Förra veckan jobbade Fredrik kväll tisdag, onsdag, torsdag och fredag. På lördagen hade han en begravning och ett dop. Sedan var det söndag och veckan var slut. Tiden gick vansinnigt snabbt, så där som den gör när man borde vara en bläckfisk men är bara en människa. Och så där som den gärna också får göra när de riktigt roliga stunderna är ganska få. Jag och barnen hade det bra, absolut. Det gick ingen nöd, faktiskt mindre nöd än jag trodde när veckan just skulle börja. Men vi har det aldrig lika bra när vi är tre som vi har det när vi är fyra.

Och så vill jag ju också att det ska vara.

Den här veckan verkar tyvärr bli rätt lik den förra. Mycket tremis-tid. TUR att jag inte visste det för en vecka sedan. Nu vet jag, men nu vet jag också att det gick bra förra veckan och att det går bra den här veckan också. Jag gråter inte.

Men när Fredrik inte är hemma så gråter hemmet. Jag går in i något slags överlevnadsläge och i det läget gör jag så lite som möjligt för att förbli så obitter som möjligt. Diskmaskinen hinner inte med. Vi ligger hela tiden ett par maskiner efter och de maskinerna bor på diskbänken. Tvätt som blivit tvättad hänger kvar i flera dagar efter att den blivit torr. Ny tvätt blir inte tvättad. Och jag fixar inte de där leksakerna som borde föras in i rätt rum på rätt plats i rätt hylla varje kväll före läggdags. Först när jag dimper ner i soffan efter att jag har nattat barnen ser jag att det finns trettontusen legobitar, en halv koja, tjugo målade stenar, femton barnböcker och några utklädningsklänningar i vardagsrummet. Och då är det för sent. Och morgonen därpå finns ingen tid för gårdagens synder. Förstås. Och först vid läggdags den dagen sitter jag i soffan och ser att gårdagens stök nu bara utgör en grund för det stök vi har idag som rör sig på en helt annan nivå.

Vi hinner absolut inte plocka och röja som vi egentligen vill, men vi tycker oss hinna med Suits. När Fredrik äntligen kommer hem så ser vi ett avsnitt tillsammans. Det kallas prioriteringar. Och trots att det lär vara svårare imorgon än idag att hitta rena strumpor så finns det ingenting som skulle få mig att ändra på våra prioriteringar just nu. Också i överlevnadsläge ingår mystid tillsammans. Det måste finnas en stund som är bara vår och som är bra. Varje dag. Det är liksom grunden. Vi är grunden.

Målet för veckor som den här och förra är att vi ska vara snälla mot varandra trots att dagarna egentligen inte går ihop. Inte skrika åt barnen. Inte fräsa åt varandra. Alla medel inom lagens gränser är tillåtna så länge vi är snälla mot varandra.

Och här kunde jag egentligen skriva en bra avslutning. För avslutningen är ju så viktig, som mina elever vet. Men nu har Fredrik kommit hem. Det är dags för Suits och det är dags för de ostbågar som finns kvar efter söndagens valvaka. Idag är det viktigare är den viktiga avslutningen. Alla dagar är han viktigare.

Vi två. Fortfarande fotograferade av Kavilo photography.