälle och land och värld är helt ofattbart. Vi vet på många sätt lika lite idag som igår, men nu har vi åtminstone en riktning. Plötsligt blev det ett heltidsjobb för de av oss som är starka och friska att skydda dem som är svaga och sjuka. Det är ju inte så att vi nu ska gå omkring och göra ingenting, det är ju snarare så att vi nu ska gå omkring och skydda dem som inte kan skydda sig själva.

Priset är högt. Skyhögt. Men alternativet måste ha bedömts kosta ännu mer och jag har tillit och tilltro till att det blir bäst så här, minst illa så här. (Kan inte heller låta bli att mitt i eländet konstatera att vi nog har en sjukt imponerande ledning i vårt land just nu. Så fint att barnen får se att en ung kvinna kan leda ett land och ett folk genom en storm.)

Jag har hopp och framtidstro. Jag känner mig märkligt trygg. Även om jag hoppas och ber att min minsting skulle ha lägre feber, färre hostattacker och mindre ont i kroppen.

Det är en historisk dag. Början på undantaget. Tillsammans kommer vi att klara det här. Vi har alla våra strån att dra, våra besvikelser och sorger. Men sällan är en katastrof rättvis, inte den här heller. Vissa har både betydligt fler och betydligt tyngre strån att dra än de flesta andra. Nu får vi hjälpa varandra dra så att vi får den här stacken på fötter igen. (Så länge vi drar utan fysisk närkontakt, då.)

Jag förundras av hur osannolikt många som verkar veta precis hur coronaviruset borde hanteras och bekämpas. Några i mitt flöde tycker att det finländska samhället borde ha stängts ner senast i fredags, andra tycker det är en fullständigt befängd idé att stänga ner.

Jag förstår inte hur så många kan tro sig veta så mycket. Om man inte är virusforskare – vilket hyfsat få av oss ändå är – tänker jag att kunskapen nog är ytterst begränsad. När till och med de som på pappret vet mest är rätt osäkra. Ingen av oss har facit på det här. Ingen. Och det känns ju därför rätt givet att det kommer att bli både rätt och fel. Jag är inte det minsta avundsjuk på dem som ska besluta och vägleda nu. Försöka välja det minst dåliga alternativet av de dåliga som finns. Men vi måste försöka våga lita på att de som bestämmer vill oss väl, utgå från att att de fattar de beslut som de genuint tror att kommer att vara de bästa för oss.

Det här är något av det märkligaste jag någonsin varit med om. Och det gäller antagligen dig också. Men om jag slutar eftersträva tillit och istället börjar ifrågasätta allt så får jag fel i huvu. Det är så otroligt lite jag kan göra åt den situation som är. Att försöka behålla lugnet kan jag. Och det gör jag. Knäppa händerna kan jag också. Och det gör jag också.