Jag brukar beskriva min förstfödda som en jasägare. Hon vill nästan alltid nästan allt. Förutom om det gäller att hjälpa till här hemma, då vill hon plötsligt nästan aldrig nästan något alls.

Jag vet varifrån hon har fått det. Det är ju inte så att hennes mor alltför ofta tar till ordet nej om ordet ja är en möjlighet. Jag vill så väldigt mycket. Det sägs ofta att människor måste lära sig säga nej, världen är visst full av människor som säger ja av plikt eller dåligt samvete. Jag säger oftast ja av ren glädje och ren lust.

Så de där gångerna när jag ändå säger nej gör jag det med lika ren sorg och lika ren olust. Det går emot den jag är, emot mitt väsen. Också när jag tror mig veta att ett nej är det rätta svaret så är ett nej det tråkiga svaret.

Det går nämligen att vara ledsen över ett beslut och ha frid med det samtidigt. Det går att tycka att det känns både tråkigt och rätt samtidigt. Det är sällan enkelt. Det är ju bara svart och vitt som kommer utan nyanser och livet innehåller oftast färger.

Det är en ren lycka att det är så.