”Hela mitt liv har min mamma varit en av de starkaste, om inte den allra starkaste, människa jag vet. Genom vilken storm som helst har du stått rak. Ingenting har varit dig övermäktigt. Allt har du klarat av.

Mer än en gång har jag funderat på varför du är så stark. Valde du att vara det eller var du tvungen att vara det? När du var 25 år ung var du ensamstående trebarnsmamma utan utbildning och – ännu värre – utan din egen mamma i livet. Kan en sådan människa ens välja en annan väg en starkhetens? Vi var lite för många som behövde dig lite för mycket, vi tre behövde någon som stod rak. Och du gjorde det.”

Så började det tal som jag i höstas höll till min mamma när hon blev kyrkoherde i Solf församling.

Sedan hon var 25 år ung och ensamstående trebarnsmamma har det gått mer än lika många år till. Lika stark är hon ännu och även om vi tre (numera fyra) inte behöver henne på riktigt samma sätt längre så behöver vi henne fortfarande. Massor. Och älskar henne ännu mer.

Alla dagar är jag glad över att just hon är just min mamma. Så mycket av den jag är idag är jag tack vare henne. Aldrig kan jag överskatta hennes betydelse för mig och mitt liv.

Grattis till dina 53 första år, älskade mamma! Du är det sötaste kalasbarnet av alla idag!

P.S. Resten av talet får du i framtiden läsa på ett åldringshem. Det ryktas att mamma ska ha en kopia av talet där. D.S

  
Jag har ägnat en hel halvtimme åt att hitta en bild av mamma och mig. Har inte lyckats. Det måste vi ändra på. I väntan på det får ni hålla till godo med den här bilden. Mormor på dagisjulfest 2013 myser med liten lussebrud.