Hilde och jag läste och sjöng en bok idag när vi behövde en paus från En sådan där bok som innehåller flera olika berättelser och flera olika sånger.

Jag tog i från tårna i Ekorrn satt i granen och hon hakade på. Tills hon plötsligt slutade. Mitt i.

– Mamma, vet du vad mina kompisar säger? De säger att sången är blä, sa hon med upprörd och förnärmad stämma.

– Okej, vad säger du då? frågade jag.

– Jag säger fy fy! Den är inte blä, den är fin! förklarade Hilde och hötte bestämt med fingret. Som den självutnämnda sångens försvarare hon är.

Den människan. Det är väldigt svårt att sätta sig på henne. Vi som någon gång har försökt vet. Och med försökt sätta sig på henne menar jag försökt få henne att följa någon annans vilja när den krockar med hennes egen. Det bor så mycket bestämdhet i den lilla kroppen, jag förstår inte hur allt får plats i någon så liten.

Imorgon ska vi till sjukhuset, hon och jag. Sist hon var där fick ingen ens väga eller mäta henne. Hon slog läkaren och ropade:

– Gå bort!

Det finns med andra ord utrymme för förbättring. Det finns också tyvärr chans till ett riktigt intressant sjukhusbesök.