Vi hade bästa vänner här i söndags och i något skede sa jag att jag har en känsla av att Dumle kanske har dött. Anders gick och kollade. Dumle levde.

Ibland blir jag förvarnad och igår dog Dumle. Vår lilla dvärghamster. Som var så mysig som en dvärghamster nu kan vara.

Barnen skulle ordna begravning idag. Så jag la fyra euro på bänken i hallen och en lapp:

När jag och Hilde kom hem var Dumle begraven. Barnen och deras vänner hade målat en låda, hittat en gravplats, läst lite ur bibeln och gjort något slags sångframträdande. Och ätit kex och dumleslickepinnar.

Jag tänker att Dumle nog fick en hederlig begravning. Säkert hederligare än sorgligt många människor får.

– Kan vi köpa en hund, mamma? grät Arvid vid middagen. Han som sörjer störst och mest.

Nej. Nej. NEJ! sa jag inte. Jag går varsamt fram med människor i sorg. Men svaret är nej. Vi ska nog bara ha hamster. Högst.