– Jag älskar att bo i Kvevlax! Om ni flyttar härifrån så stannar jag kvar här. Här ska jag alltid bo.

Säger ett av våra barn ibland. Visserligen inte ett odramatiskt barn – något sådant har vi (tyvärr) inte – men ändå. Nog är det ju ett minst sagt godkänt betyg åt vår seminya hemort.

Också jag ger ett högt betyg. Även om jag kan sakna människor så att jag nästan går sönder. Å andra sidan finns också här människor som jag skulle sakna till söndrighetsgränsen om de inte längre fanns nära. Senast idag har jag fått känna mig så rik. På det viktigaste och riktigaste av sätt.

Mitt i denna märkliga coronatillvaro kan det göra gott att märka att vissa saker är exakt som de alltid har varit. Min outsinliga törst på Arvids kärleksbevis. Till exempel.

Så när jag ikväll fick beställa ett konstverk petade jag in att jag också vill ha en personlig hälsning från konstnären. Kanske han vill skriva något om vad han tycker om mig eller hur han ser på mig. (Ja, jag har haft stoltare stunder som förälder. Tyvärr också mindre stolta.)

Medan skaparen skapade funderade jag på vilka ord som skulle landa på pappret. ”Jag älskar dig”, var nog de mest sannolika. ”Du är världens bästa mamma” kunde också ha gått. Eller ”Du är fin”.

Men så kom konstverket tillbaka:

Min första tanke var något som påminde om besvikelse. Va? Är det liksom det bästa och finaste han kan säga om mig?

Men min andra tanke var ren stolthet. För jag kom ihåg vem som hållit i pennan och jag tror mig veta att det finns få – om någon – komplimang som slår just den här.

Yes!

Så gick jag plötsligt längs en folktom gata i ett ovanligt sovande Jakobstad. Det vilade en lite märklig stämning över staden, samma lite märkliga stämning som väl vilar över världen nu. En undantagsstämning.

Idag på morgonen var min privata kalender klart mer fullbokad än den är nu. Barnen skulle till och på allt möjligt under veckoslutet och jag skulle köra dem hit och dit. Ett efter ett började evenemangen trilla bort och nu blir allt betydligt mer… stilla.

Det är ju i slutändan så väldigt lite vi faktiskt måste, vi människor. Trots att de flesta av oss går omkring med en känsla av att vi måste så väldigt mycket. Nästan ingenting är i slutändan på liv och död. Bara liv och död är det.

Och jag tänker att den insikten kan göra oss – och mig själv – riktigt gott. Mitt i allt elände. Vi går ju så ofta omkring och bär halva världen på våra späda människoaxlar, tror att måstena är så många fler än de egentligen är. Tänk vad lite av det vi gör som faktiskt är oumbärligt, när det kommer till kritan. Tänk vad lätt vi har gått på lögnen om att det mesta är det.

– Mamma, det finns åtminstone en i skolan som är kär i mig.

Berättade han stolt och förtjust och samtidigt nästan helt ogenerat. Och sedan fick vi höra mer, om hur och när det kommit fram. Han var väldigt nöjd.

Kan det finnas något finare när man är sju? Än att veta att någon är kär i en?

Jag betvivlar.

Det tyder ju onekligen på god smak, att falla för just honom. Hemmavarianten av Arvid är ljuvlig, och jag tror mig veta att skolvarianten av honom är ljuvlig i kvadrat och kubik.

Dagens Hild:

– Jag vill inte att någon pojke lägger mig, säger hon lite småsurt och blänger på sin far.

Sedan när är det rimligt att kalla sin pappa för ”någon pojke”? Ja, inte vet jag. Men jag vet att hon sällan bryr sig om vad som är rimligt.

Dagens helt osannolikt sanna idyll: efter att någon flicka (jag) hade lagt Hilde körde vi andra några varv pidro i vardagsrummet. Någon annan pojke (Arvid) bjöd lite väl frimodigt, men det är både förståeligt och förlåtet eftersom han lärde sig grunderna i förrgår. Å andra sidan ledde några pojkar matchen när vi slutade för dagen, så jag ska verkligen inte kasta första stenen här. I den där stunden vid bordet i vardagsrummet bara tokälskade jag att ha stora barn.

Jag brukar beskriva min förstfödda som en jasägare. Hon vill nästan alltid nästan allt. Förutom om det gäller att hjälpa till här hemma, då vill hon plötsligt nästan aldrig nästan något alls.

Jag vet varifrån hon har fått det. Det är ju inte så att hennes mor alltför ofta tar till ordet nej om ordet ja är en möjlighet. Jag vill så väldigt mycket. Det sägs ofta att människor måste lära sig säga nej, världen är visst full av människor som säger ja av plikt eller dåligt samvete. Jag säger oftast ja av ren glädje och ren lust.

Så de där gångerna när jag ändå säger nej gör jag det med lika ren sorg och lika ren olust. Det går emot den jag är, emot mitt väsen. Också när jag tror mig veta att ett nej är det rätta svaret så är ett nej det tråkiga svaret.

Det går nämligen att vara ledsen över ett beslut och ha frid med det samtidigt. Det går att tycka att det känns både tråkigt och rätt samtidigt. Det är sällan enkelt. Det är ju bara svart och vitt som kommer utan nyanser och livet innehåller oftast färger.

Det är en ren lycka att det är så.

Jag säger inte att det var därför vi flyttade till Österbotten, för det var det inte. Men nog var det ett argument. Att vägen till Umeå och systern där skulle halveras. Hon och hennes familj har ju i många år varit vårt mesta och bästa semesterhäng och vägen till det hänget bör vara kort.

Med tanke på det har vi skamligt sällan använt den där vägen. Men det här veckoslutet, när Fredrik badade i jobb, tog jag och barnen båten över havet. Vi åkte hemifrån igår på morgonen och landade hemma igen idag på kvällen. Ett dygn fick vi tillsammans och det var SÅ värt nio timmar på båt. Till och med de där två timmarna med riktigt rejäl sjögång. Till och med den där stunden ikväll när vi stod i otålig kö för att lämna skutan och Hilde bara vrålade ut sin ilska över att hon ville vara kvar på båten.

Mycket av det vi alltid gör blev ogjort eftersom vistelsen var så kort. Vi hann inte träffa moster, vi hann inte gå på apotek, vi hann inte äta på MAX, vi hann inte umgås med de människor vi brukar få umgås med där. Men vi hann spela flera varv pidro, vi hann bokrea, vi hann med någon slags snacksorgie. Mest av allt hann vi med gemenskap och det är alltid bäst. Och vi hann med semester trots att vi inte hade en minut mer ledig tid än vilket veckoslut som helst. Att komma in i det där huset i den där byn är som att trycka på en knapp och bli brutalt ledig på en gång. När vi körde in på gården här hemma för några timmar sedan kunde ingen av oss förstå att det var igår vi åkte iväg. Vi fick liksom väldigt mycket ledighet för timmarna, och ingen är väl så rik på ledighet att hen kan tacka nej till det.

Vi hade bästa vänner här i söndags och i något skede sa jag att jag har en känsla av att Dumle kanske har dött. Anders gick och kollade. Dumle levde.

Ibland blir jag förvarnad och igår dog Dumle. Vår lilla dvärghamster. Som var så mysig som en dvärghamster nu kan vara.

Barnen skulle ordna begravning idag. Så jag la fyra euro på bänken i hallen och en lapp:

När jag och Hilde kom hem var Dumle begraven. Barnen och deras vänner hade målat en låda, hittat en gravplats, läst lite ur bibeln och gjort något slags sångframträdande. Och ätit kex och dumleslickepinnar.

Jag tänker att Dumle nog fick en hederlig begravning. Säkert hederligare än sorgligt många människor får.

– Kan vi köpa en hund, mamma? grät Arvid vid middagen. Han som sörjer störst och mest.

Nej. Nej. NEJ! sa jag inte. Jag går varsamt fram med människor i sorg. Men svaret är nej. Vi ska nog bara ha hamster. Högst.

Absolut inget i den här världen blev tråkigare av att Hilde började använda ordet toppen som ett positivt kraftuttryck.

Så när vi förra veckan berättade för henne att det var just den dagen som hon skulle packa sina tutusar i ett kuvert och skicka dem till en bebis som behöver dem bättre utropade hon förtjust:

– Toppen!

Riktigt på samma sätt lät det inte några timmar senare när hon skulle somna utan de tutusar som då fanns i kuvertet. Allt var lite dåligt den kvällen. Det gjorde ont här och kliade där. Det var törst och hunger och leda och orättvisa. Inte en enda gång frågade hon efter dem hon saknade. En massa gånger frågade hon efter det mesta annat som finns.

Första kvällen somnade hon först efter tio på kvällen. Och andra. Och tredje. Sedan dess har det tagit sig och hon somnar i vanlig tid och med vanlig smidighet. Aldrig trodde jag att det skulle gå så här enkelt. Jag är så glad att jag hade fel.

Toppen!

Idag åkte jag och Hilde till sjukhuset för mjölkprovokation. Om du vet mer om allergier än du egentligen vill så vet du vad jag talar om. Om inte så kan du säkert gissa.

Vi träffade en skötare som sa att hon var tveksam till om Hildes hud var i tillräckligt bra skick för en provokation. Och vi träffade en läkare som var helt övertygad om att den inte var det.

Så vi fick åka därifrån. Helt oprovocerade. Hilde blev visserligen mätt och vägd, hon fick komma i närkontakt med ett stetoskop och hon samarbetade som om Jesper Juul skrivit sina böcker om just henne. Men den där provokationen som vi hade laddat upp för blev inte av. För att huden inte höll.

Jag erkänner; jag trodde absolut att huden skulle hålla. Ja, hon är torr som en avslagen ordvits. Och ja, just nu har hon något slags utslag på hakan, lite rödflammiga kinder och röda knäveck. Men vi har ju kommit från ett ansikte fullt med råa sår, så vi tycker ju nästan alltid att hennes hud ser fin ut. Allt är så relativt, också det här med hud. Och det blir ju onekligen lite ledsamt att få papper på hennes huds uslighet när man själv tyckte den såg rätt bra ut på morgonen.

Det blir ett nytt försök senare i vår. När problemhud brukar vara mindre problematisk. Men redan idag får vi vara enormt glada och tacksamma över att det senaste blodprovet visar att alla allergier har gått neråt. Vissa till och med mycket! Det är SÅ värt att fira.