Hilde och jag läste och sjöng en bok idag när vi behövde en paus från En sådan där bok som innehåller flera olika berättelser och flera olika sånger.

Jag tog i från tårna i Ekorrn satt i granen och hon hakade på. Tills hon plötsligt slutade. Mitt i.

– Mamma, vet du vad mina kompisar säger? De säger att sången är blä, sa hon med upprörd och förnärmad stämma.

– Okej, vad säger du då? frågade jag.

– Jag säger fy fy! Den är inte blä, den är fin! förklarade Hilde och hötte bestämt med fingret. Som den självutnämnda sångens försvarare hon är.

Den människan. Det är väldigt svårt att sätta sig på henne. Vi som någon gång har försökt vet. Och med försökt sätta sig på henne menar jag försökt få henne att följa någon annans vilja när den krockar med hennes egen. Det bor så mycket bestämdhet i den lilla kroppen, jag förstår inte hur allt får plats i någon så liten.

Imorgon ska vi till sjukhuset, hon och jag. Sist hon var där fick ingen ens väga eller mäta henne. Hon slog läkaren och ropade:

– Gå bort!

Det finns med andra ord utrymme för förbättring. Det finns också tyvärr chans till ett riktigt intressant sjukhusbesök.

Jag skickade iväg dagens första jobbmejl redan före klockan fem på morgonen och dagens sista här strax efter halv tio på kvällen. Däremellan hann jag fram och tillbaka till Esbo där jag fick prata läsning med fyra grupper elever och en grupp lärare. En sådan dag.

En riktigt bra dag.

Det är en gåva att kunna vara så ledig när man är ledig att man knappt minns hur det är att ha ett jobb.

Det är en ännu större gåva att ha ett så givande och bra jobb att det är både lätt och roligt att börja på igen, trots att rivstarten blev en femton timmars dag.

”Som din dag, så skall din kraft ock vara.”

Orden i Lina Sandell-Bergs psalm strömmar ur radion så här vid läggdags denna första söndag i mars. Så kan det vara om man lyssnar på Radio Vega på söndagskvällarna.

Orden strömmar alltså ur radion men kunde lika väl strömma ur min själ. Också den här dagen räckte ju krafterna till, och det är jag mycket tacksam för. Men också den här dagen gick det ganska jämnt ut, och det är jag lite trött över. Just nu är livet så att jag sällan känner att det finns speciellt mycket kvar på kraftkontot när dagen är slut och jag kan komma på mig själv med att längta efter en annan tid när det förhoppningsvis finns lite mer marginal.

Å andra sidan har jag uppenbarligen något kvar i mig så här vid läggdags denna första söndag i mars. Att de här raderna alls skrivs är ju ett bevis på att det fanns något att vrida ur mig också den här dagen. Och även om livet nu är så att det går onödigt jämt ut så lever vi väldigt långt just det liv som vi ville och vi vet att vara tacksamma.

Det går att vara både mycket tacksam och lite trött samtidigt.

– Jag kan inte förstå att jag har levat trettiotre år utan att känna dig!

Sa hon. Min kanske nyaste riktigt goda vän. Och jag förstod precis hur hon menade, jag känner ju på precis samma sätt. Kan det vara sant att jag träffade henne första gången i somras? Hon? Själsfränden?

Att det inte finns något bäst-före-datum för att få nya vänner är en enorm gåva. Att du inte blir för gammal, att det inte blir för sent. Att det tåget inte har gått. Att det tåget aldrig har gått.

Tänk om jag hade vetat när jag var nio år och osäker på mina kompisrelationer, eller tolv år gammal och säker på att de var dåliga eller femton år gammal och osäker igen. Jag trodde inte att det här med vänner var min grej, trodde inte att det skulle kunna bli heller. Tänk om jag hade vetat hur helt sanslöst annorlunda det skulle komma att bli.

Det finns mycket man kan säga om mig. Något av det bästa och sannaste – och samtidigt något jag har en väldigt liten egen andel i – är att jag har vänner av världsklass. Att jag också nu, när jag är närmare fyrtio än trettio, kan få nya av samma världsklass är underbart.

Ännu så här på mitt tolfte år som förälder kan jag bli överraskad. Förundrad. Är det så här det är att vara förälder? Jag både tror och hoppas (stundvis) att det kommer att vara så också på mitt nittonde, trettiofjärde och sextioåttonde år som förälder.

Det är det största uppdrag jag har fått. Absolut inte det enda stora, men nog det största. Ibland undrar jag om jag har vad som krävs, ibland undrar jag om jag har ens en bråkdel av vad som krävs. Ibland nästan vet jag att de landade helt rätt när de landade hos mig.

Vad ska jag berätta om Liverpool-matchen vi var på i måndags?

Kanske att Arvid kanske aldrig någonsin varit lika fokuserad lika länge.

Kanske att det finns något rörande i när Fredrik ropar ”Come on, Mo!” med ett tonläge som antyder att han och Salah är sjukt tajta. Som att de lirade tillsammans i ungdomen och att det nu bara blev så att en av dem blev proffsspelare i den andras favoritlag och den andra kyrkoherde i en österbottnisk församling.

Kanske att Ingrid fick använda alla sina enorma röstresurser och frimodigt gjorde det. Vi som hela hennes liv har undrat vad hon ska med de resurserna till. Nu vet vi.

Kanske att Fredrik är så oerhört mysig när han kan alla ord i alla sånger. Själv skulle jag kanske inte heller bli såld på torget av Liverpools kamplåtar, men ibland stöter jag nog bara ur mig nästan rätt vokaler.

Kanske att jag inte hörde en enda ful eller osaklig kommentar av en enda supporter. On man bortser från att Arvid muttrade något om att domaren tydligen inte kan det här med straffar.

Kanske att det ändå är olikt allt annat att vara på samma ställe som nästan 55 000 andra. Olikt allt annat och väldigt fint.

Kanske att de som hade de bästa platserna, de som satt allra närmast gräset, de som måste ha kunnat känna av spelarnas svettlukt var barn i rullstol insvepta i Liverpool-täcken. Ja, jag grät. Bara de döda inombords hade kunnat låta bli.

Kanske att det var mitt livs näst mest spännande fotbollsmatch. En riktig rysare. Vi fick nog väldigt mycket match för pengarna. (Mitt livs mest spännande var Champions League-finalen 2005.)

Kanske att det är magiskt att få se tre av de människor du älskar allra mest ha det så bra.

Kanske att det är märkligt att de där rödklädda spelarna ändå är bara människor. Som jag, som du. De har helt vanliga föräldrar som heter typ Steve och Sarah och de har också någon lite märklig morbror som ingen vill sitta bredvid på julen. De måste borsta sina tänder på kvällen och de är inte värda en euro mer än någon annan av oss. Trots att de kostar sjukt mycket på en marknad där de flesta av oss kostar sjukt lite.

Kanske det. Kanske.

En annan dag – kanske redan i morgon – ska jag låta orden tala. Idag får bilderna berätta. Och de här orden: vilken dag. Vilken fantastiskt fin dag.

Man vet att det har varit en dag som heter duga då man i slutet av dagen hör sig själv säga:

– Om Arvid har somnat om en kvart får ni godis imorgon.

När man inte ens orkar skämmas för att man säger så, då vet man det verkligen.

En sådan dag var det alltså idag. Det är ju inte så att syskonbråk slutar existera bara för att barnen lever hotelliv och äter restauranglunch. Syskonbråk kan uppenbarligen snarare förstärkas när kvadratmetrarna är få och kolhydratintaget högt. Och också de här två kan uppenbarligen få lite för mycket av varandras villkor.

Men de goda stunderna. De är nog väldigt goda nu. När de eller vi kiknar av skratt. Tillsammans. När vi ser familjefilm på hotellet. Tillsammans. När vi planerar nästa måltid. Tillsammans. När vi kommer överens om vem som ska få trycka på hissknappen. Tillsammans.

Från och med ikväll är tillsammans dessutom lite större och lite bättre. Efter tre dygn på tremis är vi nu äntligen på fyris. Fredrik är också här nu och den egentliga festen kan börja.

Imorgon blir en historisk dag för oss.

Att leva några dagar utan Hild är ju inte att leva helt utan villkor. Påmindes jag om när Arvid vaknade 4.45. Jag med mina ständigt halvfulla glas gav upp försöken att få mig och/eller honom att somna om först kvart över sju. Finns det några timmar som är längre än de där tidiga timmarna på ett hotellrum innan det ens är nästan rimligt att stiga upp en lördag?

Sedan blev det bättre. Vi har haft en fin dag. Riktigt fin. Några gånger har den korta natten gjort sig påmind, men vi har haft en riktigt fin dag. Vi har spelat kort, gått i butiker, varit på bio, lekt hänga gubbe och umgåtts. Jag har läst lite, barnen ännu mindre.

Kanske bäst av allt bra idag: att få se hur de hittar fram till varandra. Ingrid och Arvid. När det inte finns så mycket – och mest av allt – inte så många andra så hittar de fram till varandra.

Och de hittar fram till mig. Det har kanske varit näst bäst av allt bra idag.

En gång i somras. När de också hittade varandra. Fotade av syster Matilda. Förstås.

Det finns uppskattningsvis ungefär tusen bra saker med lite större åldersskillnad mellan syskon, men det finns också mindre bra saker. Att ha tre barn i tre olika livsskeden betyder att alla får leva på varandras villkor. Den äldre oftare på den yngres. Att leva med en Hild är helt fantastiskt, men samtidigt att leva rätt långt på hennes villkor. Det blir efterrätt mera sällan för att hon finns. Allt blir mindre spontant. Det blir tidigare läggdags.

Storasyskonen klagar aldrig. Men jag inser ju att de inser.

Därför känns det oerhört fint att i år kunna ge dem en HF (Hildefri) sportlovsresa. Nu blir det mera efterrätt. Mera spontant. Senare läggdags. Och däremellan saknar vi Hilde ikapp. Vi påminner varandra om vad hon gjorde igår och vad hon sa i förrgår. Samtidigt som vi stornjuter av att leva några dagar med ett avgörande villkor mindre.

Jag säger inte att storasyskonen behöver det här, för ordet behöver är kanske ett av våra mest missbrukade. Inte heller vill jag prata om att de förtjänar det, för det ordet brukas ju också oftast helt fel. Men vi ville ge dem det här och just i år hade vi möjlighet att göra det. Redan efter en dag är jag glad över att hinna och kunna lyssna på dem på ett annat sätt och vara mer närvarande. Säga ja lite oftare. Följa deras rytm lite bättre.

De älskade tre. Så olika alla tre. Så ljuvliga alla tre.