Jag säger inte att det var därför vi flyttade till Österbotten, för det var det inte. Men nog var det ett argument. Att vägen till Umeå och systern där skulle halveras. Hon och hennes familj har ju i många år varit vårt mesta och bästa semesterhäng och vägen till det hänget bör vara kort.

Med tanke på det har vi skamligt sällan använt den där vägen. Men det här veckoslutet, när Fredrik badade i jobb, tog jag och barnen båten över havet. Vi åkte hemifrån igår på morgonen och landade hemma igen idag på kvällen. Ett dygn fick vi tillsammans och det var SÅ värt nio timmar på båt. Till och med de där två timmarna med riktigt rejäl sjögång. Till och med den där stunden ikväll när vi stod i otålig kö för att lämna skutan och Hilde bara vrålade ut sin ilska över att hon ville vara kvar på båten.

Mycket av det vi alltid gör blev ogjort eftersom vistelsen var så kort. Vi hann inte träffa moster, vi hann inte gå på apotek, vi hann inte äta på MAX, vi hann inte umgås med de människor vi brukar få umgås med där. Men vi hann spela flera varv pidro, vi hann bokrea, vi hann med någon slags snacksorgie. Mest av allt hann vi med gemenskap och det är alltid bäst. Och vi hann med semester trots att vi inte hade en minut mer ledig tid än vilket veckoslut som helst. Att komma in i det där huset i den där byn är som att trycka på en knapp och bli brutalt ledig på en gång. När vi körde in på gården här hemma för några timmar sedan kunde ingen av oss förstå att det var igår vi åkte iväg. Vi fick liksom väldigt mycket ledighet för timmarna, och ingen är väl så rik på ledighet att hen kan tacka nej till det.