Idag åkte jag och Hilde till sjukhuset för mjölkprovokation. Om du vet mer om allergier än du egentligen vill så vet du vad jag talar om. Om inte så kan du säkert gissa.

Vi träffade en skötare som sa att hon var tveksam till om Hildes hud var i tillräckligt bra skick för en provokation. Och vi träffade en läkare som var helt övertygad om att den inte var det.

Så vi fick åka därifrån. Helt oprovocerade. Hilde blev visserligen mätt och vägd, hon fick komma i närkontakt med ett stetoskop och hon samarbetade som om Jesper Juul skrivit sina böcker om just henne. Men den där provokationen som vi hade laddat upp för blev inte av. För att huden inte höll.

Jag erkänner; jag trodde absolut att huden skulle hålla. Ja, hon är torr som en avslagen ordvits. Och ja, just nu har hon något slags utslag på hakan, lite rödflammiga kinder och röda knäveck. Men vi har ju kommit från ett ansikte fullt med råa sår, så vi tycker ju nästan alltid att hennes hud ser fin ut. Allt är så relativt, också det här med hud. Och det blir ju onekligen lite ledsamt att få papper på hennes huds uslighet när man själv tyckte den såg rätt bra ut på morgonen.

Det blir ett nytt försök senare i vår. När problemhud brukar vara mindre problematisk. Men redan idag får vi vara enormt glada och tacksamma över att det senaste blodprovet visar att alla allergier har gått neråt. Vissa till och med mycket! Det är SÅ värt att fira.