Absolut inget i den här världen blev tråkigare av att Hilde började använda ordet toppen som ett positivt kraftuttryck.

Så när vi förra veckan berättade för henne att det var just den dagen som hon skulle packa sina tutusar i ett kuvert och skicka dem till en bebis som behöver dem bättre utropade hon förtjust:

– Toppen!

Riktigt på samma sätt lät det inte några timmar senare när hon skulle somna utan de tutusar som då fanns i kuvertet. Allt var lite dåligt den kvällen. Det gjorde ont här och kliade där. Det var törst och hunger och leda och orättvisa. Inte en enda gång frågade hon efter dem hon saknade. En massa gånger frågade hon efter det mesta annat som finns.

Första kvällen somnade hon först efter tio på kvällen. Och andra. Och tredje. Sedan dess har det tagit sig och hon somnar i vanlig tid och med vanlig smidighet. Aldrig trodde jag att det skulle gå så här enkelt. Jag är så glad att jag hade fel.

Toppen!