En filmregissör på jakt efter vackra kvinnor som ska visa ”bara” sina kroppar, inte sina ansikten i hans nya film kontaktar en skådespelare. I slutet av jobberbjudandet slänger han också in att han vill ha sex med skådespelaren (men på ett sätt som jag helst inte upprepar). Såg du också det här?

Så sjukt sjukt. Jag fattar inte. Hur hamnade vi här? Hur kan en människa tycka att det där är ett rimligt sätt att närma sig en annan människa på? Att närmandet dessutom sker i professionellt syfte gör det bara ännu mera bisarrt. Att slänga in sexinviter i slutet av arbetserbjudanden är åtminstone i min värld (tack och lov) absurt.

Jag tror att vi kan skylla på porren. Åtminstone delvis. Min egen erfarenhet av porr är kraftigt begränsad och jag har väl egentligen inget mandat att uttala mig, men jag gör det ändå. För nog är det ju många gånger en osund bild av sexualitet som sprids. En osund bild av människor och deras relationer till varandra. I en halv- (eller hel)taskig porrfilm är det kanske rimligt att närma sig folk på det där sättet. Men i verkligheten bär det knappast speciellt långt.

Jag tror inte på att förbjuda porr, för jag har någon slags verklighetskontakt. Men jag tror på att våga tala om den problematiska bild av sex, människor och relationer som ofta gestaltas i porrsammanhang. För även om de flesta på någon nivå nog vet att den bild som porren ger inte är en verklig bild så verkar många ändå tro (hoppas?) att det på någon annan nivå ska vara sant. Lite, åtminstone. Att pizzabud är det bästa jobb man kan eftersom man kan bli inbjuden på överraskningssex av blonda silikontjejer i sidennattlinnen.

Sällan är det så.

Och sällan är det så att det lönar sig att komma med sexinviter i slutet av mejl om jobberbjudanden. Den här gången lönade det sig verkligen inte. Här skulle det ha suttit med lite mera verklighetskontakt.

Och nej. Jag tror förstås inte att alla som någon gång kommer i kontakt med porr blir förstörda själar som skickar skumma mejl till skådespelare. Jag tror att det går att ha en sund bild av sex och människor och relationer trots att vi ibland matats med osunda bilder. Men jag tror också att vi i viss mån blir vad vi äter och att vi ska fundera på vad vi äter. Också när det gäller bilder.

Jag och Arvid har haft det magiskt bra. Så skrev Fredrik i ett sms till mig under min arbetsdag idag. Alla föräldrar som någonsin jobbat medan den andra föräldern varit hemma med barn vet att det inte finns något bättre än att få höra att det går bra hemma. Det skulle vara magiskt bra i så fall. Jag bara studsade den där sista stunden på jobbet. Lyfte nästan från marken.

Men sedan blev jag lite besviken på mig själv, för jag har varit alldeles för dålig på att säga att jag och barnen haft det bra när Fredrik varit på jobbet. Jag har varit ensam med barnen åtminstone någon stund tretton av de senaste femton dagarna. Och jag har inte sagt att vi haft det magiskt bra en enda gång.

Sedan blev jag lite nådefull med mig själv, vilket jag är jättebra på att vara. För det är klart att det är skillnad på att vara hemma med ett barn när man själv är ledig och att vara hemma med två barn när man redan avklarat en hel arbetsdag och de avklarat förskole- och dagisdagar. Det är svårare att nå det där magiskt bra när man lagar mat samtidigt som trötta barn river lägenheten och varandra i stycken.

Men. Idag har vi haft det magiskt bra. Faktiskt. Först var barnen med mig på jobbet en stund och tittade på film medan jag hade möte med kolleger. Sedan åkte vi till biblioteket och lånade böcker. Båda kom med när jag sa att vi skulle gå. Ingen (läs Arvid) gömde sig eller sprang undan och bars ut vrålande. När vi steg ur bilen hemma var katastrofen ett faktum då Ingrids ballong seglade upp i himlen. När vi steg in i lägenheten var Arvids hjälteskap ett faktum då han tittade på sin gråtande storasyster och sa:

– Mima, du kan få min ballong.

De kramades i fyrtio sekunder och mitt modershjärta svämmade över. Sedan har de lekt. Tillsammans eller i närheten av varandra. Spelat ett helt parti Afrikas stjärna helt utan min inblandning. Till och med plockat undan efter sig, också det helt utan min inblandning. I skrivande stund sitter de hand i hand och tittar på Pikku kakkonen och jag känner att den där dagen som började med en magiskt bra förmiddag med pappa slutar med en magiskt bra kväll med mamma.

Det finns många fördelar med delad föräldraledighet. En av dem är att både jag och Fredrik vet hur det är i andra ändan. Vi vet hur det är att vara trött efter en dag hemma och vi vet hur det är att vara trött efter en dag på jobbet. Vi vet hur det är att gå hemma och längta efter att den andra ska komma hem och vi vet hur det är att gå på jobbet och veta hur den andra längtar.

Vi vet. Och det finns en styrka i det. Vi vet att det sällan är grönare på andra sidan, men att det kan vara tillräckligt grönt på båda sidorna. Och ibland, till exempel idag, kan det vara magiskt bra.

En av mina facebookvänner skryter. Han berättar att han har varit på talko, fört bort skräp, tvättat fönster, skurat golv, tvättat kläder, kokat mjöd, städat kökslådor och veckohandlat. På en enda lördag. Bara det gör egentligen att jag vill sitta vid hans fötter och lära mig allt han kan.

Men det är inte allt. Han skriver i slutet av sin statusuppdatering att han inte vet vad som felas honom, men att han saknar frun som är på jobbet så mycket. Och när jag läste det var det nära att jag loggade in på vr:s hemsidor och bokade en tågbiljett till Bennäs för att få lära mig alla den här mannens hemligheter.

För exakt sådär vill jag ha det när mina barn är vuxna. Och då menar jag inte att Fredrik på en enda lördag ska kunna utföra stordåd som borde ta två veckor, men jag menar att jag vill att han ska sakna mig när jag är på jobbet också om tjugo år. Så som han saknar mig när jag är på jobbet nu. Jag vill att vi hela tiden helst ska vilja vara tillsammans och alltid vara lite halva när den andra inte är med. Jag vill att vi alltid skrattar med varandra. Att den andra är den vi helst och oftast talar med.

Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt, börjar en stor roman. Och jag tänker att mänskligheten kanske har köpt det där och att vi därför avfärdat de lyckliga familjerna som ointressanta och bara ger de olyckliga utrymme i våra berättelser. Och jag kan verkligen sakna de där goda berättelserna om de lyckliga familjerna. De relationer som klarat allt det där svåra som varje människoliv för med sig.

En lycklig familj är ju inte en familj utan problem och fel och brister. Sådana familjer finns inte. Men lyckliga finns. De som är lyckliga mitt i problemen och felen och bristerna. Och i min värld är de inte det minsta ointressanta. De är sällsynta bristvaror som åtminstone jag vill se och höra mera om. De är lyckliga på sina särskilda sätt.

”Hela mitt liv har min mamma varit en av de starkaste, om inte den allra starkaste, människa jag vet. Genom vilken storm som helst har du stått rak. Ingenting har varit dig övermäktigt. Allt har du klarat av.

Mer än en gång har jag funderat på varför du är så stark. Valde du att vara det eller var du tvungen att vara det? När du var 25 år ung var du ensamstående trebarnsmamma utan utbildning och – ännu värre – utan din egen mamma i livet. Kan en sådan människa ens välja en annan väg en starkhetens? Vi var lite för många som behövde dig lite för mycket, vi tre behövde någon som stod rak. Och du gjorde det.”

Så började det tal som jag i höstas höll till min mamma när hon blev kyrkoherde i Solf församling.

Sedan hon var 25 år ung och ensamstående trebarnsmamma har det gått mer än lika många år till. Lika stark är hon ännu och även om vi tre (numera fyra) inte behöver henne på riktigt samma sätt längre så behöver vi henne fortfarande. Massor. Och älskar henne ännu mer.

Alla dagar är jag glad över att just hon är just min mamma. Så mycket av den jag är idag är jag tack vare henne. Aldrig kan jag överskatta hennes betydelse för mig och mitt liv.

Grattis till dina 53 första år, älskade mamma! Du är det sötaste kalasbarnet av alla idag!

P.S. Resten av talet får du i framtiden läsa på ett åldringshem. Det ryktas att mamma ska ha en kopia av talet där. D.S

  
Jag har ägnat en hel halvtimme åt att hitta en bild av mamma och mig. Har inte lyckats. Det måste vi ändra på. I väntan på det får ni hålla till godo med den här bilden. Mormor på dagisjulfest 2013 myser med liten lussebrud.

Något annat magiskt med skrivandet är att orden finns kvar. Idag besökte jag mig själv för på dagen fem år sedan och förundrades över att det går.

Jag förundrades också lite över att det tydligen inte finns något nytt under solen ens efter fem år.

  

Du som inte orkar läsa ett enda ord till om mitt självömkande gräsänkeskap kvällstid ska sluta läsa nu. Det här inlägget skriver jag mer för min egen skull än för någon annans. Tro mig, jag tar inte illa upp om du inte vill läsa.

Men för dig som är kvar ännu: här kommer en lägesrapport.

Jag pendlar. Stadigt. Och hatar att pendla, för det är så tröstlöst att inte riktigt veta hur det kommer att kännas. Ibland går det bara bra att vara ensam hemma med barnen på kvällarna och jag känner mig som en balanserad och glad och pigg och tillräcklig förälder. Andra gånger är jag så trött att jag bara vill somna och vakna upp först om en vecka, jag som lovat mig själv att aldrig leva på ett sätt som får mig att önska att dagar bara går. Eller så vill jag kräva att församlingen köper en riktigt fin klänning åt mig från marimekko som plåster på de sår som den river upp i mig.

I skrivande stund är jag mera i sömn- och klänningsstadiet. Det hade jag aldrig trott klockan två idag, att det var på den här sidan av pendlingsrörelsen jag skulle vara när buu-kubben började.

Men. Det kanske allra märkligaste av allt med skrivandet är att jag redan nu är lite mindre benägen att kräva den där klänningen. Jag blir hel när jag skriver, när jag sätter ord på det jag tänker och känner och är. Det blir mindre skrämmande, jag får någon slags distans samtidigt som jag får någon slags klarhet. Det är ett sätt att leva. Mitt sätt att leva.

Det handlar väl om den gamla sanningen att lögner dör i dagsljus. Min egentligen falska känsla av övergivenhet försvinner eller förminskas åtminstone kraftigt varje gång jag ser den på papper. Eller när jag hör den sägas högt i samtal med en vän. Det är det som bara blir kvar inne i mig som förstör och river sönder. Någonstans måste jag ösa ur mig. Någonstans måste jag döda lögner. Ibland blir det här.

Och lite dog de faktiskt. Igen en gång. Det märkligaste och mest magiska med skrivandet.

Idag har jag faktiskt på mig en klänning från marimekko. En återkommande favorit som församlingen inte köpt åt mig.

Förra veckan fick min torra tumme en hel del respons. Idag är det fritt fram att feedbacka mina torra hårtoppar.

Före jag flyttade till Helsingfors trodde jag att handboll var något som spelades bara på skolgymnastiken. Seriöst. Lite som brännboll. En sport som inte riktigt finns men som finns i skolan.

När jag flyttade till Helsingfors lärde jag mig att något av det mest finlandssvenska som finns är just handboll. Om du seglar och äter kräftor och har röda byxor och spelar handboll så är du finlandssvensk.

Idag blev jag lite mera finlandssvensk. Idag var jag på mitt livs första handbollsmatch.

Fredriks kollega spelar nämligen handboll och hennes lag hade idag FM-finalmatch. Vi och ett par andra kolleger ställde upp. Ingen av oss hade varit på handboll tidigare. Alla av oss är uppvuxna i Österbotten.

Saker jag inte visste innan jag steg in i bollhallen:

– hur våldsamt mycket ljud det kan vara på en handbollsmatch

– hur våldsamt mycket folk det kan vara på en handbollsmatch (nästa gång köar vi utanför bollhallen två dagar innan)

– hur våldsamt många mål det görs under en handbollsmatch

– hur lång en handbollsmatch är (och jag menar inte att den var för lång eller ens lång utan bara att jag inte visste hur lång en match är)

– hur många finalmatcher som spelas (jag hade faktiskt aldrig hört talas om att man kan spela flera olika finalmatcher, att det ens finns ett sådant koncept i sportvärlden var helt nytt för mig)

– hur många bekanta det kan finnas i en och samma bollhall. Jag som aldrig känner igen mig i påståendet om att alla finlandssvenskar känner varandra fick inse att jag faktiskt kände ganska många på matchen

– hur och när man klappar i anfallslägen (omöjligt att inte göra fel)

Jag ger upplevelsen 7 av 10 kräftor. Nästa gång vill jag ha sittplats och pigga barn på gott humör. Och kanske sinnesfrid nog för en berlinermunk.  Då kan det faktiskt bli en tia. För faktum är att till och med en sportointresserad liten sate dras med i en sport som är så händelserik som handboll. Att se en fotbollsmatch i 90 minuter som i värsta fall kan resultera i noll mål är så sjukt tråkigt. Att se en handbollsmatch på 60 minuter där det görs över 50 mål är så sjukt mycket roligare.

Men säg det inte åt Fredrik.

Förra veckan jobbade Fredrik kväll tisdag, onsdag, torsdag och fredag. På lördagen hade han en begravning och ett dop. Sedan var det söndag och veckan var slut. Tiden gick vansinnigt snabbt, så där som den gör när man borde vara en bläckfisk men är bara en människa. Och så där som den gärna också får göra när de riktigt roliga stunderna är ganska få. Jag och barnen hade det bra, absolut. Det gick ingen nöd, faktiskt mindre nöd än jag trodde när veckan just skulle börja. Men vi har det aldrig lika bra när vi är tre som vi har det när vi är fyra.

Och så vill jag ju också att det ska vara.

Den här veckan verkar tyvärr bli rätt lik den förra. Mycket tremis-tid. TUR att jag inte visste det för en vecka sedan. Nu vet jag, men nu vet jag också att det gick bra förra veckan och att det går bra den här veckan också. Jag gråter inte.

Men när Fredrik inte är hemma så gråter hemmet. Jag går in i något slags överlevnadsläge och i det läget gör jag så lite som möjligt för att förbli så obitter som möjligt. Diskmaskinen hinner inte med. Vi ligger hela tiden ett par maskiner efter och de maskinerna bor på diskbänken. Tvätt som blivit tvättad hänger kvar i flera dagar efter att den blivit torr. Ny tvätt blir inte tvättad. Och jag fixar inte de där leksakerna som borde föras in i rätt rum på rätt plats i rätt hylla varje kväll före läggdags. Först när jag dimper ner i soffan efter att jag har nattat barnen ser jag att det finns trettontusen legobitar, en halv koja, tjugo målade stenar, femton barnböcker och några utklädningsklänningar i vardagsrummet. Och då är det för sent. Och morgonen därpå finns ingen tid för gårdagens synder. Förstås. Och först vid läggdags den dagen sitter jag i soffan och ser att gårdagens stök nu bara utgör en grund för det stök vi har idag som rör sig på en helt annan nivå.

Vi hinner absolut inte plocka och röja som vi egentligen vill, men vi tycker oss hinna med Suits. När Fredrik äntligen kommer hem så ser vi ett avsnitt tillsammans. Det kallas prioriteringar. Och trots att det lär vara svårare imorgon än idag att hitta rena strumpor så finns det ingenting som skulle få mig att ändra på våra prioriteringar just nu. Också i överlevnadsläge ingår mystid tillsammans. Det måste finnas en stund som är bara vår och som är bra. Varje dag. Det är liksom grunden. Vi är grunden.

Målet för veckor som den här och förra är att vi ska vara snälla mot varandra trots att dagarna egentligen inte går ihop. Inte skrika åt barnen. Inte fräsa åt varandra. Alla medel inom lagens gränser är tillåtna så länge vi är snälla mot varandra.

Och här kunde jag egentligen skriva en bra avslutning. För avslutningen är ju så viktig, som mina elever vet. Men nu har Fredrik kommit hem. Det är dags för Suits och det är dags för de ostbågar som finns kvar efter söndagens valvaka. Idag är det viktigare är den viktiga avslutningen. Alla dagar är han viktigare.

Vi två. Fortfarande fotograferade av Kavilo photography.

Vi är i lekpark. För att vi måste. Barnen äter upp varandra inomhus så vi släpar oss ut. Sitter på bänken i varma vinterkläder och läser varsin bok. Konstaterar att det enda positiva är att det numera är så varmt att det går att sitta stilla och läsa en bok. 

Vi är inte designade för parkliv. 

Samtidigt i samma park leker en liten flicka. Med betoning på liten. Hon är ett knappt år och kan inte gå. Hennes föräldrar är magiska. De hoppar omkring, flyger med den lilla dottern och talar med roliga röster. De leker. Jag tittar på, kan inte låta bli. 

De är definitivt designade för parkliv. Må deras dotter alltid veta att hennes föräldrar är festligare än genomsnittet.

Och jag tittar på Fredrik och mig och känner att vi är tråkiga föräldrar. Men att det är helt okej. Våra barn tjuter sv glädje, vinkar från klätterställningen ibland och vill med jämna mellanrum att vi ska se på när de gör något som de inte trodde att de kunde.

De är designade för oss och vi för dem. Och det räcker så. Det räcker riktigt bra så.

  

Idag känner jag, helt irrationellt, att allt är lite sämre än det var igår. Som om något faktiskt skulle ha förändrats i och med valet. Gårdagen blev ju egentligen bara ett bevis på ett läge som vi redan hade, men ett läge som vi kanske inte ville se och slapp känna till. Ändå känner jag att allt är lite sämre nu. Ibland är det skönast att inte veta.

Jag är på något sätt besviken på så många. Det handlar inte bara om den femtedel som röstade sannfinländskt, även om det ska sägas att besvikelsen nog är störst där. Jag är besviken på alla som har mycket och inte vill ge för att de som har lite ska kunna få. Och jag har försökt se mig själv i spegeln. Vad är jag beredd att göra? Är det bara de som toppar inkomstlistor som ska öppna börsen? Eller har också jag det så bra att jag borde ge mera?

Jo, antagligen. Stryk antagligen, förresten. Det är klart att jag borde ge mera.

Det kostar att leva i ett land där alla ska ha rimliga möjligheter. Men jag tror att det är en kostnad som alla gånger är värd sitt pris. Alternativet känns för hårt, kall, mörkt och skrämmande. Att i första hand gynna de starka känns farligt. De klarar ju sig alltid ändå. De behöver inget samhälle som slåss för dem. De slåss själva.

Samtidigt vet jag förstås att det inte är så enkelt och mitt förtroende är faktiskt allra minst för dem som tycker att det är just enkelt. Jag vet att vi har en ekonomi som behöver hjälp och att vi behöver de starka för att kunna hjälpa ekonomin. Om alla starka väljer att lämna skeppet för att det är för jobbigt att vara stark i Finland har vi stora problem. Jag bara önskar, må vara idealistiskt och naivt, att de starka skulle se sin egen styrka och sedan använda den för att hjälpa dem som det behöver. Att vi starka skulle se vår styrka och hjälpa dem som det behöver. Pippi och Bamse vet att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Varför vet vi andra det så sällan?

Frågan är väl i grund och botten hur vi ser på den styrka vi själva har. Är vi starka för att vi förtjänat det och har vi därför alltså rätt att behålla våra rikedomar för oss själva? Eller är vi starka för att vi redan från början fått mera än många andra och har vi därför också en skyldighet att dela med oss till alla dem som fick mindre? Lika mycket avslöjar det väl hur vi ser på de andras svaghet. Om min styrka är självförvållad så är deras svaghet det rimligtvis också. Och just där känns det mycket farligt att vara.

En hurdan värld vill jag ha? Vad är jag beredd att göra?